Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Min pappa tog livet av sig

För snart 1 ½ år sen tog min pappa livet av sig. Hade bara några månader kvar till studenten och allt kändes på topp. Pappa hade precis köpt en bil till mig som en körkorts-present. Bara några veckor efter det var han död. Jag va den sista i familjen som träffade honom den där morgonen och han betedde sig helt som vanligt och innan han gick sa han "vi ses" som han alltid gjort, men det gjorde vi aldrig igen... Han brukade alltid ha middagen färdig när mamma kom hem från jobbet men nu var han inte hemma och mobilen låg på laddning. Framåt kvällen började mamma bli orolig men jag bara skämtade bort det. Så åkte jag vidare till en kompis och innan jag gick sa jag "ring om det är nåt". Efter en timme ringer mamma, när jag svarar och hör att mamma gråter börjar jag storgråta direkt för förstår ju att nåt har hänt. Det enda hon får ur sig är att hon har hittat ett brev och att jag ska komma hem, jag springer ut från min kompis lägenhet ner till bilen, ser knappt vart jag kör pga alla tårar, jag kör på en cykelbana, kör mot rött, allt för att komma hem så fort som möjligt. Läser brevet och då förstod man allting men man kunde inte ta in det. Vi ringde polisen som kom direkt men när de fick se brevet tog de inte det så seriöst och jag minns hur förbannad jag blev. De började fråga ut mig om mamma och pappa hade en bra relation osv. Först när de upptäckte att det fattades 2 pistoler ur kassaskåpet tog de det seriöst. Vi fick försöka uppge vart han kunde tänkas vara men vi hade ingen aning. Nu började klockan bli rätt mycket också och de sa till oss att försöka sova så skulle de höra av sig om det kom fram nåt nytt. Det gick ju inte att sova, en timme senare ringer de och säger att de behöver ett foto av honom så då kommer de tillbaka och hämtar det och säger till oss att återigen försöka sova och att de bara skulle höra av sig på natten om det verkligen var något. Så vi gick och la oss och när jag ligger i sängen så tänker jag på en plats där han kan tänkas vara på, jag somnar in och drömmer om den platsen. Jag är väldigt svårväckt men den natten vaknar jag av att en bil stannar utanför huset. Hör hur det knackar på dörren och att mamma öppnar, då sitter jag på stängen och bara stirrar rakt in i väggen. Mamma kommer upp i rummet och direkt frågar jag "Har det hittar honom? Är han död?" och hon svarar "ja". Sen säger vi ingenting mer till varandra utan går nerför trappen, sätter oss i vardagsrummet och polisen att berättar att de hittat honom död just precis på den platsen jag legat och tänkt på t.o.m. drömt om. Jag säger ingenting, bara sitter och stirrar på ett foto av honom, det märkliga är att jag inte heller gråter. Polismännen går sedan och nu är klockan runt 03.20. Så fort vi stängt dörren och låst sätter mamma sig på golvet, lutad mot väggen och storgråter. Jag får hjälpa henne upp och vi sätter oss i köket, jag kokar lite te för att lugna mamma, kan fortfarande inte förstå varför jag inte grät just då. Jag tröstade mamma när det borde varit tvärtom. Vi säger knappt nånting till varandra utan stirrar ner i bordet. När vi sen går och lägger oss, då kommer tårarna..låg och grät i flera timmar och kunde inte förstå nånting. Sen den dagen har ingenting varit sig likt..fick spela glad på min student trots att jag saknade pappa så oerhört mycket. Ett parveckor senare fick vi frågan om vi ville ta ett sista förväl av honom i bårhuset, jag sa att jag ville det och då gjorde vi det. Och det är en nånting jag ångrar mest av allt, för någon som varit död i mer än en vecka är inte alls sig, det var som att det va en helt annan person som låg där. Ångrar att jag inte fick ha mitt sista minne av honom när han kom in i köket och sa "vi ses"
Anonym

Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]