Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Dysfunktionell familj

Skriv svar

Till forum

  • det är ett ganska långt inlägg men det skulle betyda mycket om ni orkar läsa.
    jag är en tjej på 15 år. och jag HATAR min familj. alla är fullkomligt dum i huvet.
    jag känner alltid obehag och skam i närheten av mina familjemedlemmar. speciellt pappa. han är så grym och elak är väldigt säker på att han har en allvarlig störning. Han tror att vi lever i nån jävla diktatur.

    han slår mig inte så ofta men han sliter mig i håret och nyper mig när han är arg. när jag var liten3-6 år hotade han med att han skulle skicka mig till ett barnhem om jag inte skötte mig. han snackade mycket om hur hemskt barnen där hade. jag var så rädd. jag förstod inte då heller att han förmodligen skämtade som jag nu gör i efter hand. så jag gick och var orolig för det helt i onödan.
    är fortfarande rädd för pappa.

    han skriker jämt och slår sönder saker och säger elaka saker till alla. han gör verkligen allt för försöka såra mig så mycket det bara går. sedan efter någon min så ber han om ursäkt. men jag förlåter honom inte och då blir han arg igen och säger att det inte är hans fel. det är mitt och att det är jag som är elak och inte han. om jag säger emot han blir han vansinnig. när jag trotsar skriker han håll tyst sluta! säg ja pappa du har RÄTT! så känslor och sunt förnuft går inte ihop för mig längre. det är jag som ska säga förlåt för att han gjorde illa mig och att jag inte lever upp till hans förväntningar. han har varit sådan sedan jag var liten.
    ibland brukar han också försöka locka en med presenter för att vi ska säga förlåt.

    min mamma är så falsk helatidden. jag förstår att pappa hatar henne. hon har aldrig brytt sig om mig. aldrig stöttat, hållit löften att inte berätta saker jag sagt till henne, aldrig sagt något snällt eller att hon gillar mig och menat det.

    hon brukar ibland efter vi har bråkat pratat med bebisröst om att vi ska kramas. när hon rör mig blir det en reflex för mig slå bort hon. då brukar hon gå prata med pappa eller någon annan och skratta åt mig och tycker att jag är en fullkomlig mara. hon kan skratta men jag blir jätte ledsen. jag hatar att jag blir det. varför ska jag ens bry mig? hon favoritviserar mitt syskon hela tiden och väldigt
    grovt dessutom. om mitt syskon skulle göra något fel blir hon aldrig arg. hon kan bli allvarlig ibland men ALDRIG arg. men om jag skulle göra samma fel blir hon vansinnig och så skriker hon och skriker att hon är så less på mig.

    min storebror är 1 år äldre än mig.
    och t.o.m med då jag och han bråkar får jag ALLTID skulden!! trots att det ofta är han som är dum t.ex att han blir så arg och slår ner mig. ni ni undrar väl vad jag gjort mot han då och då kan jag säga INGENTING. han får jämt för sig saker och så går han och inbillar sig och förstorar upp det. och min mamma tror såklart på det han säger och jag får allt skäll även fast det är jag som var utsatt. så här har det alltid varit.

    på senare tid då jag och mamma bråkat så skriker hon framför pappa efteråt och pappa lugnar henne genom att säga att jag ändå snart ska flytta om ett par månader. han sa det inte framför mig men jag lyssnade utanför dörren och hörde. det sårade mig nå otroligt. jag betyder verkligen inte nånting för dom. inte för någon.

    jag känner mig otroligt ensam jag har inga vänner som jag umgås med längre och min min andra bror är för liten för att förstå.

    jag vill inte längre ha något med mina föräldrar att göra. det är ingen som förstår det. för om jag bad om hjälp skulle dom genast kontakta mamma o pappa. och det är det sista jag vill. och det är inte bäst för mig, jag kommer aldrig heller att prata med någon som har tystnadsplikt. ALDRIG.
    jag tänker ofta på självmord flera gånger om dagen. varje gång jag t.ex går in i mitt rum hemma ser jag mig själv hänga i taket. det är bara en tanke. men som är riktigt obehaglig! det känns så hemskt att jag ska behöva dö innan om någon skulle förstå
    När jag tänker efter så är det inget jag kommer att vinna på. De flesta skulle väl tycka det var sorgligt men skulle snabbt fortsätta sina egna liv. för jag betyder inte särskilt mycket för någon. Ingen skulle heller lägga ner ner tid på att tänka, om jag inte gjorde så kanske det hade varit annorlunda. inte ens pappa. även om jag var död.

    men jag vill inte dö. av någon anledning vill jag hellre leva fruktansvärt än att inte existera överhuvudtaget. egentligen vill jag bara dra mig undan och leva själv ute i vildmarken i något vackert land. där skulle slippa alla idioter och allra skönast skulle det vara att slippa diktatorn.
    Amanda
    23 mar 2013 08:55

  • Det är normalt att flera familjemedlemmar har olika störningar, att det bara kan vara fel på en person är en myt precis som påståendet att det bara kan finnas en byfåne i varje by.

    Normalt eller inte normalt ligger i betraktarens ögon, alla dömer utifrån sina egna värderingar och känslor. Låt vara att sjuka människor inte känner normalt, men det färgar ändå deras åsikter.

