Vad gör man när man är så pass "gammal" och vuxen själv till en manisk, bipolär mamma? jag är nu 35 år och min pappa bor kvar i deras gemensamma lägenhet och livet ter sig allt mer kritiskt och hårt för pappa. jag bor i en annan stad och pratar numer bara med min pappa. svårt att över huvud taget att kommunicera med mamma... hon är super energisk, elak, får utbrott och skriker och gapar och gör av med pengar på allehanda värdelösa saker. hon är just nu inne i sitt värsta maniska tillstånd jag tror att jag upplevt. samtidigt får jag så otroligt dåligt samvete att jag skulle verkligen behöva vara där för min pappa och hjälpa till. hjälpa honom att hitta ett annat boende....men hur går det då för "mamma"? hon kommer inte att klara sig ensam... Jag har försökt att få kontakt med olika former av anhörighetsstöd, men det är svårt eftersom min mamma inte har ngn "klar" diagnos. hon ser sig inte själv som sjuk just nu, och sen när hon hamnar i de mer depressiva tillstånden så är allt bara apati där hon sover mestadel av tiden och tycker sig avsky psykiatrin, som hon har haft en del kontakt med när hon var yngre. Hon har legat inlagd osv. Jag har inga syskon men en kille som hjälper mig och försöker vara ett sånt bra stöd han bara kan! vet inte riktigt vad jag hade gjort utan honom. Min mamma har alltid varit "sjuk" i ngn form. Ända sen jag var liten så har hon befunnit sig i olika typer av tillstånd, antingen apati eller maniskt. Har alltid försökt att göra så mycket jag kan för mina föräldrar, men just nu känns det otroligt svårt. Vore väldigt glad och tacksam om någon har ngra goda råd.