Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Manodepressiv Mamma forts. (LÅNG)

Min mamma är manodepressiv (lång berättelse)

Jag har en manodepressiv mamma, och jag flyttade ifrån henne 4 dec -04. Jag börjar så här min föräldrar skiljde sig sommaren -04 och det gjorde att mammas sjukdom blev värre.
Hon har haft ett anfall innan dess som jag varit med om -95 ungefär och då förstod jag inte så mycket jag var bara 5-6år.Det ända jag tyckte då var att mamma betedde sig konstigt när hon slängde ut saker på gräsmattan, min pappa var bortrest så jag visste inte vad jag skulle göra men det slutade med att grannarna ringde polisen och dem hämtade henne och körde henne till Psykakuten.

Sommaren -04
Sen var det inget mer med det men som sagt när mina föräldrar skiljde sig började helvetet, jag var på läger och pappa lämnade mamma, det var inte oväntat dem hade bråkat mycket och det var det bästa beslutet ändå, men mamma klarade inte skilsmässan utan slutade äta sin tabletter (eftersom hon ansåg sig vara frisk) hon slutade även äta mat, hon lade alla pappas saker i plastpåsar... osv.
Mormor och morfar som både nära lägret begav sig till mig för att berätta att mamma var sjuk och att allt var pappas fel, dem snackade skit om honom hela tiden. Jag kunde inte ta det så när mamma var säkert på psykad. så ringde jag pappa och sa åt han att hämta mig och att jag inte ville vara med mormor och morfar, för jag visste att det här inte skulle sluta bra.
Pappa kom i ilande fart för att hämta mig och ha ta mig på en resa, allt var bra då förut mamma.
Efter resan skulle jag på ett till läger och var tvungen att åka till mormor och morfar, jag hade inget val, jag åkte dit och tog all skit, dem tog tom min mobil för att pappa var inte bra att prata med...
lägret tog slut också sommaren, jag åkte hem till mamma när hon kommit ut från sjukhuset och ansåg att hon var frisk....

Hösten -04:
Jag bodde hos pappa och hans nya tjej varann helg, vilket inte var det bästa, jag ville vara hos pappa mera men mamma sa att det inte var bra för mig...
Mamma slutade igen att ta sin tabletter och insjuknade den 4 dec, jag kunde inte ta det 14-årig tjej som inte visste något. Jag ringde pappa under täcket och sa att han måste komma, han skickade en taxi och ringde min morbror och sa åt han att ta hand om sin syster (mamma), jag packade en bag och åkte iväg till pappa....
Mamma blev helt tokig, och sa hur kan du göra så här mot mig, fattar du inte att jag kommer må ännu sämre om du bara lämnar mig? Jag försökte verkligen att prata med henne men det blev bara värre och värre....
Julen närmade sig och jag skulle resa bort med pappa först till ett varmt ställe, sen skulle jag resa på vintersemester, i princip så behövde jag alla kläder, jag tänkte åka en dag när mamma jobbade så jag slapp träffa henne, men hon hade bytt lås, så jag kom inte in i mitt eget hem! Det tog väldigt hårt på mig, men jag ringde mamma och ordnade så att jag kunde hämta mina saker.
Den träffen slutade med att mamma, mormor o morfar var där och alla sa åt mig att stanna och inte vara med pappa, det slutade med att jag bröt ihop och morfar sa till mig: "fattar du inte att din mamma kan dö?, om hon dör så är det ditt fel..", jag visste inte vad jag skulle göra jag ville bara ut ur det där jävla huset....
Jag åkte i alla fall på min semester men jagandes dagligen av telefon samtal från mamma, mormor, morfar och även hennes kompisar.

Våren-05:
Det blev bara värre och värre, jag kunde inte gå i skolan jag blev rädd att mamma bara skulle dyka upp en dag, jag började gå hos kuratorn som jag tackar gud att jag träffat! Mamma hade svårt att acceptera att jag ville bo hos pappa och att det var bäst för mig, men som sagt båda hade vårdanden.
Familjerätten på soc. blev inblandad och pga. alla advokatgrejer i skilsmässan så begärde tingsrätten en utredning på våran familj, och tillslut insåg familjerätten att jag skulle ha det bäst hos pappa och skrev till tingsrätten: Jag fick bo hos pappa och mamma fick bara träffa mig på mina villkor.
Men hon följde inte det hon jagade mig på telefon, jag bytt till hemligt nr men det fortsatte.
Det blev sommar och mamma hade gett upp lite då sa kuratorn prova Maila med henne eller kanske ta en fiks, jag gjorde både och men insåg snabbt efter den där fikan att hon var sjuk och inte tog sina tabletter, jag sprang ifrån fikan och kände mig sviken...

