Tack för dom orden att försöka att bara vara hennes dotter. För länge sedan fick jag rådet av min psykiater att jag ska se på min mor som vilken annan kvinna som helst. Det är så med råd och tips, att det är lätt att ge men svårt att leva upp till eftersom det hanlar om fastfrusna känslor o vanor i en att ha fått höra så mycket dyssigt i hela ens liv tills man försöker hitta lösningar att komma loss.

Nu har jag gjort det, brytit och flyttat långt ifrån min mor men hon finns ju i mig ändå. Ibland när jag tänker och smälter och blir mjuk, ödmjuk o kärleksfull och vill förlåta och åka tillbaks, så behöver jag bara tänka lite till, så känner jag det hämska hon sagt o gjort så det tar över igen. Nu i julas var jag en timme hos henne och inget var förändrat, bara jag  SÅ, jag kan inte bli dum igen, min vän...

Oj, ursäkta att det blev så llångt skrivet men det finns hur mycket som helst att gräva fram. Jag vill bara avsluta med att inge hopp, det finns alltid böcker som tröstar och annan hjälp o stöd att få. För mig känns det som ett gudsingripande att jag hitta en ny man och fick flytta "hemifrån".

Lycka till för dig med...