Ja, jag är hennes dotter, men känner mig fan inte så nånstans... kanske typ nån jävla assistent åt henne som städar och lagar mat till henne... eller kanske hennes egen förälder..

senaste nytt som hände precis:

jag kommer ner i köket, mamma:
- Har du sett min sista ramlösa-flaska?
Jag svarar helt normalt i vänlig ton:
- Visst ja, den står nog på mitt rum sen i gårkväll..
Jag springer ner och hämtar flaskan till henne.
Hon säger:
-Jag tycker du kan åka och köpa dina egna flaskor som du nyttjar.
Jag blir förbannad och känner bara hur allt brister ut som en liten blomma, och säger i överdrivet vuxen och pedagogisk ton:
- Jaha, men vet du vad, då tycker faktiskt jag att du kan börja betala mig för all mat som jag lagar till dig.
Sen kom jag på att visst hon betalar ju faktiskt för alla varor så sett, men hon är så jävla otrevlig alltid, och den lilla jävla ramlösaflaskan är ju så förbannat löjligt!!! Jag blir så jävla arg på det lilla Tistelhelvetet.. Men gång på gång ploppar det upp i huvudet:
Cissi, det hjälper inte. Hon förstår dig inte. Hon sitter i sin glasbur och kan varken säga nåt till dig som du ska förstå och hon hör inte vad du säger...

Faan vad trött jag är på att bo här hemma.. Jag är 18år, har för tillfället 7MVG i skolan och jag är stolt över det.. men, hehe... jag fick ju MVG i psykosocialt arb. och hade skrivit en bok om mitt liv, inkl. henne och att hon var och är psykiskt sjuk. Så la jag boken på köksbordet bara snabbt för att tala med min bror i tfn. Tror väl fan att människan snokar och börjar läsa, utan att fråga om lov fastän hon visste hur personlig den skulle vara...

Och vilket liv det blev när hon såg vad jag skrivit:
"Om jag börjar med att skriva att min mamma i större delen av sitt liv har varit och är psykiskt sjuk".

Den kvällen var riktigt jävlig...
hehe, utvecklingsamtalet senast.. min handledare frågar var jag fick för betyg i psykosoc. arb. mamma säger ingenting och kollar inte ens upp. Jag svarar:_
- MVG.
Handledaren:
- Det är bra. Du är ordetnlig och fixar detta ju.
Mamma tittar fortfarande inte upp och kommenterar ingenting...

Fan vad stolt jag är över mig själv, och över att jag har kommmit såhär långt med mig själv... Känns som jag skulle vilja åka runt och föreläsa om min mamma och uppväxt... helt sjukt med grejer...
Hon är så förbannat aggressiv hela tiden.

Jag känner inget annat än hat mot henne. Jag förstår att hon är sjuk, och att hon därför agerar som hon gör, det är ju hennes sjukdom. Men jag förstår inte hennes handlingar. De är bara så elaka och sårar alltid minst en annan människa. Jag kommer aldrig förlåta henne för vad hon gjort mot mig...

Cissipissi fixar dettaa!! även om det känns förbannat långt kvar tills nästa år då studenten är här och jag så småningom kan flytta hemifrån...

En stor kram till alla er andra här på kuling! Det här forumet är helt galet bra! Det känns skönt att jag inte är den enda som har en psykiskt sjuk mamma. Vi ska fixa det här!!