Ja det verkar ju som att det hör till sjukdomen att vilja ha stor familj och att det skall låta så fint att "men jag kan ta hand om" när det i själva verket aldrig skulle fungera. Som jag skrev tidigare så skulle jag aldrig kunna länma mina framtida barn ensam med min mor. Jag har inget förtroende alls för henne.

Det är just det! Hon har hotat med självmord så många gånger att jag tror hon skulle göra det om jag inte finns vid hennes sida då hon behöver mig. Men så är jag så trött på att aldrig få något tillbaka. Men i dag ringde hon faktiskt och bara frågade hur jag mådde.. Men då får jag ju för mig att det är något annat ist. Som att hon är manisk just nu och bara måste ringa för ringandets skull, inte för att hon ville veta hur det var med mig...

Jag har skrivit flera brev till min mor där jag beskriver hur jag känner och vill ha det. Men så klarar jag aldrig av att skicka dem. Får för mig att hon kommer missuppfatta det jag skriver och jag får aldrig tid att säga allt jag tycker och tänker då jag träffar henne. Max en mening ifrån min mun sen skall allt handla om henne.

Ja det är väl egentligen större chans att det händer en själv något, med tanke på att man blir så utmattad utav att bara bry sig om och ta hand om andra. En själv kommer i sista hand fast det ska vara tvärt emot. Mår inte jag bra kan jag ju inte klara av och ställa upp på allt. Men på något vis gör man det ändå, fast man är helt slutkörd...

Blir så himla ledsen. Jag orkar verkligen inte med att vara mammas stöttepelare och alltid finnas till hands på alla sätt och vis. Men samtidigt så vet jag inte hur jag skall göra, och vad som kommer hända om jag bryter kontakten på ett eller annat sätt? Om det skall fungera alls så måste jag nog bryta helt, annars dröjer det inte länge innan det är lika igen. Men det är så himla svårt.