Usch vad ledsen jag blir när jag läser det du skrivit! Min syster tog livet av sig för 1 år sedan genom hängning. Hon hade försökt med tabletter en gång innan och blev inlagd på psyk. Sen skrev dom hem henne mot hennes vilja. För oss dolde hon allt fram till precis innan hon blev utskriven. Men hon sa inget om sitt självmordsförsök då. Det kom som en total shock för mig. Visst visste jag att hon vart deprimerad från och till, men inte hur illa det egentligen var. Hon var ju så glad där emellan! =/ I början kände jag mycket skuld och lite ilska, men snart fanns det ingen energi kvar till att vara arg utan sorgen tog överhanden. Jag fick inte tid att sörja eftersom jag började andra året natur 1 vecka senare. Nu har sorgen dock kommit ikapp mig och jag saknar henne så oerhört mycket. Jag klandrar mig själv för att jag ingenting förstod, och i mitt huvud spelas en film upp om och om igen där jag ser hennes sista timmar i livet. Så ensam hon måste varit då. Jag vet inte hur länge sedan det var som du förlorade din mamma, men jag hoppas att du klarar av att gå vidare! Kom ihåg att det är INTE ditt fel!!!
Ta hand om dig! Kramar