Arbetar själv med barn (små barn) och har under många år funderat på hur många vi "missar" fastän att vi försöker att vara lyhörda, se och upptäcka. När jag sitter och läser på den här sighten så sliter det i mig, det sliter i mig att behöva se hur många som har så ont. I bland har jag/vi lyckats att "rädda" någon och öka förutsättningarna för att få en bättre tid. Men jag tror att det är precis som du skriver och det är det som gör så ont. Man saknar sin förälder, man vill ta del av den villkorslösa kärleken.
Funderar på livet...