kuling.nu - Är min mamma psykiskt sjuk?

Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Är min mamma psykiskt sjuk?

Skriv svar

Till forum

  • Jag är en 18 årig tjej och är i ganska stort behov av lite råd, hjälp, tips, ja vad som helst. min mamma är väldigt svår att hantera och jag börjar fundera lite på om hon har en borderline-störning. Eller nåt annat som detta passar in på. Hon har andra psykiska störningar med men lever ändå ganska normalt förutom att hon är deprimerad jämt.
    Ända sedan jag var liten har hon varit väldigt restriktiv. Hon var aldrig dum mot mig då eller fick mig att känna som hon får mig att känna nu. Utan hon var mer bara väldigt väldigt överbeskyddande vilket hon fortfarande är trots att det släppt lite. Fick aldrig göra nånting för allt (tex åka båt, skidor, utforska saker själv osv) var "farligt" och i och med det har jag typ aldrig fått testa på särskilt mycket saker. Har nu viss social fobi. Men jaja.

    Hon har alltid haft problem men inte i så hög nivå, men hon har jättestora självförtroendeproblem och när jag var liten så träffade vi nästan aldrig släkt, vänner osv. För hon funkade inte med nästan någon. Det gör hon fortfarande inte. Är alltid ensam för alla som umgås med henne som gör något litet fel (fel blick vid fel tillfälle, fel sak sagd, kommer hon aldrig över utan det är oförlåtligt, Punkt.) och då börjar hon stört hata den personen och bryter kontakten. Det har hänt med många. Det är väldigt svårt att göra rätt enligt henne för vad man än gör så vänder hon det mot henne själv och snedvinklar allt man gör eller säger. Hon tror att alla hatar henne. Hon förstorar allt och när hon har en åsikt så är det omöjligt att disskutera det med henne utan det bara är så. Tex. Nu vill jag flytta hemifrån (är 18, har pojkvän jag vill bo med, ska plugga, rätt logiskt att jag vill flytta va? Så ser inte hon det) - hon vänder det till att jag vill slippa henne och att allt hon nånsin gjort för mig har varit förgäves eftersom jag ändå nu är så otacksam och lämnar henne. I och med min flytt säger hon att hon fyllt sin funktion och att hon aldrig mer vill ha med mig att göra eftersom hon inte längre får hjälpa mig med allt (.....) jag har tagit körkort och min farfar betalade det - hon ser det som att jag svek henne för att jag inte lät hon betala det, jag värdesätter farfar mer än henne och det går inte att tala henne till rätta.

    Hon har aldrig vanvårdat mig på något sätt utan tvärt om gjort verkligen allt för mig (i materiell väg) vill alltid att jag ska ha allt jag vill ha för annars är hon en dålig mamma. Tävlar alltid med alla för att jag ska tycka om henne mest ( tävlar med pappa, mina kompisars mammor, farfar, min faster, morfar "Jaja du fick det där av han. Det betyder att du hatar mig och inte är tacksam över saker jag ger dig. Jag räcker inte till jag" och börjar RÅhata den personen för att den från hennes synsätt tävlar med henne själv och hon är så jävla rädd för att int vara bäst. Så då hatar hon nästan alla istället. Asjobbigt... Hon ger mig hellre för mycket än för lite för hon är så otroligt rädd för att vara en dålig mamma eller få kritik av andra. Det klarar hon verkligen inte av för då snäpper hon direkt. Kritiserar man henne så är man svartlistad och hatad för alltid, typ... Normalt.. Eeh.
    Hon måste ge mest grejer, mest hjälp mest av allt annars blir hon koko. Hon har alltid varit jättestolt över mig men aldrig riktigt visat hur mycket hon tycker om mig. Annat än genom materiella saker. Har aldrig varit med om särskilt mycket kärlek från henne, det händer då och då men bara om jag verkligen försöker hålla mig på god fot med henne och då måste jag alltid hålla med henne och vara glad. Berättar jag något jag gjort som hon inte samtycker med blir hon galen och säger att jag inte värdesätter hennes åsikt. Drf berättar jag aldrig något för henne och det är skittråkigt. Hon vill liksom ha total kontroll över mig och är livrädd över att jag ska hamna i trubbel. Isolerar mig hellre än att riskera att jag råkar illa ut. Ja och mina två småbröder är allt hon har och det enda hon lever för. Säger att hon ska ta självmord då jag flyttar för då har hon gjort sitt. Självmord har hon hotat med förut.
    Vill flytta, men vill inte riskera att hon bryter ihop helt. Jag vill ju bara att hon ska vara normal och vi ska kunna hitta på saker tillsammans utan att hon ska behöva vara "bäst" jämt och hitta baktankar med saker jag säger till henne. Men hon fungerar bra de flesta dagar och vissa är det sämre. Älskar henne jättemycket och det är skitjobbigt att det är så här. Vågar inte påstå till henne att hon har borderline. För nåt sånt skulle hon bli galen av att höra mig säga. Men har hon kanske det? Nåt annat? Nån som vart i samma sits?? Vet att jag måste leva mitt liv efter hur jag vill ha det men vill bara att allt ska fungera...
    Heeeelp /Anna
    Anna
    02 dec 2014 20:39

