Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Hur vårdar man sitt eget mående med bipolär anhörig?

Skriv svar

Till forum

  • Som vuxet barn till en förälder med bipolär sjukdom har jag ofta saknat att kunna utbyta tankar och erfarenheter med andra i liknande situation. Har hittat massor med information om hur man som anhörig kan vara stöd till den som är sjuk, men vad händer när man inte orkar mer? När det blir så jobbigt att det går ut för mycket över ens eget mående, barn, partner och jobb? Om det behövs...var vänder man sig för att få stöd för egen del innan man brakar ihop? Ses vi anhöriga bara som en resurs till den som är sjuk men har blivit bortglömda som människor från samhällets sida?

    Vad kan man då själv göra för att vårda sitt eget mående samt tillföra lite ny glädje och energi i tillvaron? Det händer ibland att allt känns hopplöst och jag bara vill försvinna men det är allt mer sällan. Jag har hittat några strategier som oftast fungerar för mig. Till att börja med fick jag inse att min energi inte är obegränsad, så numer väljer jag noga på vem eller vad jag lägger den. Mina barn har rätt till en fungerande förälder som har DEM som prio ett, därför tillåter jag mig med gott samvete att sätta de gränser mot omgivningen som jag behöver för att hålla näsan över ytan (inklusive min anhörig). Håller fokus på jobb när jag är där vilket ger lite andrum. Har få och noga utvalda vänner som jag kan prata med om det behövs även om vi oftast bara har roligt tillsammans och ger varandra energi. Det mesta i livet blir ju lättare efter ett gott skratt. Är säker på att det finns många med liknande bakgrund som har bra och konstruktiva tankar och ideer som många av oss kunde haft nytta av. Är det någon som vet om det finns träffar eller forum där man kan knyta kontakter för oss i Malmö-regionen?
    Pluto
    21 sep 2013 02:32

  • När min mamma blev sjuk så vart jag väldigt ensam. Det viktigaste är att försöka gå vidare, men det är också sjukt svårt. Man måste få lov att vara huvudpersonen i sitt eget liv. Försöka skapa sig en ny sammanhörighet utanför sin familj, t.ex. med en partner eller vänner. Först då kan man få mer perspektiv. Det är väl typ det jag lärt mig. Vet tyvärr inget om Malmö.
    L
    20 mar 2014 12:32

  • Gör något du gillar, tex vandra i skogen ät en god middag se en film, vara med dina vänner.Var dig själv även om livet är orättvist ibland.

    PS lycka till
    Andreas
    26 mar 2014 13:06

  • Ta kontakt med kommunens anhörigstöd. De anske har anhöriggrupper för personer i din situation. Att prata med andra som har samma situation kan vara till stor hjälp!
    Gina
    08 apr 2014 11:49

  • Har en son på 37år. Som ska genomgå en utredning om bipolär. Känns riktigt tungt ibland, särskilt när han blir aggresiv verbalt. Svårt att veta hur jag ska bete mej.
    Ewa
    10 aug 2017 11:42

  • Man skulle kunna översätta frågorna ovan till: Var gör jag av bagaget? Alla bär ett emotionellt bagage som vi ibland använder mot de som minst förtjänar det. Ibland gömmer vi oss bakom barn och föräldraroller som inte tar hänsyn till personernas eget bagage (det som de betraktar som privat eller personligt). Därför begår vi fler misstag än som är nödvändigt (läs bråkar med omgivningen).

    För att komma ur den negativa spiralen bör vi göra två saker, prata som vuxna till vuxna, barn till barn, föräldrar till föräldrar och spara på föräldratjatet som bara skall ha ett syfte, bidra till vår fostran. Barn lyssnar dåligt för de kan bara fokusera på en sak i taget. Behandla inte vuxna som olydiga småbarn när de inte lyssnar på dig och var aldrig förälder till dina föräldrar.

    Vi gör alla samma sak, tjatar när vi är trötta och vägrar lyssna när vi precis som småbarn bara orkar ta in en sak i taget. Har man ovanpå allt väskor fyllda med tårar, oförrätter och negativa erfarenheter, så bär vi alla på dödliga vapen.

