Jag känner också igen mig.

det blir väldigt jobbigt och otryggt och man vet aldrig på vilkt humör de är på.. Ofta ofta är det bråk..varje helg. Då kommer mycket svartsjukegrejer upp från min mammas håll. Kanske har hon anledning att känna så då min pappa faktiskt inte är så seriös och bl.a för några år sen varit otrogen med en kvinna på sitt arbete. Jag är 23 år så ni vet, men jag känner mig inte riktigt som så. Känne rmig så liten ibland..

Är så mycket som fattas p.g.a hur mina föräldrar har hållit på under alla år. Man skäms, är arg, men mest besviken. Att de kunde sätta mig till världen fast de inte kunnat tagit hand om sig själva. Många gånger har de blandat i/lagt  över sina problem på mig. Sånt tär på en man orkar inte hur mycket som helst. Det som fick mig att inte ge upp var en alldeles vanlig dock ändå lite ovanlig familj jag kom i kontakt med som barn..

Utan dem har jag verkligen inte blivit bekräftad som barn då de inte hade tid för mig de hade fullt upp med sig själva och min äldre syster som nog har någon form av adhd eller liknande. Där kunde de se mig för den jag var. Visst den mamman, som var ensamstående med tre barn och hade pojkvänner som kom och gick var väl rätt vild..men hon hade något som hon gav och det var kärlek. Är inte riktigt hel idag kan jag verkligen inte påstå men de fina minnena jag har med den familjen de glömmer jag ej..