Sommar -05:
Sommaren var helt okej bortsett från att mamma åkte in på sjukhus igen för att hon ansåg sig vara frisk och slutade ta sina tabletter, jag tappade kontakten med henne igen.

Hösten och Vintern -05:
Hösten var ganska lugn, gymnasiet började och rullade på, jag beslutade att börja gå på BUP eftersom min kurator inte fanns där längre, efter en tid på BUP tyckte hon att jag skulle börja maila med mamma igen, jag mailade under hösten och vintern , och det gick helt okej.

Vår och Sommar -06:
Tillslut började jag träffa mamma några gånger på fika och det gick bra, det hände till och med att jag sov en gång, och då beslutade jag och mamma att åka på semester under sommaren till Spanien 3 veckor, vi bokade och allt var klart. Men tre veckor innan resan och märker jag på hennes röst och hur hon pratar att hon har slutat med tabletterna igen... ännu en gång var det dags för henne att åka in, efter det så ville jag inte ha kontakt på ett bra tag...

Höst och Vinter -06:
På senhösten börjar jag ta upp kontakten igen det är vad min nya kurator är bäst, det funkar för en gångs skull bra, hon har flyttat, skaffat sig en hund och verkar må mycket bättre, jag går med på en släkträff med mina släktingar, mormor och morfar låtsas som inget hänt och min morbror och gudfar har inte ens mage att fråga hur jag mår, mina kusiner tittar på mig som om dem aldrig känt mig det var en hemsk känsla. Jag åker iväg på solsemester med pappa över jul och jag försöker få tag på mamma men det går inte jag antar att något har hänt, tillsist ringer jag mormor och morfar och får reda på att hon varit med om en bilolycka men ändå ligger inne på psyket, vilket var bäst för man vet inte hur hon skulle reagera annars....

Vår -07:
Jag fortsätter ha kontakt med mamma sover hos henne var och varannan vecka, mormor och morfar kommer upp till Sthlm och jag äter middag med dem, efter det bestämmer jag mig för att åka dit över sportlovet, det funkar bra men jag har aldrig hört ett förlåt för alla smärta jag orsakat dig, och det är det som gör mest ont att aldrig få höra det där förlåtet. Nu efter sportlovet så går Flyme i KK, det kanske var bäst så... För mamma och jag hade bokat biljetter till Spanien igen men nu är dem borta.
Bara för en vecka sen så märker jag på mamma igen att hon inte mår bra, jag ringer mormor och morfar, dem säger att allt är okej att dem pratat med en av hennes läkare.
Men läget är inte okej med mamma, jag ringer runt till Akuta Mobila Teamet, som efter ett bra tag kan ta in henne, men jag var först tvungen att ringa till hennes doktor, som bedömde läget som mycket kritiskt och tog in henne med hjälp av arresterande kunde få in henne till sjukhuset. Jag klarar det inte längre, hon förnekar sin sjukdom och vägrar ibland ta sina tabletter....
Jag ringde mormor och morfar i söndags och dem sa att hon var intagen, jag beslutade då att bryta kontakten med mamma och hennes släktingar, mormor började skrika på mig i telefonen ”fattar du inte att hon kommer bli ännu mera sjuk”, som om det är mitt fel att hon är sjuk?
då sa mormor : ”Nej, det är din pappas fel”, det var det sista jag kunde ta jag sa ” jag vill aldrig mer prata med dig eller någon av dina släktingar...” jag sa även : ” jag kommer återuppta kontakten när jag är vuxen och lever ” stadigt”, men det hjälpte inte...

