Hittade just denna sidan. Känner igen min egen mor i beskrivningen av din, fast du har haft det värre än jag. Min mamma blev sjuk tidigt, men jag märkte inget förrän jag var i 6årsåldrn. De skiljde sig när jag var 9 och mamma fick vårdnaden om mig och yngre syskon. Mitt äldre syskon bodde kvar hos pappa och vi träffades på helgerna. Det jag minns mest från den tiden är att hon trodde att allt kött i affären var människokött, att julklapparna vi fått av pappa och andra släktingar gav i från sig onda vibrationer av vår vidriga pappa och att vi inte fick ha dem i lägenheten osv. Inget jag gjorde var rätt. Mina farföräldrar hälsade på och sa att hon var överansträngd och att vi måste vara extra snälla så att hon blev bättre. Hon började äta medicin och under några år var hon ganska ok. Mitt självpåtagna jobb var att hålla mamma glad och filtrera verkligheten för henne så att hon inte blev upprörd. Då kunde hon ju bli sjuk igen. Jag handlade maten och underhöll.
Nu som vuxen (30år)inser jag att hon aldrig var frisk då heller. Hon friskförklarade sig själv när jag var 18 och slutade ta medicinen. Sedan dess har allt sakta men säkert gått åt skogen. Just nu ligger hon inne för första gången men det har varit på gång länge. Polisen fick bryta sig in genom fönstret.
Hon har länge varit psykotisk och haft vanföreställningar. Det som är aktuellt nu är inte jättespindlar som din mamma utan björnar. Överallt ser mamma tecken på att det finns björnar i vår lilla stad i sydvästsverige. Det finns även vampyfladdermöss, råttor och vildsinta vässlor i väggarna, och grävlingar och neanderthalare i skogspartiet vid motorvägen. Vi barn är enligt henne i ständig fara från de som förföljer henne och bestrålar henne, förgiftar maten och ibland vattnet. De utmålar henne som prostituerad och psyksjuk i tv och tidningar och skickar dubbelgångare av oss barn till henne. Hon ringer hela tiden till polisen och vill anmäla olika saker, tex sömngas på pendeltåget. Hon "hör" folk tala illa om henne och hota henne på stan. Hon är inte fysiskt våldsam utan bara expert på att dra undan mattan under fötterna på en med några väl valda ord. Samtidigt är det rädslan för att vi ska vara i fara som driver henne ofta. Det finns ingen sjukdomsinsikt.
Innan har jag haft som en inre gräns att "när hon inte kan känna igen mig så får det fan i mig vara nog" och den har kommit nu.
Jag har också haft problem med återkommande magkatarrer och det verkar gå igen i flera av inläggen här. På mellanstadiet blev det konferens om hurvida jag åt ordentligt hemma och om jag gick och lade mig i tid eftersom jag var trött och frånvarande. Syster frågade hur det var att vara skiljsmässobarn. Jag sa "bra" och sedan frågades det inte mer. Mamma sade att hon hindrat dem från att "undersöka min hjärna", så att de inte skulle kunna sätta mig på särskola. Jag undrar vad som egentligen sades.
Vi barn har spridit oss över Sverige för att få avstånd till henne, men det spelar ingen roll. Hennes skugga ligger över allt. Jag är ständigt orolig för henne, arg,skuldtyngd, kärleksfull, hatisk och ibland kommer en liten strimma hopp. På söndag ska jag dit och baka pepparkakor. De tvingar henne att ta sin medicin och jag vill visa att jag är glad för det. Jag kommer att behöva äta många för att stå ut hela dagen.