--- ja, jag kan känna igen mig i det du skriver men om jag nu tänker efter med min "vuxna" hjärna och efter att jag har tagit mig loss och med våld tvingat mig stå fast i mina beslut att hålla mig därifrån med hjälp av olika metoder så förstår jag sånt som jag inte gjorde då eller äns vågade annat än med skrik o bråk som inte ledde nägon- stans. Jag kände oxå att jag bara var född till att bara vara med dom och att ta hand om dem när de blev gamla. Min mor sa jämt att hon skiter i vad jag vill och mina intressen, jag det kände jag oxå. Jag kunde aldrig komma till henne om jag var ledsen och ville ha råd o stöd, för hennes problem är bara det som gäller. Jag saknar känslan av att få gråta ut  i min mors famn o bli tröstad. Inte äns som barn fick jag d.

Min yngsta dotter ska bli mor nu i vår och då blir det nog så att eftersom jag är där för bebisens skull att även min mor kommer att vara där samtidigt och vi måste konfronteras hoppas o ber jag att jag kan hålla mig lugn och på min kant och inte komma in i diskussioner med henne.

Lycka till dig,