Tack för denna sajt där man kan få känna igen sig och att åtminstone inte behöva känna sig ensam med varför jag känner såhär, trött, ledsen, mindre värd, annorlunda.

Hur ska jag kunna våga gå tillbaks till en sjuk mor som nu är gammal efter att jag har haft nåden att i några år nu fått hjälp med att bearbeta mina känslor och beteenden då jag borde kunna vara den vuxne och låta allt hon säger få rinna av mig och lugnt kunna svara att: - Jasså verkligen? Tycker du så? Är det verkligen sant? Ja,det ligger nåt i det du säger men jag tycker inte så. Tack för informationen, jag väljer ett annat spår. ---- Dessa är bara floskler om jag inte har införlivat det i mig själv så jag inte låter mig beröras av hennes i vanlig ordning vana manipulationer så jag tappar bort allt och blir blockerad och rycker till och skriker SÅ HON KAN SÄGA ATT - JAG SKRIKER ALDRIG. Att hon skriker och gråter för att få sin vilja fram i andra sammanhang är nåt annat?

I förlåtelseprocessen ingår ju som avslut FÖRSONINGEN. Men det innebär ju det omöjliga i en sjuk mors omöjliga insikt att även hon ska kunna lyssna till det dottern eller sonen säger o känner. Vilken Paradox! Det är så svårt att släppa förhoppningen om att kunna nå fram. Jag lämnas med att allt är mitt fel.