Vet inte hur jag ska stå ut med min andra förälder som inte är psykiskt sjuk egetnligen. Men han, ja min far, har börjat bete sig underligt åt. Skriker mer än vanligt i trafiken. Även åt grannar m.m.
Jag skäms. Kan man göra nått åt detta. Försökwr få honom att skaffa hjälp, men han vill inte. Sen är jag även orolig för lögner han hittar på. Han säger att jag är elak och skriker på honom varje dag. Något jag inte gör. Om någon inte har sama åsikt så börjar han skrika jättemycket och säger sedan att den personen skällt ut honom. När man bara har diskuterat. Jag förstår inte.

Jag känner mer och mer att jag måste härifrån och det fort. För han blir bara värre och värre. Är jaqg i mitt rum för länge börjar han banka och ha sig och tror att jag ska ta mitt liv. Viilket jag verkligen inte har planerat. PÅ morgonen, helgerna, baknar han på dörren med. Ska han och min mamma åka någonstan, om så bara för att handla vill han att jag ska vara med dem. Det känns så svårt, är som att han hela tiden ska ha kontroll.

Jag är en självständig person och van att ta vara och klara mig själv. Har bott själv och stått på egna ben,så den här behandlingen av mig, som om jag vore psykiskt sjuk gör ont. Men både min mamma och syster har parat öppet innan om att de vill ta sitt liv. Så kanske kan bero på det att han tror detta om mig med??

Det är även tufft då min syster kommer hem varje vecka och hon är liksom min pappa väldigt kotrollerande. Jag står inte ut! Kan någon ge mig ett tips på hur jag ska kunan stå ut tills vidare? Jag har prövat med promenader så fort det blir stökigt och för mycket. Både min pappa och syster har lätt att tappa humöret. Då börjar båda slå på saker och ting, eller kasta stolar m.m. Så jag känner mig då väldigt hotad.

Förstår ju det har mycket med mammas tillstånd att göra. Men då de beter sig såhär är det som att jag tvingas vara så stark, inte gråta och vara medlaren i familjen. Det kändes förr som att jag skulle gå sönder på mitten. Då alla tre hade förtroliga samtal med mig med jämna mellanrum. tii sist vart det så virrigt att jag bara gav upp en period. Tror jag fick en depression. Iaf jag kände inte att jag hade något att leva för, menn kyckades ändå hålla fasaden utåt och göra det jag skulle.

Kändes som att ALLT vid det tillfället hängde på mig, även nu med, men jag börjar ta hand om mig själv mer. Tänkte på dessa promenader, men känner jag behöver mer än så. Jag märker att det blir irritation i familjen så fort jag sovit borta över natten o.s.v. vilket känns som att jag inte har rätt till något liv. Jag kan prata bra med min mamma, men för den delen ska väl inte jag behövs vara fången här för resten av mitt liv?
Jag känner att jag har offrat mycket redan.

Är så mycket jag vill med mitt liv. Jag vill resa utomlands, lära mig fler språk, kanske bo utomlands någon period. Men hela tiden är det som att hele amin familj drar ner meig ner. Sen om de märker att jag är glad och mår bra. Så blir min syster avundsjuk på ett skumt vis, börjar fråga ut mig. Har lärt mig att jag inte kan dela saker med henne längre. Försöker bygga upp ett privatliv. Uatn att min familj ska kunna veta ALLT men det är svårt. De är som poliser.

Är så konstigt med mamma är ju den som ska föreställa sjuk, men jag tycker bäst om henne. Hon säger bästa saker och sårar inte i onödan.. Är jag kanske galen jag med. Eller varför känner jag att jag inte klarar av min syster och pappa? Jag vet inte.. men egentligen den som ställt upp för mig är min mamma..även om hon blir bitter även hon då hon märker att jag gjort något roligt. Har jag inte rätt att ha ett liv? Eller att ha kul?