Min pappa är manodepressiv & jag har levt under kärlek/förakt hela min tonårstid. Jag har trängt undan det, varit m andra hela tiden & jobbat intensivt för att tränga undan mina känslor. Jag har aldrig berättat för någon hur det varit hemma. När jag förra våren blev deprimerad & fick börja terapi kom allt som en chock för mej. Jag trodde alla levde som vi gjorde hemma hos mej.Jag trodde allas pappor kritiserade, misshandlade psykiskt, föraktade sina tonårsdöttrar i perioder. Jag började förstå varför jag tycker så illa om mig själv & att det inte var något jag valt själv. Är det någon som känner igen sig? Är det någon mer som gått i terapi, hur var det för dej isof?