Sommar o Höst 2007:
Jag klarade inte av sveken och beslutade att inte ta upp någon kontakt utan bara ligga lågt för jag orkade inte med ett till svek, det har hänt så många gånger, jag vet inte hur jag ska få henne att fröstå hur jag känner, mår och ställer mig in för hennes sjukdom men det är ju inte så konstigt med tanke på att hon själv förnekar sin sjukdom och vägrar erkänna för sig själv att hon är sjuk.
Men på senhösten/början av vintern beslutade jag att maila och kanske få henne att förstå att jag bara kan träffa henne när hon är frisk. Under denna period ansåg mamma att hon var frisk och då gick jag med på att träffa henne. MEN ännu ett SVEK från hennes sida hon var inte alls frisk utan hon var i en manisk period och hade fått sparken från jobbet och shoppat för hur mycket pengar som helst utan att bry sig, jag visste inte vad jag skulle göra utan sa helt enkelt till henne: Mamma du måste förstå att jag kan inte vara din mamma utan du måste vara min och det kan du bara vara när du är frisk, så den dagen när du är frisk ring mig då och inte innan! det var det jag sa sen gick jag ifrån henne med tårar i ögon jag visste inte vad som hände, eller vad jag skulle göra.

Vinter -08:
Jag och kuratorn beslutade att jag skulle ligga lågt och försöka bry mig om mig själv och min hälsa för när mamma mår dåligt så dras jag ner i skiten och bara gråter. Dessutom så var detta en tuff vinter för min bästa killkompis dog i en bilolycka i dec-07, jag var tvungen att rycka upp mig det är sista terminen i trean och jag måste fokusera framåt.

Vår -08:
Idag så är jag orolig inför framtiden jag vet inte vad jag ska göra och jag orkar inte prata med mamma det är för jobbigt.
Nu när jag precis fyllt 18, körkortet är pågång och student står där om några veckor bara men det ända jag kan tänka på är hur kommer Mamma att vara på min student, vill jag ha henne där eller kommer jag ångra mig om jag tar ditt henne och hon är sjuk, kommer mormor och morfar vara där, vad gör jag då? Jag har inga svar på dessa frågor men jag önkar att jag hade det för jag är fundersam hela tiden och gråter om vartannat, men om mamma är där och hon är sjuk kommer jag inte kunna förlåta henne, jag vill att pappa, hans nya fru och hennes släktingar ska stå där med ett stort plakat men de kanske inte ens blir så, nu börjar tårarna rinna igen, jag förstår inte vad jag har gett mig in på vad ska jag göra vem kan hjälpa mig? Ingen känns det som nägra kompisar vet ju om mammas problem, kuratorn har slutat, jag är för stor för att gå på BUP, jag vågar inte gå till vuxen psyk..

Sommar/höst -08:
Jag kom själv fram till att det kanske var bäst att min mamma skulle komma på studenten men inte till mottagningen vilket gick mycket bra! O vi kom även överens om att träffas någon vecka senare och allt funkade bra mamma kunde till och med erkänna att hon inte mått så bra innan, vilket var en stor lättnad, eftersom hon aldrig annars erkänt det. Det gjorde mig glad och jag trodde att hon var bra för tillfället. Vi träffades flera gånger under sommaren och kom fram till att åka till lägenheten i Italien i en vecka under sommaren. Men veckan innan avresa så höder jag på henne när jag pratade i telefon att hon var så uppselt och helt uppe i varv vilket gjorde att jag sa att vi var tvunga att träffas och det gjorde vi och de resulterade i att hon inte mådde bra utan hade slutat med tabletterna igen... Jag var så besviken och arg! Jag ahde verkligen hoppats på en fin vecka i Italien med min mamma. men så blev det inte utan jag fick samtal till jobbet av henne om varför jag inte skulle åka med, och att jag klädde mig slampigt och att pappa var dum i huvet som inte gav mig pengar och att jag borde vara på med mormor och morfar annars får jag inte arv...... De tomma orden gör så ont! Och ingen förstår mig! Jag orkade inte utan slutade svara och bara sket i allt om mamma!

och nu IDAG så har jag fått sms från henne där det står att hon mår bra och är hemma men att mormor fått en propp i hjärtat och ligger på sjukhus.

Vad ska jag göra, jag har precis kommit hemfrån Turkiet med min pojkvän och är nu uppe i Dalarna, för jag ska åka iväg 1 år till USA i oktober..
Mina tankar slutar inte vandra, utan tänk om mormor dör, vad ska jag göra, mamma allt????
Finns det ens något svar på mina frågor, eller kommer det fortsätta så här för mamma i all evighet?
Lollo

Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]