  • Hej Anna! Jag tänker några saker när jag läser det du skriver.

    Du beskriver att din mamma har hängt upp hela sitt liv på dig och dina syskon. Hon har engagerat sig så mycket att hon på något sätt sitter ihop med dig, låter det som. Hon ser inte att du är en egen person som måste få leva ditt eget liv.

    Det låter som att hon har mycket dåligt självförtroende, och missuppfattar därför andra människor och det kan ställa till problem för henne i hennes relationer?

    Det är alltid svårt för föräldrar när barnen ska frigöra sig och flytta hemifrån. Det är en ovan situation för alla föräldrar som haft ansvar för sitt barn i nästan tjugo år. Och för din mamma verkar det extra svårt. Det är kanske många jobbiga saker i sitt eget liv hon måste ta itu med som kommer fram när hon inte kan lägga all energi på dig? Hon måste börja se mer på sitt eget liv när du flyttar ifrån henne, och det kanske hon inte orkar eller vågar? Men det är i så fall inte ditt ansvar. Det är hennes ansvar att be andra vuxna om stöd och hjälp.

    Hur ser din mammas situation ut nu? Vad gör hon när hon inte är med dig? Har hon något jobb eller annat socialt sammanhang att gå till om dagarna? Har hon några vänner? Har hon några fritidsintressen? Kanske behöver din mamma engagera sig i något som hon tycker är roligt, tillsammans med andra vuxna? Men det måste hon ju själv vilja i så fall. Hon måste själv hitta en motivation till det. Det är inte ditt ansvar heller.

    Jag tänker att du kanske skulle bli hjälpt av att träffa din mamma tillsammans med en familjerådgivare. Där får man prata en i taget och du kan berätta alla de här sakerna för din mamma som du skrivit här: Att du älskar din mamma men att du vill flytta hemifrån för att börja leva ditt eget liv. Att du uppskattar henne och hennes presenter men att du också uppskattar andra personer. I ett familjesamtal kan du förklara för henne att det inte finns någon motsättning mellan att älska och uppskatta sin mamma och samtidigt ha behov av även andra relationer. Och familjeterapeuten kan hjälpa till och stötta dig så att din mamma hör och förstår hur du menar.

    Och din mamma kan då också få svara på det. Hon kan berätta vad hon känner och upplever. Då kanske det kommer fram att din mamma är rädd? Det låter på det du berättat som att hon är rädd. Rädd att inte duga. Rädd att inte vara älskad. Rädd att bli ensam. Men även om du förstår hennes rädsla så måste du ändå få leva ditt eget liv. Det är hon som själv måste jobba med sin egen rädsla. Det är upp till henne. Ingen kan tvinga henne att ta itu med det.