    Gör er av med gammalt groll så gör det inte lika mycket om ni använder bagaget till att slå tillbaka. Ingen känner till vad andra bär på, inte ens era närmaste känner er bakgrund om de inte är en siamesisk tvilling och aldrig kan göra något utan dig (högst ovanligt).

    Texten nedan är från min blogg. Glöm att den hänvisar till förhållanden. Alla relationer är förhållanden, det är bara det att partners kommer varandra närmare än familjer och nära vänner så det är de som får ta konsekvenserna av dagens samlade vedermödor (plus allt från gårdagen).

    Använd inte tipsen till personlighetsstörda personer, de lär inte uppmärksamma dem. Använd grunderna i din vardag och ditt tålamod och tolerans kommer att öka markant. Då har du ett bättre skydd mot manipulation och provokationer och du vinner gehör med ditt tonfall.


    Lär dig kommunicera i 5 enkla steg.

    Många tror att det är orden det är fel på. Inget kan vara mer felaktigt, det mesta bygger på tonfall, hur bra man lyssnar och nedärvda antaganden.

    Ärligt, hur många städar ur förrådet efter sina gamla förhållanden? Förmodligen ingen. Därför tar man med sig dåliga beteenden från förhållande till förhållande. Inget sorteras, rensas ut eller hamnar på tippen.

    Pratar jag om möbler? Självklart inte! Jag pratar om människans attityder till sina minnesbanker som om de var självavfrostande kylskåp. Såna minnesbanker finns inte, lite försvinner av sig självt, men i allmänhet byggs det upp och blir allt värre tills man blir klok nog att göra något åt det.

    För att använda ett låtcitat. Alla har en väska fylld med blåmärken.

    Efter den första smekmånaden när gräl mest handlar om att utbyta svordomar byts tonen ut mot personangrepp. Precis det som svordomar är till för att undvika. Att känslorna tar överhand och man till slut nedlåter sig till att angripa andras mest sårbara punkter.

    Med det i åtanke måste jag ifrågasätta kyrkans inställning till fula ord. Vi använder fula ord och symboler för att slippa gå till personangrepp. Vi är definitivt inte besatta av demoner för att vi visar känslor. Men det är tydligen viktigare att få andra att må dåligt.

    Så vad kan man göra? Till att börja med att erkänna att vi styrs av våra vanor. Fördelen är att man slipper använda hjärnan i vår vardag. Rutiner gör tråkiga sysslor lättare. Vi går upp, jobbar, städar och lagar mat i enlighet med våra rutiner. Skulle vi tänka skulle dagen aldrig ta slut och roliga saker hade man förmodligen inte lagt märke till för att vi hade varit för trötta.

    Tyvärr fungerar det likadant med våra dåliga vanor. Vi gör som vi har blivit lärda och reflekterar inte närmare på varför vi gör det. Favoritvapnet är alltid vad som mest effektivt i sammanhanget. Normalt sett vad som sårar dig mest och gör dig avväpnad. Eller om man är erfaren, vad som sårar motparten mest. Vi kommer till det senare!

    Det som sårar dig mest är vad som angriper dig i magen, dina barnkänslor, eller ditt hjärta, läs ditt ego. När man bråkar använder man inte hjärtat, det bara känns så. En klok människa använder sin hjärna och försöker förstå, eller går undan till känslorna lugnat ned sig innan man pratar vidare.

    Att använda hjärtat är att undvika att såra. Förstå att motparten också bär på sår och känner sig trängd av alla frågor. Att använda hjärnan är att jämföra bagage och hjälpa partnern att lägga de bekymren ifrån sig. Så nästa gång ni bråkar, använd ord som beskriver era känslor, sluta använda ert gamla bagage som tillhygge i alla situationer.

    Tänk på att din grövsta ammunition kommer från störda personer. Skjut inte en loppa med hagelgevär! Du skadar omgivningen och dig själv mer än du får in träffar. Elaka människors huvudsyfte med orden är inte att såra utan att ta kontroll över din vilja. Du kan alltså inte vinna, bara bli ännu en förövare. Inget förhållande repar sig efter ditt kuppförsök.

