Fan, ja vet inte va det finns att kämpa för... Nu har jag bara kämpat för löftet att alltid finnas där, och att följa dom i allt, i ett år. Det enda som fick mej att fortsätta kämpa var att jag fortfarande kunde hjälpa dom... I två år har jag varje dag fått en lapp där det står att alla vill att ja ska försvinna, att ingen vill ha mej kvar. Jag har varit mobbad sen tvåan, och nu går ja i sexan!! Dom enda som bryr sej är mina fem kompisar, som kom förra hösten. Jag har aldrig pratat om hur jävla dålit ja mår, och jag ville inte börja. Men dom andra började må dålit nu i somras, och jag kunde inte hålla det inne längre. Sen en natt kom pappas kompis ner o rökte, och då lyckades hon få ur mej alltihop. Jag hade lovat mej själv att aldrig mer lita på nån, och att aldrig berätta för nån. Men nu har jag brutit det löftet. Jag lovade pappas kompis att ringa henne innan jag jorde nåt dumt... Och sen bråkade jag och mina kompisar, sen efter ett tag vill dom bli vänner me mig igen. Och när ja frågade om dom inte var arga på mig svarade dom "Nej, vi behöver dej"! Det lilla självförtroende ja har har dom gett mej, och nu vill jag inte lita på nån mer. Vi är vänner igen, och dom blev skitglada när jag slängde rakbladet som jag skurit mej me. Jag har fått lova alla att låta bli alkohol, droger, knark och att skära mej... Jag skär mej fortfarande, men bara med glasbitar. Och det var bara nån da sen jag försökte ta livet av mej sist... Ja har försökt få tag på droger genom att byta mot cigaretter, och jag är fortfarande beredd att göra vadsomhelst för mina vänner. Vad dom än gör så sviker jag dom inte... Jag blev misshandlad av min kille, som var sjutton! Både psykiskt och fysiskt... Han fick mej att tro att jag var värdelös och att han var den enda som brydde sig om mej... Därför lät jag honom göra som han ville...
Vet inte hur mycket mer jag orkar...