Hej!
Min mamma har ingen diagnos på någonting. Hon är en sådan person som anser sig själv var nästan en psykolog och kan dela ut analyser och diagnoser på andra åt höger och väntster...Jag har dock känt länge att något var fel med henne...

Hon har ofta varit elak mot mig, sagt hemska saker, och alltid satt sig själv i främsta rummet (flyttat runt med mig när jag var liten och förverkligat sig själv utan att tänka på hur jag hade det). Hon har aldrig varit genuit intresserad av vad jag gjort, utan verkar tycka att jag är lite lägre stående än hon. Min 10 år yngre lillebror är det en helt annan femma med. Honom avgudar hon och beundrar och trots att han är 25 och aldrig haft ett jobb på mer än två månader så är det honom hon är stolt över och hyllar och skryter över.
Det har hänt mycket fram och tillbaka mellan oss, efter att hon inte kom när jag gifte mig (med alla möjliga förklaringar... Först var hon förkyld. Sen hade hon inget att sätta på sig. Sen sa hon att jag ändå inte "ville" att hon skulle komma för att hon inte dög i mina ögon, och sist men inte minst att hon inte hade råd att åka taxi till vigseln och hade ont i ryggen och kunde inte åka pendeltåg den dagen) har vi haft en lång period utan kontakt, och jag litar inte på henne och har aldrig känt trygghet och förtroende i hennes närvaro.

Nu har vi brytit defintivt och för alltid tror jag.

Hon mailade mig att jag var "en bitter-fitta som saknar djup och analys och som kan dra åt helvete" och "äntligen slipper jag dig efter alla dessa år"... En vecka innan fick jag SMS att hon älskar mig... Men det går inte längre, jag kan aldrig förlåta tror jag...

Men hur faaan går man vidare?? Med insiskten att man har en mamma som inte vill en gott utan är avundsjuk och bitter och elak?? Jag tappar även kontakten med min lillebror i samma veva, för han är lojal med henne och det hon säjer åt honom, det köper han rakt av...