Jag har en vän. Hon har nyligen separerat och hon och hennes kille hade ett barn ihop. Nu är det så att hela hennes personlighet har ändrats eller mer såhär att sen jag började undvika henne så har jag sett så mycket som jag innan blundade för..Jag är uppväxt med psykisk sjukdom vilket jag vet resulterat i att jag tagit vissa saker, inte valt insett och så.. Jag har alltså haft henne som vän väldigt länge. Det med henne är att hon pratar så mycket skit om alla vi känner, alltså våra gemensamma vänner..(då vi tidigare hade nära kontakt, vilket jag satt stopp för med mitt undviknade) Nu efter hennes separation försöker hon få över allt på mig för att dra uppmärksamheten åt annat håll kan jag tänka mig..Hon vet ju inte längre vart hon har mig och det hon berättat känner jag inte alls är bra för hennes son..Bl.a att hon har kontakt med ett tiotal olika män, däribland gifta som hon ju tänkt sig träffa bara för att ha kul som hon uttrycker det. varför inte då välja någon som är singel? Vad ger det här för signaler till hennes son, vad får han ut av att hon ska hålla på såhär..?Jag vet ju att det blir otryggt och jobbigt så sätt för honom att se sin mamma ev. börja dra hem olika män killar..Men jag vet nu inte om hon kanske träffar dem vid sidan av.. Hursomhelst den jag är oroad över är helt klart hennes son. Är rädd att han ska fara illa på något sätt. Tidigare då vi haft väldigt nära kontakt kunde vi sitta i timmar och prata medans hennes son ville ha uppmärksamhet och nu när jag tänker tillbaka på detta så finner jag det motbjudnade liknandede psykisk misshandel..Jag har varit med om en del själv så jag känner igen detta telefonfenomen..Att man gör bäst i att inte störa mamma då hon sitter där hur kissnödig, hungrig o.s.v man än kan tänkas vara.(jag har själv fått möta stor irritation då min mamma suttit i telefon, arga viskingar och pekande mot dörren att man ska gå därifrån) Jag känner det som att jag har svikit denna lilla kille. Ser så mycket av mig själv i honom.. Ibland har det känt som att hon bvara velat jävlats med mig och medvetet varit elak för att se hur jag skulle ta det? Kan det varit så och isf varit..? Hon har alltid varit väldigt nmanipulativ även mot min familj vänner och förslkt få mig väldigt misstänksam vilket hon även lyckats med många gånger. Jag har försökt dra uppmärksamheten åt hennes sons håll(menar att hon ska skärpa sig inte bry sig så mycket om vad jag gör/inte gör och ta sitt jävla ansvar) men det är som att hon inte fattar att det är hon som ska skärpa sig och hjälpa sin son. Istället har hon börjat skrika på sin sambo som då oftast suttit framför dator/tv..o.s.v och tydligt visat att han inte velat hjälpa sin son han heller.. Menar det är ju för i helvete de som är hans föräldrar? Men enligt min vän då så var han väl mest ivägen och jobbig. Ja?? Så är det ju med småbarn, men de käver ju också stor uppmärksamhet..Inte att ens mamma ska kalla den för skitunge och sen bli irriterad..alltså ha noll tålamod.. Jag mår så såligt när jag tänker på allt detta. Jag vill egentligen inte hålla kontakt med henne men skulle kunna göra det bara för att se hennes son..Men någon annan borde ju se eller? Är detta psykisk missshandel för övrigt? Jag känner att den här killen behöver så mycket mer stöd och uppmuntran inte det här att de är helt egoistiska och bara bryr sig om sina egna intressen.