Hej! Alla människor behöver andra människor, oavsett hur gamla vi är. Vuxna behöver också hjälp ibland. Dessutom tar det tid att bli vuxen, tid att lära känna sig själv, våga säga ja när man känner ja och nej när man känner nej. Det tar tid att stå stadigt med båda fötterna på jorden, trygg i sig själv. Under tiden behöver man stöd och hjälp på vägen. Lägenhet och jobb är bara två viktiga saker av flera viktiga. Du frågar om du "måste" prata med någon. Vill du prata med någon? Du måste inte, men det kan vara en hjälp. En mycket god hjälp, om du hittar rätt person. Försök att leta efter en bra person att anförtro dig åt. Lita på din magkänsla. Vi är så olika allihop, så alla som jobbar med att hjälpa andra människor passar inte med alla. Det handlar om personkemi. (Och en del av dem som har till yrke att hjälpa till borde kanske valt ett annat yrke. Så är det ju med alla jobb, att en del inte passar för det de jobbar med). Men jag lovar: Det finns någon som vill hjälpa och stödja dig, på dina egna villkor. Någon som väntar när du är rädd, som stöttar dig och peppar dig, som ger råd och som är tyst och lyssnar. Som låter dig finnas till med alla dina känslor, och står vid din sida igenom det svåra. Och som släpper dig den dag du själv vill gå vidare. Det mesta här i världen kostar pengar, eller så är det lång, lång kö... Men att tala med en präst eller diakon kostar ingenting. De har tystnadsplikt och för inga journaler. De är vana vid att prata med människor om allt. Men vänd dig dit där du själv känner dig trygg. Lita på det du själv känner, det kan vara ungdomshälsan, psykiatrin, vårdcentralen, studenthälsan, kyrkan, en äldre släkting, vänner, jourhavande medmänniska, nationella hjälplinjen... Lita på att du vet var du vill hämta hjälp. Det är alltid bra att prata med någon, att inte bara prata med sig själv. Det kan vara en god hjälp för att få ångesten att bli hanterlig, och kanske så småningom försvinna. Dina känslor och upplevelser är vikiga, de vill bli tagna på allvar. Ångesten berättar för oss att vi försöker förtränga något som egentligen vill få komma fram. När man levt med psykiskt sjuka föräldrar har man ofta blivit tvungen att strunta i det man själv känner, tänker, tycker och behöver. Det tar tid att hitta tillbaka till sig själv, tid att inse att man har rätt att vara arg, ledsen, glad... rätt att finnas till med alla sina känslor. När vi får hjälp att uttrycka det vi tänker och känner, och någon lyssnar på oss och ger oss utrymme och tar oss på allvar, då kan tillslut ångesten släppa.