Jag tror verkligen starkt på att försöka få ett eget boende. jag flyttade tidigt för att få studiero, osv. Men har alltid haft en väldigt nära, kanske för nära kontakt med mina båda föräldrar. jobbigare är det också såklart när man är ensambarn och inte har ngn att dela detta med. Man kan bry sig om på distans, och distansen gör att man har lättare att tänka klart. Efter jag flyttade kunde jag tänka mer för mig själv och inte bli "störd" mha olika betenden och dyl hos min sjuka mamma. Och verkligen se mer klart på hela situationen. Jag vet ju inte hur dålig din mamma är, men att också försöka prata med någon inom psykiatrin för din egen del kan också vara en bra start och ett stöd. Jag önskar dig all lycka till.