Hej. Jag känner också mycket väl igen mig. Jag skrev inlägget vad göra och hjälpa den friska föräldern tidigare och tack för de svar jag fått, de hjälper mig att veta, som de flesta på den här sidan, att man inte är helt solo med dessa problem. Manodepressivitet är ju i allra högsta grad även en anhörighets sjukdom. Där hela familjen drabbas. Jag är också uppväxt med en sjuk mamma, men där "skoven" har pendlat mellan 5-10 års inneboende, alltså att hon inte överhuvudtaget har gått utanför dörren....Och att hon sedan hamnar i total förnekelse om sin egen sjukdomsbild för att helt istället gå upp i manisk shopping, och är uppe halva nätterna och fixar, fejar och donar. Måste på något sätt ta igen allt hon har missat under dessa depressiva år där hon istället är mest sängliggande och orkar ingenting... Jag är i 35 års åldern idag, inga syskon och en pappa som jag hoppas och tror är på väg ur detta förhållandet. Tyvärr så orkar ingen av oss längre. När man var yngre och när man inte alltid kunde ta hem kompisar och så, kan jag också känna igen mig i det där att man kunde känna av "stämningen" på henne när jag bara kom innanför dörren hemma...var det ok, eller skulle det bli en helvetes kväll med skrik, skäll, glåpord hur värdelösa jag och pappa är, osv, osv. Jag trodde nog att sjukdomen skulle lugna ner sig när hon blev äldre, och nu de senaste ca. 1-2 åren har det varit hyffsat i alla fall, men nu, förra året kom hon in i ett maniskt tillstånd igen. Där sömnen uteblir, sover endast ngn timma per natt, skriver brev, är helt uppe i sig själv, skaffar nya vänninor, och är/blir den mest trevliga, vänliga människa man kan tänka sig, men när hon kommer hem så blir hon en helt annan människa som slår, hotar och blir stundtals helt vansinnig och skriker och gapar på mig och pappa. Det är nog mycket av den här "dualiteten" som är så otroligt jobbig. Tyvärr har hon ingen sjukdomsinsikt och hatar psykvården, vägrar äta medicin + att hon saknar fomell diagnos.... Va sjutton gör man? Jag hoppas verkligen att många av er andra har fått hjälp som anhöriga och om ni kan ge något gott råd över hur ni har gått tillväga så är jag tacksam. Men vad jag har förstått, så verkar det vara näst intill omöjligt att göra något så länge hon inte har en diagnos. Förlåt att det här inlägget blev så svart, men just nu känns det otroligt hopplöst igen....