Ja, det är svårt att ersätta en trygg miljö hos föräldrarna. Helt går det kanske inte. Jag har inte svaret på det ännu, fast det var 15 år sedan jag flyttade hemifrån. Det man kan göra är just som du gjort att föröka bredda sin umgängeskrets, försöka få en bit av det trygga och glada hos andra familjer, eller någon annan vuxen som man litar på. Det man också kan arbeta på är att försöka låta bli att ta ansvar för sin förälder. Man har aldrig ansvar för sina föräldrar. Det kan kännas som att man har det, föräldern kanske lägger på en ansvaret. Men det behöver man inte bära. Man har rätt att tänka på sig själv. Att inte ta på sig förälderns ansvar gör att föräldern själv, eller andra vuxna omkring föräldern, tvingas att se problemen tillslut. Även om det tar tid. I en sådan här situation är det alltid bra att ha någon som har tid och förstår att lyssna, tex en kurator, präst, diakon, psykolog eller någon annan vuxen som du känner att du skulle kunna lita på. Präster och diakoner för inga journaler. Prästerna har absolut tystnadsplikt. Kuratorerna för ibland journaler, ibland inte. Psykologerna måste alltid göra det. Man behöver inte ha någon tro eller tro på något visst sätt för att prata med en präst eller diakon. De är vana att lyssna på människors svårigheter. Det kostar inget att prata med dem. Och man behöver inte säga vad man heter om man inte vill. Det är alltid bra att ha någon att bolla sina många tankar med i en sådan här situation. De kan förstås aldrig ersätta föräldrarna, men de kan vara ett stöd och hjälpa dig att våga lyssna på dig själv, och hjälpa dig att hitta dina egna gränser i förhållande till dina föräldrar, hjälpa dig att hantera situationen bättre och bättre. Men det kan ta lite tid innan du hittar rätt person. Man får pröva sig fram. Och lita på det man känner. Känns det inte bra så gå därifrån. Men leta vidare. Det finns bra personer att anförtro sig åt. Att ha en förälder som behandlar en illa är en stor sorg. Man kan aldrig ändra på föräldern, aldrig bota eller laga. Föräldern måste själv ta tag i sin egen process att förändra sin situation. Det kan inte du göra. Men du kan söka dig utåt, och du kan kanske prata med någon i släkten om du har förtroende för någon. Du kan dela dina upplevelser med andra. Och du kan öva på att lyssna på det du känner och lita på det. Du kan öva dig på att våga berätta och visa för andra vad du känner. Det är viktigt.