Hej skruttan.

Känner igen mig i mycket av det du beskrivit. Min mor är också expert på att vilja vara räddaren, tror att vi svävar i fara och hittar på allt möjligt och ska sen rädda oss från olika overkliga hot.

Hon ligger inne på sitt femte LPT sedan i våras, polishämtning krävdes vid samtliga. För henne verkar det bara bli tätare emellan "de riktigt dåliga perioderna" nästan så att man känner att det är bara sjukdomen som existerar numera. Men så har det varit länge, hon har aldrig varit frisk.

Du är stark som orkar träffa din mamma. Så länge man själv orkar och inte far illa utav det så är det okej. Jag har helt tagit avstånd från min mor idag. Jag känner att jag fått nog, hyser inget hopp om att hon ska bli bättre eller sköta sin medicinering.

Den lilla strimma av hopp jag hyser är en lagförändring inom psykiatrin, något som är på gång. Vilket skulle innebära att personer som min mor kan tvångsmedicineras inom öppenvård. Dvs hon är hemma och sköter sig själv men måste dyka upp på vårdcentralen och ta en injektion med jämna mellanrum för att hålla sig någorlunda frisk.

Lycka till på söndag.
Kom ihåg att du har inget ansvar för henne, du är vuxen och lever ditt eget liv.

//Beprövad