Jag har läst några inlägg på den här siten, och mitt hjärta började gråta.
Man är inte ensam, fastän man känner sig helt övergiven ibland.

Jag hade en mamma, för ganska längesedan nu. Hon hade rött lockigt hår och gröna ögon. Hon älskade att dansa, hon gillade att titta på film och hon var mycket duktig på att brodera. På kvällarna nattade hon mig och min lillasyster. Hon strök oss över pannorna och vi fick berätta om våran dag. Det var ett harmoniskt avslut på kvällarna.

Andra kvällar var annorlunda. Medicinerna gjorde henne trött, hon sov väldigt mycket. Jag tyckte att det var lite otryggt för hon sov alltid så tungt, det var svårt att få liv i henne. Ofta grät hon. Jag visste inte varför, men jag försökte trösta så gott jag kunde. Ibland skar hon sig på armarna, hon sa att hon rivit sig på grenar i skogen. Hon försökte ta sitt liv flera gånger. En gång hittade jag avskedssbrevet, hon skrev att hon älskade min pappa, mig och min syster, men att hon inte orkade längre.

Det var många jobbiga stunder med mamma, men också många bra. Hon kramades gärna och talade ofta om hur mycket hon älskade min syster och mig. Hon lockade mitt hår och sminkade mig när jag skulle på disco, dessutom fick jag låna hennes sidenblusar. De var på tok för stora, jag drunknade i dom, men jag tyckte att de var så snygga och jag var så stolt över att jag fick låna dom.

Mamma dog för 12 år sedan. Då hade hon haft flera diagnoser: Depression, Borderline, anorexi, alkoholmissbruk. Jag ser dom som ett resultat av en hel barndom full av fysiska och psykiska övergrepp, av flera medlemmar i hennes familj. Om man inte får någon hjälp är det inte konstigt att man blir trasig i själen.

Jag klandrar inte min mamma för att hon lämnade oss. Jag vet att hon försökte så gott hon kunde, men ibland blev det övermäktigt för henne. Jag bär med mig kärleken jag fick och självklart en saknad som kommer gå där bredvid mig ända tills jag dör.

Men jag vill säga en sak, att livet kan bli bra, fastän man har det så otroligt tungt ibland att man bara vill dö. Tänk alla ni barn, ungdomar och vuxna, vilken kunskap ni har! En kunskap som man faktiskt inte kan få på något annat sätt. Ni har en kunskap, som ingen annan kan få, som inte varit i eran situation. Det är faktiskt helt unikt!

Tack för att jag fick skriva av mig, och så vill jag ödmjukt ber er alla att inte ge upp. Vi är unika och vi får inte ge upp!