    Det som du kan göra är att försöka sätta dina gränser. Kanske kan ni hitta en kompromiss, att du inte lämnar henne helt, utan ni bestämmer att ses med jämna mellanrum? Om du tror att det skulle funka för dig. Utgå från det Du behöver. Ett barn som precis blivit myndig har rätt till det, du har rätt att börja leva ditt eget liv. Och din mamma måste finna sig i det.

    Om hon väljer att hata dig för att du behöver frigöra dig precis som varje ungdom i din ålder så är det hennes val, hennes sätt att hantera situationen. Hon kanske inte kan hantera den på något annat sätt just nu? Men hennes svårigheter är inte ditt ansvar.

    Jag tror att ett sätt när man vill frigöra sig från någon som håller fast en det är att visa förståelse för den andra personen, kanske gå med på vissa saker som gör att den andra känner sig lite tryggare, så att den vågar släppa lite lite, men ändå gradvis mer och mer tillåta dig själv att leva ditt eget liv.

    Kan det funka tror du? Finns det något sätt att få henne att känna sig trygg att hon fortfarande har dig, samtidigt som du ändå får leva mera ditt eget liv?

    Det är förstås jättesvårt när någon är så rädd så att den väljer att vända rädslan till hat som du beskriver att din mamma gör. Men om ni tar hjälp av en familjerådgivare - eller någon annan bra neutral person som ni båda litar på - så kanske samtalet kan bli djupare och ni kan mötas bortom rädsla och hat och komma överens om ett sätt att umgås som passar er båda.

    Det är inte säkert att det går, en del föräldrar är inte mogna för det. Men det är verkligen värt ett försök. När man får hjälp av en utomstående att lyssna på varandra kan det bli lättare att prata om hur man verkligen känner innerst inne. Och det är ofta det som behövs för att kunna hitta en lösning som känns okej för båda.
    K.
    10 dec 2014 22:09

  • Hej Anna!

    Vilken bra och tydlig beskrivning du ger av hur det är och hur det har varit. Det märks att du verkligen älskar din mamma och vill henne väl men det låter verkligen inte lätt att leva med henne och att ta stegen emot ett självständigt vuxenliv. Utifrån det du beskriver av hur mamma fungerar i sina relationer med väldigt många, inte enbart med dig, och har gjort under väldigt lång tid, så tänker jag att hon har stora svårigheter med att hantera jobbiga känslor, se sin del i situationer som uppstår och att sätta sig in i andra personers perspektiv. Dessa svårigheter är det som ställer till det hela tiden, och det låter inte som att det framför allt handlar om hur andra människor faktiskt är eller gör emot henne, även om hon själv kanske upplever det så. Det du beskriver stämmer väl in på en person som har någon typ av personlighetsstörning, även om det så klart inte går att säga så här att din mamma har det.

    Eftersom din mamma har fungerat på det här sättet under lång tid och själv inte verkar ha någon insikt i detta, så är det nog tyvärr så att hon kommer att fortsätta att fungera så här, oavsett vad eller hur du gör. Du har rätt att ta steget ut i vuxenlivet och stå på egna ben, och det betyder inte att du sviker din mamma, även om hon upplever det så eller säger det till dig. Det kommer nog vara svårt att ha en relation till henne som fungerar på det sätt om jag tror att du önskar, för det låter ju som att det som skulle krävas av dig för att hon skulle vara hyfsat nöjd är att du helt levde utifrån vad hon vill och behöver, och aldrig lämnar hennes sida, och det går ju inte. Alltså kommer du nog få försöka utgå ifrån vad du vill och behöver och var dina gränser går, och försöka att inte ta ansvar för hennes känslor eller reaktioner. Lättare sagt än gjort så klart. Det kanske är så att du behöver ha någon att prata med om detta, för det är lätt hänt att känna att hur man än gör så blir det fel, och det är ju jättetufft att ha det så.

    Hoppas att svaret kan vara till någon hjälp.

