Jag är helt införstådd med vad du (ni) går igenom. Har många gånger själv (efter mina föräldrar skilde sig) ca 16år fått åka in med min mamma för att hon är en skada för sig själv (och kanske andra) när hon sitter hemma och hör röster eller andra och ska klippa av lampsladden med en sax!!!!

Hon har suttit ute på trappan och brännt upp kläder (av någon anledning) detta har skakat grannarna givetvis.

Jag tycker det är helt fasansfullt att en läkare ska sitta och lyssna på vad mamma tycker när jag har suttit och berättat ovanstående för honom och låta mig sitta och vänta ute i väntrummet på om han beslutar "lägga in henne" eller inte. Ska jag behöva vakta henne om hon inte lagts in????

Ingen tog heller någon notis eller frågade mig hur jag mådde vid alla dessa tillfällen. Ingen frågade varför jag kom och inte min pappa?? Jag vet inte men ...... är det inte lika viktigt för sjukvården av vårda en sjukdom i hjärnan som ett benbrott?? Då görs en ordentlig utredning om vad som hänt mm. Stå på dig och säg, jag lämnar henne i er vård nu för hon är en fara för sig själv och det vill inte jag ha på mitt samvete. Detta låter hårt när man talar om sin egen mamma, men till slut klarar man inte av att handskas med sina egna känslor som mor/dotter och önskan att hon ska få den bästa vård.

Man lär så länge man lever och tack för detta forum!!

Kram Johanna