Jag föddes tidigt åttiotal, och levde sedan 1986 med min periodvis väldigt sjuka mor ensam. Hon var manodepressiv, men mest depressiv, och bodde tidvis på sjukhus, missbrukade sina mediciner, och blev liksom aldrig frisk. Vem som helst kunde se att det här var en sjuk människa - till och med mina lärare i skolan var rädda för henne de få gånger de träffade henne.
Ändå frågade sig ingen, inte en endaste gång, hur jag hade det som var hennes barn. Ingen tänkte på att jag var tvungen att leva med den här människan som inte ens kunde ta hand om sig själv. Jag visste aldrig vad som skulle hända när jag kom hem från skolan - det kunde bli enorma bråk över ingenting, och hon slog mig allvarligt och ofta. När hon inte låg i sängen och grät eller brände fimpar mot sina armar dvs.

I vuxen ålder har jag berättat för kurator hur arg jag är på skolan och vården i sverige som aldrig brydde sig om mig trots att de rimligen måste ha förstått att det var ett helvete - men kuratorn sa bara att ilskan var missriktad och borde riktas mot mina föräldrar. Stämmer det verkligen?

Och nu är jag glad att det finns det här fina stället med stöd till alla dem som fortfarande lever med sina psyksjuka föräldrar, men frustrerad över att ingenting sådant verkar finnas för oss som är vuxna nu, och som aldrig fick något stöd alls varken då vi växte upp eller sen vi blivit vuxna.

Varför är det så?