    Du kanske ser varje elakhet som ett knytnävsslag i magen. Men våld i alla former handlar om dominans och vem som skall ha övertaget. Inte vem som vinner debatten, det avgörs av vem som har bäst och störst kunskaper. Eller vem som charmar omgivningen. Fast då talar vi om politik, som definitivt inte är bra för något förhållande.

    För att prata med en förälder, eller en partner för att du kommer hem sent; låt dem inte konfrontera dig innanför dörren. Säg att du skall hänga av dig ytterkläderna, fråga om de vill ha kaffe och var ni skall sitta. Då har du redan brutit det vanliga mönstret och startat en dialog som jämbördiga parter.

    Bryt inte upp som ett slag i ansiktet. Tala om att du har funderat på det och fråga om partnern känner likadant. Tala om ifall du känner dig instängd eller rastlös. Ventilera om det har med er att göra eller om det är ett vanemönster. Gör dem delaktiga!

    Ta hjälp av vänner och bekanta, men bara för att finna neutrala samtalsplatser. Era privata funderingar bör fortsätta att vara privata. Skapa eller kräv aldrig allianser. De motverkar alla lösningar ni själva kan diskutera er fram till. Dessutom är bekantskapskretsen i mångt och mycket gemensam. Om en av parterna blir utan har de rätt att låna ert kontaktnät för att börja om någon annanstans. Så osams är man inte så att man behöver bryta sekundsnabbt.

    Och ärligt talat, om ni mot förmodan skulle ångra er, så går det inte att reparera direkta angrepp. Var vänligt inställda i både med- och motgångar. Det lönar sig i längden. Ett dåligt beteende är nedärvt och används bara för att man inte känner till något annat. Var inte en förövare! Speciellt inte om du själv drog igång allting från början.

    För att få en bra start i ett förhållande, eller lappa ihop ett trasigt. Gör så här för att bryta dina vanor, jag säger dina vanor för någon måste börja!

    1. Använd inte svordomar som är genusbetingande eller allmänt nedsättande. Det finns gott om generiska ord tillgängliga. Alla som fungerar när man slår sig på tummen kan ni använda.

    2. Försök se problemet från deras sida. Deras osäkerhet eller rädsla bottnar i tidigare upplevelser. De du inte orsakat skall du lindra, de du har bidragit med skall du sluta med.

    3. Lyssna, städa ut och rensa tillsammans. De elakheter du har varit utsatt för genom mobbing, uppfostran eller förhållanden har alla samma uppbyggnad. Övertaget de har bygger helt på att du skall se dig som ensam. Du behöver någon att jämföra med, varför inte din partner?

    4. Undvik att använda anklagelser som skyddsvärn. Din partner kanske har haft en dålig dag och din kommentar var droppen som fick bägaren att rinna över. Ta för vana att vara varandras stöd och bollplank så hinner inte sådana olyckor inträffa.

    5. Sist men inte minst, det är en dag i morgon. Alla problem behöver inte lösas idag. Sov på saken och se om ni fortfarande är irriterade på varandra. Ni är inte sämre människor för att ni sover i skilda sängar. Alla behöver egentid och tid att fundera, det är bara mänskligt och inget att oroa sig för.

    Som ni ser är det inte svårt, men kräver en del av er båda. Vanor grundläggs inte på en dag och ni kan inte skylla era känslor på er partner. Han eller hon var inte med från början, ni har både skilda och gemensamma erfarenheter och alla av dem är inte kända.

    Att misslyckas trots hårt arbete är inte heller världens undergång. Tänk på att en del av förälskelsen inte är formad av tankar utan är en kemikaliefabrik du inte kontrollerar. Det är lika jobbigt som det är spännande och frågar ni er själva om hundra år så vill ni förmodligen inte ändra på något.

    Det är dina upplevelser som skapat dig på gott och ont. Så varför ställa sig själv framför en exekutionspatrull och avrätta det du egentligen borde älska? Tycker du inte om dig själv så gör ingen annan det heller. En psykopat kan lukta sig till självförakt på flera mils håll. Acceptera dig själv så blir du älskad, alternativet är att vara en magnet för översittare och dåliga partners.

