Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Tillit

Jag tänker på det här med att lita på varann, barn o föräldrar emellan.

Där jag nu befinner mig i livet o gått igenom tillitsbrist och fått bearbeta känslor o beteenden ser jag tydligare hur det kan vara.

Såhär är det för mig: Min mor har under hela min uppväxt sagt att hon blev spådd av en cigenarkvinna (romkvinna närmare bestämt) när hon var 18 år. och att mycket, ja, det meste har stämt in, tycker hon. För mig är det energikrävande, för hon lägger ut allt på mig, sin dotter som hon påstår att spåkvinnan sa att hennes barn aldrig går att lita på. Så hon har varit väldigt krävande o rent ut sagt elak mot mig o mina döttrar, i synnerhet min äldsta har fått känna på mormors misstänksamheter i kränkande ord.

Ok, först litade inte min mor på mig och nu efter att jag har fått bryta kontakten ett tag med henne för att bygga upp mig själv o bearbeta allt är det JAG som inte litar på henne. Och det sitter i min kropps reaktioner så fort jag måste ha med henne att göra. Så jag drar mig för att träffa henne, men ibland måste jag ju eftersom det inträffar olika familjeevenemang, som skolavslutning, dop mm.

Men jag har själv nu tillit till att allt är som det ska i vår dysfunktionella familj och åtminstone jag jobbar på mitt eget att få sinnesro o må bra o låta de andra i familjen sköta sina egna lilv.

Jag kan bara ge mitt fulla förtroende.

Irre

Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]