På grund av min mammas sjukdom så utvecklade min syster under tonåren ett beteende som inte gagnade mig på något sätt. Hon la sig till med en värstingattityd, försökte ta min dåvarande pojkvän ifrån mig m.m Listan kan göras ganska lång och jag var hela tiden slagpåsen för henne. Jag hade det minst lika tufft som henne, men jag var ändå tvungen att finnas där för henne så att hon skulle ha någon att"avreagera sig" på. Jag känner mig fortfarande idag mindre värd än alla andra. Jag tror att alla andra är bättre. Något mer med min syster är att hon har alltid varit mån om sitt utseende och har alltid fått all uppmärksamhet. Det är som att jag inte kan andas ibland då jag måste träffa henne på gemensamma tillställningar. Hon har aldrig ens då hon flyttade och ordnade upp sitt eget liv kunnat funnits där för mig som ett stöd, eller betett sig som en storasyster. Jag har sett här om de som tycker att man ska tänka på sig själv och inte ta ansvar för yngre syskon. Men vet ni hur det känns att bli lämnad kvar och bara bli behandlad som skit och inte tro till slut att man är värd mer än att slås på, på alla tänkbara sätt..? Det tror jag inte ni vet. För detta är vad som kan hända med en då man som enda yngsta kvarvarande syskon tvingas in i en vuxenroll. Mna blir helt trasig inuti! Jag vill leva om min tonårstid, en ny tack!!