Okej, kanske så har jag inte en paraniod pappa, eller en manodepressiv mamma. Jag kan nog inte ens säga att min pappa är depressiv, men han har ändå mått dåligt i alla fall de senaste 4-5 åren. Jag har alltid klarat mig genom dessa perioder, men nu verkar de bara bli längre och längre och man märker knappt vart den ena slutar och den andra tar vid. Man får nästan trippa på tå här hemma, och det känns nästan i luften när nästa ihopbrytning ska komma. Samma gamla grammofonskiva sätts på om hur han inte trivs här hemma, hur ledsen han är att han missade så mkt av vår uppväxt, hur vårat hus inte lever upp till andras standard och hur bra och mysigt det var i hans barndomshem. Jag har om och om igen försökt att få honom att inse att han inte kan hålla på att jämföra oss med andra hela tiden, men ingenting funkar. Han kommer på efterkälken med sitt jobb, och jag kan aldrig veta om han har nog pengar på konton. Ibland brukar jag smygläsa hans kontoutskrifter och de ligger stadigt på -20 000, 30 000.. Att veta att ens far handlar på lånade pengar, och osäkerheten om han får in några börjar nästan ta kål på mig. Jag orkar inte vara tröstande längre utan nu går jag bara därifrån och överlåter det till resten av familjen. Men ändå är det mig han vänder sig till, om och om igen. Och det börjar kännas, inte bara i skolan utan på fritiden med. Jag har börjat slarva i min roll som idrottsledare, och betygen faller. Jag är en sån som alltid får vg/mvg utan att ens plugga, men sista provet innan jul här klarade jag inte ens g. Det har gått så långt nu att jag har börjat tappa bort migsjälv. Jag som alltid älskat att träna har inte ork och sitter helt apatisk, och får ingenting gjort. Humöret är uselt, och jag behandlar nog inte mina vänner så bra som jag borde. Jag försöker vara tröstande och uppmuntrande när de berättar om sina pojkvänner och vilka bråk dom haft eller hur underbara dom är. Men innerst inne känner jag ingenting. Jag kan varken dela deras glädje eller sorg. Men jag antar att det enda vettiga är att bita ihop och kämpa vidare. Jag är bara rädd att jag kommer bita så hårt att jag inte kan öppna upp mig igen