    - - -

    Om du är intresserad av hur människor talar med varandra eller rättare sagt varför de misslyckas finns en hel del exempel inom behandlingsformen TA (transaktionsanalys).

    Exemplet jag använde hur man möts innanför dörren av en föräldragestalt och förväntas anta barngestalten är hämtat ifrån transaktionsanalysens motdrag. Att återställa balansen genom att byta till en vuxenroll och tilltala den andra personen på samma nivå.

    Jag är personligen ingen anhängare av behandlingsformen eller ens dess grundvärden, men popularitet och spridning bygger alltid på korn av sanning. Allt behöver inte stämma för att det skall ha ett värde.
    Anders
    11 aug 2017 12:29

  • Den bästa text jag någonsin läst, tack
    Joel
    26 aug 2018 13:03

  • Tack detta var nyttigt för mej.
    Gunnel
    02 okt 2018 12:28

  • Tack Anders!
    Angie
    12 dec 2018 19:57

  • Hej!
    Min dotter är bipolär och är 22 år.
    Hon har ett förtjusande fin son också.
    Jag som mamma känner OFTA Att jag inte gjort tillräckligt för min dotter.
    Vet inte hur jag ska orka...när jag hela tiden nedvärderar mig själv..att jag kanske inte har gjort allt tillrä kyligt för henne...jag har gått till olika psykologer men känner tyvär att det inte hjälper mycket.Visst är hennes liv mycket bättre nu men ändå....jag klandrar mig oerhört!
    Tex.I början Vid Bup.möterna var hon ca 10 års åldern Att psykologerna inte tog henne på allvar?Dottern behövde ev.kognitiv terapi/KBT.
    Men det gillade inte läkaren.Behövs det verkligen.?Sa de bara.
    Blir så sårad när man vet att kgt skulle hjälpa lite granna.
    Varför får vår familj tex inte få ett riktigt avslut?
    Min son på 20 år har Aldrig och kommer troligtvis ALDRIG att förstå sin systers situation!Det känns riktigt tungt!
    Mvh S.

    8/12-2019
    08 dec 2019 02:38

  • Ge inte upp!

    Man kan alltid finna nya vägar! I min region så är tyvärr psykiatrin lika allsmäktiga som din dotters psykologer tror sig vara. Beteendet är vanligt hos läkare och vårdpersonal som vet med sig att de gör ett uselt jobb.

    En sorts självförsvar ifall den vårdsökande har rätt och de redan uttalat sig för kollegor eller skrivit i journaler som de inte kan radera för att dölja misstagen.

    Andra kan säga att patienten vanligtvis har rätt och väntar in provsvaren. Läkare kommer i alla skepnader precis som alla människor. En del är inkompetenta, andra dugliga och ett fåtal är stjärnor inom sitt område.

    Privat vård kan vara en tillfällig lösning om du eller din dotter behöver stöd. Sök vård som finns online och gå till avsnittet/länken med informationen om kostnader. Frikort och enhetlig patientavgift gäller för de flesta av företagen som har ett avtal med ditt Landsting.

    Ibland har man försäkringar som täcker privat vård, läs det finstilta i din privata sjukförsäkring om du har en sådan eller gå igenom din gruppförsäkring du har via jobbet. Det är svårt att säga vad de innehåller eftersom de flesta inte läser igenom dem, exempelvis advokathjälp i en helt vanlig hemförsäkring.

    Mycket text jag vet, men vi griper halmstrån. Bäst är att säga ifrån. Du har rätt att välja vård själv och så har din dotter. Vanligtvis kan man välja Landsting och sjukhus själv (läs mer på 1177.se). Man kan till och med neka vård utan att någon kan göra något åt det, enda undantaget är om man inte kan fatta beslut p.g.a. sin sjukdom.

    Jag begär alltid ut mina egna journaler. Det är för att vara säker på att jag får rätt vård. Vissa tolkar fel eller skriver bakvänt för att de saknar rätt språkbegåvning. Läkare har också sjukdomar, dålig utbildning eller blandar ihop saker för att de är flerspråkiga (jag gör det ibland och jag kan bara två).

