Ja det är inte lätt. Min kille brukar säga att jag får ta vänner för vad dom är.. men vilka? Ska jag gå ner på stan och fråga vem som hellst om dom vill bli min vän?
Det fungerar ju inte riktigt så. Skulle vilja ha vänner mer än gärna, men det känns som att dom sviker jämt. Om man inte ställer upp till 100% jämt så duger man inte, och då spelar det ingen roll om du själv inte fått någonting. Den vän jag hade längst, hon kunde typ vara min vän om jag ställde upp och då gällde det verkligen att ge allt. Skulle vi träffas skulle jag alltid komma till henne, bråkade hon och hennes kille ringde hon mig och jag kom på två röda, när hon mådde dåligt och började skära sig i armarna var jag den som fick stödja henne innan hon fick hjälp. Men när hon flyttade till andra sidan stan tyckte jag att det inte var mer än rätt att vi kunde turas om att hälsa på varandra, men då dög jag helt plötsligt inte längre. Så jag gav upp det. Har nog inte haft en enda vän efter henne sorgligt nog.

Men jag har ju min kille och min syster. Min syster har väldigt många vänner och hon frågar ofta om jag vill hänga på om det är någon fest eller film kväll. Men det känns inte alltid bra när det inte är mina vänner, jag är bara med som bihang för att jag inte har något eget gäng.. Men det är skönt att få komma ut lite och höra skvaller även om man inte vet vilken Stina hånglade med på förra festen..

Katterna kan ju inte svika iaf. Man kan skrika, skratta eller gråta och dom lämnar dig inte ändå. Dom bara ger av sin kärlek, och katthår lite var stans ;)
Enda nackdelen är att dom inte blir lika gamla som en själv.

Ja någon gång borde man ju hitta en vän som både ger och tar, och vill stanna och inte lämna en bara för att man inte är felfri..