    Varför kan det finnas så olika störningar under samma tak? Det är egentligen enkelt, de flesta söker något de själva saknar. Jag kan ta några generella (inte så noga eller detaljerade) exempel.

    En schitzofren människa avgudar bipolära människor, de ser dem som handlingskraftiga och starka. Inte förfirrade och osäkra som de själva. Bipolära människor smygföraktar dem ofta tillbaka och använder dem som slavar. Men samtidigt älskar dem uppmärksamheten.

    En sociopat avgudar psykopater ungefär som en elev ser upp till en lärare. De vill gå i deras fotspår, till och med klä sig likadant. Som om stykan (läs elakheten) sitter i kostymen inte i människan.

    Det jag vill säga är att olika störningar tyr sig till motpoler och skapar konflikter när deras olikheter skaver mot varandra. Alla som kommer i kläm blir inte galna, bara dem som är små i förståndet.

    Man måsta ha ett brett känsloregister för att lära av andra. Psykopater läser sig till saker som är självklara, till exempel kroppspråk. Men du liksom jag vet att det inte räcker med påståenden som att "korslagda armar betyder att man tar avstånd från något". Alla självlärda människor lyssnar lika mycket till tonfallet som orden, ansiktsutrycken ihop med kroppspråket och så vidare.

    Helstörda behöver halvstörda för att fungera, de kan åtminstonde grunderna, sen hjälper välvilliga "ostörda" med att tolka armviftingar och minspel åt dem (j-la förrädare). Det är viktigt att veta HUR handikappade dem är så att man inte tar åt sig av alla feltolkningar.

    Att "filmatisera" sina känslor är normalt, det beror på behovet att få prata om oförätter och annat. Det är bättre att hänga sig på låtsas eller slå in skallen på nån i fantasin än att falla ned till den nivån på riktigt. Barn kan ha helknasiga infall och likförbannat fungera normalt.

    Fast det är bättre att sätta sig ned och prata av sig hos någon, även om några av dem sviker ditt förtroende. Ju färre "infall" man har, desto enklare är det känna sig normal i en knasig omgivning.

    Sällskap kan vara många saker, till och med några få publicerade rader riktade till andra i samma situation. Viktigaste är att inte någon tror att de är helt ensamma om sina känslor och tankar. Det finns alltid någon bland alla miljarder människor som känner likadant.
    Aron
    01 apr 2013 05:16

  • Jag har haft liknade problem hemma. Föräldrar som slår barn har psykiska problem. Och personer, personer i ärmaste närhet som inte kan känna sempati eller/och empati har också en allvarlig störrning. Jag tycker att det du beskriver att din mamma pratar med dig i bebis språk och att din pappa skyller på dig när han tex slagit dig, låter som psykning. Gör dig av med de!

    Jag tycker du ska flytta hemmifrån och göra dig ett fint mysigt hem, där ingen slår dig eller säger dumma ord. Du kan få en fin framtid och det finns många möjliheter till jobb och utbildning. När jag flyttade hemmifrån, kunde jag bjuda hem vänner utan att behöva oroa mig att någon ska göra nåt, som skrämmer bort de.
    AJ
    04 apr 2013 20:03

  • Du har rätt till ett bra liv och du kan få det.
    Se till att flytta och prata med någon du har förtroende för,kanske någon i skolan eller någon annan vuxen.
    Det finns hjälp att få. Ge dig inte!!!
    Kramar och tänker på dig
    Lena
    20 nov 2013 07:43

  • Jag är 50 år idag men fortfarande så är jag inte helt återställd av barndomens trauman som påminner mycket om din situation. Ett råd är ta dig därifrån så fort som möjligt. Starta ett eget liv. Ta hjälp för det finns hjälp och stöd att få. Lycka till och kram på dig.
    Djana
    16 apr 2018 21:14

  • Jag har också levt ungefär som dig och vet hur jäkla ont det gör i än, när man inser att dem som ska bry sig allra mest inte gör det. Den smärtan är svår att få bort även för en lite stund. Jag hade även självmordstankar och mår dåligt. Även idag så mår jag dåligt av det som har hänt. Men min räddning var att prata med någon. Att våga öppna upp sig till någon annan och våga vara sårbar inför än annan människa. När jag berättade om mina problem och mina mörka tankar, så fick jag hjälp av en person som blev en väldigt go vän till mig. Han hjälpte mig igenom det helvete jag befann mig i. Så jag tror även om de finns nån som du kan prata med om allt det här, så skulle de hjälpa dig att må lite bättre och att du kan få den hjälp du behöver för att kanske komma därifrån.
    Du nämnde du skulle flytta och så. Det är gör bra att du flyttar, men jag tror även nån som är så ung som du är måste få prata av sig av allt det där som har gjort dig ledsen. Så finns det nån eller kanske prata med en psykolog eller kurator, så tror jag att du kommer känna efter ett tag att det där tunga kommer släppa lite grann. Det gör skit ont i början å prata om sina problem och känslan av allt det där som gör ont kan förstärkas i början, men med tiden så pyser de onda ut mer och mer. Med tiden så blir det enklare för dig att kunna prata om det. Det är viktigt att sätta ord på det man känner. Det finns ingen skam i att må dåligt eller att man inte har det så bra i livet.
    Lin
    14 maj 2018 07:52

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.