    Ta hand om dig!
    Maria
    11 dec 2014 13:31

  • Hej Anna! Jag ska verkligen inte säga att jag förstår för jag vet ju inte hur din situation är egentligen så mer än efter vad du skrev nu - men du kunde beskrivit min morsa!! Jag är 19 och har haft nästan exakt samma problem med min mamma. Just det där med att hon visar så mycket uppskattning, ska vara "bästa mamman i världen" ger bort massa saker osv, enormt känslig för kritik och tror att när man vill flytta eller bara frigöra sig på minsta sätt så är "all kärlek förgäves".. osv. Även det att allt är "farligt" vilket har gjort att jag också fått vara hemma väldigt mycket och så.
    Sigrid
    02 jan 2015 00:38

  • Jag tror din Mamma förlorat förtroende för andra människor pga dels medfödd känslighet och att hon kan ha blivit blivit bränd av jämnåriga. Hon verkar sakna känslomässigt stöd från andra som liten.

    Det att hon hotar med självmord låter mer som en härskarteknik, för att ge dig dåligt samvete och stanna kvar, än ett riktigt hot. Det vore bäst om vården trädde in, då hon kan vara till skada för sig själv. De kanske ger henne mediciner och terapi så ni kan rädda er relation och hon kan bli en del i släkten igen.
    anonym
    06 feb 2015 23:34

  • Hej Anna,
    Din berättelse berör mig starkt. Jag har också haft en mamma som inte betedde sig som man kan förvänta sig att en mamma ska göra. Det här med att hota med att ta livet av sig känner jag igen. Jag kan bara tycka att det är förskräckligt och en form av känslomässig utpressning ! Att vara förälder är väl ändå något av en gåva, något man ska vara tacksam för och göra det bästa av. Alla blir inte föräldrar och nog har du rätt i att tänka att din mamma - även om du älskar henne - hur kunde du göra annat, utan henne skulle du inte funnits till ! Du har så klart rätt i att hon inte är riktigt normal eller frisk hur man nu vill uttrycka saken. Jag känner starkt med dig men kan inte ge några råd. Så här är livet för många av oss och hur vi hanterar är individuellt. Önskar dig jättelycka till med studier och pojkvän och hoppas att du inte låter din mamma blockera det liv du har rätt till !!!
    Liknande erfarenhet
    28 feb 2015 15:46

  • Känner igen mig i väldigt mycket av de du skriver , så himla jobbigt. Jag känner att ju bättre de går för mig och ju fler som tycker om mig desto mer hatad och missförstådd känner hon sig. Trodde föräldrar skulle vara stolta över sina barn om dom var omtyckta men i mitt fall blir de tvärtom
    Anonym
    05 jan 2018 22:49

  • Hej Anna!

    Jag vet inte om du är kvar här på forumet, men när jag läser din text en gång till så tänker jag att du har skrivit på ett väldigt fint och tydligt sätt. Vad skulle hända om du läste upp det du skrivit här för din mamma?

    Gärna då tillsammans med till exempel en familjerådgivare, där ni har tid och får stöd att vara kvar i rummet och att hon "tvingas" lyssna på dig. Och att hon också får svara och reagera.

    Hon kanske inte är mogen för det. Men det kan vara värt ett försök.

    Annars tänker jag att det du kan göra är att flytta en bit ifrån, bara svara på sms, mejl och telefon när du har tid och ork, så får hon möjlighet att vara lite själv med sina egna svårigheter.

    Det låter som att din mamma behöver hjälp att få syn på sig själv och våga lyssna på sig själv. Och det kan kanske hjälpa om du vågar sätta dina egna gränser för vad Du behöver i er relation för att må bra. Du har rätt att sätta dina egna gränser.

    Hon kommer säkert att göra motstånd och kanske hota med att ta livet av sig, eftersom hon hotat med det förut. Men som någon annan skrev här så är ju det en härskarteknik och du ska inte behöva tolerera det. Det är ju inte bra varken för dig eller för henne att hon håller fast dig genom hot.

    Du älskar henne, men hon har svårt att fatta det. Men vi människor måste acceptera att vi behöver släppa dem vi älskar fria.

    Hon måste bygga upp sin tillit, låter det som. Hon måste våga släppa dig fri.
    K.
    13 jan 2018 18:08

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.