Hej,

Har precis funnit denna sida och läst många av era berättelser här och både skrattar och gråit om vartannat för jag har känt igen mig så mycket i vad många skriver......Vilken fantastikst bra ide att kunna skriva av sig här och veta att det finns fler i samma siuation och även kunna komma i kontakt med andra i liknande situationer. Jag är idag 33 år och när jag var i tonåren och hade behövt stöd och någon att prata med om min manodeprissiva mamma så fanns det ingenstans att vända sig och allt har jag burit inom mig fram tills idag och det är en tung börda att bära själv :-(
På den tiden så var det fortfarande en skam att ha en psykiskt sjuk mamma och stödet från psykmottagningar var obefintligt, mamma var inlagd i perioder när hon mådde som sämst och inte någon gång var någon intresserad av att höra hur vi barn mådde......än idag så känner jag att psykpersonalen är väldigt lite intresserade av att ha kontakt med anhöriga vilket jag tycker är så otroligt dåligt, vi anhöriga lider ju lika mycket som den som är sjuk och den som är sjuk får ju i alla fall hjälp, vi andra har oftast ingen att vända oss till.
Min mamma har mestadels varit någorlunda normal under min uppväxt men har i perioder blivit manisk vilket sedan har lett till deppresion och slutligen har hon blivit inlagd på psyket.....sen har det börjat om med långa ganska normala perioder igen men då har man ju hela tiden varit rädd för att hon ska bli sjuk igen.
Vi har alltid haft bra kontakt jag och mamma trots allt men jag märker idag när jag själv är mamma till 2 barn och med åldern så börjar man tänka mer på livet och hur ens upp växt egentligen har påverkat en. Jag mår egengtligen inte så bra psykiskt även om jag försöker att leva som vanligt varje dag och låtsas som om allt är helt ok men jag har ett stort behov för att få prata ut ordentligt om hur min uppväxt var och hur det har påverkat mig till att bli den människa jag är idag, jag har ofta ångest och är jätterädd att bli som min mamma och den värsta mardrömmen är ju att utsätta mina barn för samma uppväxt som jag själv fick....
Mamma och jag har pratat mycket om detta och hon förstår ju själv att hon har utsatt jag och min bror för mycket tråkigt men det hjälper ju inte riktigt när hon fortfarande mår dåligt i perioder och jag fortfarande får ta ansvar för hennes välbefinnande, det känns så orättvist. Jag är en trött mamma med 2 småbarn med ett stort behov av en mormor just nu i mitt liv, jag orkar inte med att även ansvara för henne....... Nu när jag själv har barn så vill jag ju också att dom ska ha en "normal " mormor att umgås med men det fungerar ju inte alltid, vårat liv fungerar alltid bara bra när min mamma är stabil och mår hyfsat bra, hela livet kretsar egentligen kring hur mamma mår, hur sunt är det egentligen för mig, jag får ju aldrig själv all den uppmärksamheten jag skulle behöva från min mamma utan alltid ska vi prata om hur hon mår, är hon deprimerad ska vi prata om hur meningslöst hennes liv är och att det är bättre om hon vore dör och är hon manisk så ska vi lyssna på alla hennes maniska planer om framtiden som man ju vet inte kommer att bli av och sen när hon är normal så ska vi andra bara låtsas som om allt är helt normalt och umgås på ett normalt sätt men jag känner ibland att jag inte orkar detta , det är ju ett spel som jag inte mår bra av !!
Jag bor en stor del av året utomlands med min man och våra barn och det har hjälpt mig att bli lite " hel ", att få alla problem lite på distans, men känner att jag skulle behöva ta itu med allt som har hänt för att riktigt kunna gå vidare och kunna bli en bra mamma själv !
När jag nu läser här på detta forum så ser jag ju samtidigt att jag varit lyckligt lottad som haft det så pass bra som jag haft det i alla fall, det finns ju dom som har haft det mycket värre. Jag har än idag ganska bra kontakt med min mamma men önskar själv att kunna få bli en del frisk människa utan att hela tiden tänka tillbaks på det som har varit.
Barndomen kommer ju aldrig tillbaks och påverkar en så otroligt mycket, tänk så viktigt det är att man får ha det bra och lugnt och stabilt den tiden för att utvecklas till en bra människa !!
Vill själv gärna komma i kontakt med andra kvinnor med egna barn som har upplevt samma barndom som jag med en manodeprissiv mamma och ser hur ni lever med era tankar och hur ni får vardagslivet med egna barn till att fungera med barnens mormor m.m

Vad skönt det var att skriva av sig ,tack för ordet :-)