Vad jag känner igen mig i de olika versionerna. Det är som att det är någon form av kick för en person som är sjuk på det viset att ljuga om det mesta. Vad det gäller för min del så tror jag att min mor har sått split i släkten under flera decennier. Det är fruktansvärt, hon fick syskonskaran att dela på sig, antagligen med lite lögn här och lite lögn där. Det är vagt och det är svårt att ta på och hon är en jäkel på att snacka in sig hos människor som tror på hennes lögner. Allt blir så tilltrasslat och till slut vet jag inte vem jag skall tro på.

När jag bröt med min mor så underrättade jag alla mina 16 kusiner och de kvarvarande av deras föräldrar. Det gjorde jag innan jag sände brevet till mina föräldrar för att min mor inte skulle kunna ljuga ihop något och skada någon annan. Det är ju så hon fungerar. Nu känns det som om jag skvallrar, säger något som jag inte får. Det är så sjukt.

Jag har sporadisk kontakt med mina kusiner och det känns härligt. De kanske har kontakt med mina föräldrar men det slipper jag veta. Jag utgår från att jag kan lita på dem. Men det finns någon drabbad bland dem med, som är sjuk som min mor. Det känns jobbigt att veta. Jag vet att jag har släkt kvar och det känns skönt i och med att jag inte har några syskon. Det ger mig styrka.

Det lustiga i en sådan situation kan vara att den som du kanske minst tror skall höra av sig är den som tar hand om dig. Jag har en kusin som hör av sig ibland för att kolla hur det är med kusin och det känns underbart skönt!

Kram från