    Skuldkänslor är helt normala och bottnar till viss del i skam. Det är genant att vara vuxen och inte kunna leva upp till ställda normer. Men ibland är skam och skuldkänslor helt obefogade.

    Man kan exempelvis inte känna skuld för att man inte själv är psykolog. Eller har rätt att skriva ut piller, ge goda råd och ha de anhöriga som sitt jobb. Det är inte verkligheten, utan känslor. Vanligtvis maktlöshet, förlust av hopp och depression. Man vårdar inte sig själv eller den anhörige utan en bild man aldrig kan nå.

    I själva verket är det bra att ha skuldkänslor ifall de gör så att man inte skadar andra eller handlar oaktsamt mot andra människor. Så skuldkänslor när man har ett eget val är faktiskt bara bra och samhällsvänligt.

    Överdriven skuld, liksom skam, begränsar livet och tar mycket energi. Den utlöses inte av att man handlat fel utan av mindervärdeskänsla och känsla av otillräcklighet.

    Skamkänslor kan vara genomträngande starka. Ofta känns de rent fysiskt, med hjärtklappning, värmevallningar, rodnad i ansiktet och på halsen, kallsvett, krypkänsla i huden, ångest, ont i magen. Man kan känna sig värdelös, konstig, fel, ful och allmänt hemsk. Man vill sjunka genom jorden och gömma sig.

    Det här beror på att skamkänslorna är en urgammal signal som varnar oss när vi riskerar att bli uteslutna ur flocken. Det här är alltså hjärnans sätt att göra oss uppmärksamma på vad den uppfattar, nämligen att vi behöver förändra något hos oss själva, för att passa in bättre i gruppen.

    Ingen gör fel så länge de gör vad de kan under rådande omständighet. Man kan inte skuldbelägga någon som är sjuk och inte vet bättre. Lika lite som man skall döma dem som inte kan tillräckligt för att det ligger utanför deras ansvarsområde. Peka finger och säga att det är fel är ungefär det man har rätt att göra utan att anklagas för kvacksalveri (vi som inte är läkare).

    Människor är nog det enda flockdjur som medvetet försöker få andra att må dåligt. Kanske är det så enkelt att flocken lever med en flock som lever med en flock både på höjden och tvären. Vi är inte genetiskt skapade att leva i så stora grupper. Samtidigt märker man att människor älskar fördelarna och att avstånden krymper. Sakta men säkert inkluderar vi frivilligt främmande i flocken.

    Vi svenskar skäms mycket! Rent generellt, och invandrare tar snabbt efter, vi tycker alla att det är pinsamt och att vi vet så lite. Men tanken med en flock (i fortsättningen skall jag kalla den för samhälle) är att vi vet allt tillsammans. Vi betalar en del av vår lön till socialförsäkringen och har rättigheter vare sig det är privata företag eller staten som agerar försäkringsbolag. Tar man emot pengarna skall man ge den vård man påstår att man besitter.

    Ställa frågor och komma förberedd, alltså nämna samtliga symptom och mediciner (inklusive naturläkemdel) man använder uppmuntras av Landstingen. Men psykiatrin beter sig som själens tandläkare och drar ut tänder utan att ens rådfråga patienten. Jag vet, själen har inga tänder, men talesättet att tänderna inte hör till sjukvården eller ens kroppen är tandläkarnas motsvarighet till psykologernas nonchalans i vårdmötet.

    Kräv vård när din dotter inte orkar det, stoppa en bok om ämnet i hennes brors händer så att han också kan stödja er. Viktigaste är vad din dotter tycker, var inte rädd att fråga, men undvik ämnen som stressar henne (ni har hela livet framför er). Ta väl hand om dig. Nedbruten kan du inte stöja henne, sök upp anhöriggrupper och ventilera det du känner med människor som förstår dig.

    Samhället är inte ondskefullt, men de kan bara referera till de ämnen de själva känner.
    Robert
    09 dec 2019 15:40

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.