Äntligen tar jag studenten och kan flytta hemifrån. Jag vill ifrån här så snart som möjligt. Mamma har varit sjukskriven för depprisson i ungefär fem år nu. Hon har av och till förbjudit mig att ta hem kompisar och sen jag blev mobbad har jag inte haft så många kompisar. När jag nu börjat kunna skaffa mig kompisar får jag inte ta hem dem. Jag hade en halv fest för mina kompisar de här året för att jag fyllt år, mamma vill inte ha så mycket folk hemma till efter halv tio, så mina precis närmaste kompisar och min pojkvän va ute och åt och gick på bio.

Jag började med bilsport för nästan fyra år sen, för att jag och pappa skulle komma närmre varann medan mamma va sjuk. Men sen hon har varit hemma har de mest blivigt så lite som möljigt, hon säger alltid saker som måste göras istället, hon tar järna helgerna till att vi ska hjälpa henne och städa och hon blir arg när de kommer på tal om att träna eller tävla. Jag är sämst bland de som kör och kommer väldigt ofta sist fast de gått fyra år. känner mig väldigt dålig, jag är inte ens bra på de jag älskar.

Jag brukar försöka undvika mamma ibland, hon tjatar om vad som ska göras när man kommer in genom dörren och forsätter sen, ber hon mig om någonting får jag inte säga nej. Man ska helst vara med henne om man är hemma, hon kan liksom inte gå och göra något själv som är ett nöje. För henne är jag inte så gammal och jag får inte flytta för henne, men för mig är de det enda som kan få mig "bra", tidigare har jag enda möjliga utvägen för mig varit att ta mitt liv. bilsporten har hållt mig vid liv. Nu hjälper min pojkvän mig att hålla rätt kurs på mina tankar och lära mig vara bland folk. Men jag kommer inte kunna att ta med mig bilen när jag flyttar.