Min mamma är också manodeppresiv, hon blev sjuk när jag var i tonåren. Hon har pendlat mellan sex veckor depp och sex veckor mani. Med tiden har hon ibland slutat med medicinen och blivit psykotisk med vanföreställningar om droger i maten, att det bor andra människor i huset mm. Hon har aldrig några friska perioder. När mamma fick sjukdomen fick jag ingen information från psykiatrin om vad som hänt mamma så jag visste inte hur jag skulle bete mig. Det skapade mycket skuldkänsla och oro om vad som skulle hända och hur jag skulle hantera detta. Jag har själv sökt mycket information och på senare tid har jag fått hjälp ifrån kurator för att kunna hantera ångesten. Jag har lärt mig mycket genom sjukdomen, har stor förståelse för människors olikheter, läser människor, kunskap om psykiska sjukdomar, kunskap om vård, att sätta värde på att få vara frisk och att fokusera på det som är viktigt. Jag har utbildat mig till behandlingsassistent och arbetar bla med människor med psykiska funktionshinder. Jag har fått höra att livet har varit min skola och det kan nog stämma. Det har varit en hård skola och sjukdomen har satt mammas och min kärlek på prov. Men den har också gjort att vi har otroligt starka band och det finns ingen som läser mig så bra som hon. Jag har en sorg över den tid som vi har förlorat och det som inte blev men också en beundran över alla de gånger hon inte gett upp och fortsatt att kämpa. Hälsningar Gunilla!!