Jag är 17 år och har levt med min pappa igenom största delen av mitt liv. Runt 4 års åldern fick jag börja träffa min mamma igenom socialen. Besökstid på socialkontoret varannan vecka mellan 2-3 timmar. Ju äldre jag blev ju längre tid fick jag för att träffa henne och runt en viss ålder så började vi göra hembesök till mamma istället.
"Tanten" som var tvungen att överbevaka träffarna med min mamma var verkligen världens bästa. Jag hade henne i flera år och hon jobba även övertid för att jag ville stanna hos mamma längre. Hon skulle gå i pension när hon var 65 men stannade ett extra år för min skull. Både pappa och Socialen hade kommit överens att jag fick hälsa på mamma obevakat när jag fyllt 13, så Yvonne som hon hette valde att stanna ett extra år. Vi gick till och med o åt lunch tillsammans efter att hon gått i pension.
När jag var liten märkte jag knappt av att min mamma var sjuk. under en period bodde jag hos mamma. Pappa och mamma bodde i olika lägenheter på två olika orter eftersom pappa hade sitt jobb i stan och mamma ville bo nära mormor ute på landet. Av någon anledning blev de så att jag bodde vid mamma. Jag kommer ite ihåg något av det men efter vad jag fått höra så hade dagiset jag gick på mycket klagomål och det hela slutade med att socialen ville ta mig till fosterfamilj.
Min storebror (halvbror ifrån mammas sida) som idag är 23 och har en familj flyttades till fosterfamilj vid bara nio månader, pågrund av min mammas sjukdom. Hon ansågs inte kapabel att uppfostra ett barn och det kan jag ha förståelse för. Idag vill han knappt ha någon kontakt med mamma. Han förstår hennes sjukdom men växte inte upp fullt medveten om hela hennes sjukdom och därför drabbades väldigt känslomässigt av hennes beteende gentemot honom. Han brukade besöka mamma tills Jag och pappa inte längre bodde där.
Pappa hade aldrig riktigt full förståelse för shitzofreni eftersom han är uppvuxen i Marocko och inte så välutbildad. Han märkte ju dock att det var något fel med mamma ju mer tid han spenderade och bodde tillsammans med henne. I slutet av deras relation så kom mamma med anklagelser till polisen om att pappa hade lagt ut sexuella barnbilder på mig online och att han sålde knark. Pappa hade ingen aning om dessa anklagelser, utan polisen kom hem till pappa en dag o kollade igenom hans dator. Pappa använde knappt dator på den tiden, han visste knappt hur man använde en dator. Polisen hade dessutom i någon vecka koll på vad pappa gjorde under dagarna men inget av anklagelserna var ju sant.
När socialen ville ta mig till fosterhem så sa pappa att de skulle behöva döda honom innan de fick ta mig ifrån honom. Jag var den mest värdefulla för honom och ingen skulle få ta mig ifrån honom.
Åren har gått och jag har blivit äldre. Från 13 års åldern började jag besöka mamma mer och fick lära mig mer om hennes sjukdom. Jag har mer förståelse för min storebrors val att helst inte vilja ha kontakt med henne men ändå inte. Det är inte min mammas fel att hon drabbats av denna sjukdom.
Jag påstår att det gjort henne sjukare av att socialen tagit tre barn ifrån henne. Jag anser att de drabbat henne psykiskt. Hennes barn är allt för henne även fast hennes sjukdom ibland visar annorlunda.
Under de senare två åren har jag bott hos mamma väldigt mycket, av personliga anledningar. Jag har förstått att dedär hemska berättelserna som mamma berättade till mig som liten, inte var sant. Det kunde vara om hur den där personen i släkten betett sig så och så och att vi ska akta oss ifrån en specifik människa.
Jag kommer ihåg första gången jag hade spenderat en hel eftermiddag med mamma på stan. Jag visste om mammas sjukdom och allt annat men jag visste mest bara av vad alla andra hade berättat för mig. "Det kan vara farligt" "det kan hända att hon slår dig" "hon vet inte vad hon gör ibland" är sånna saker som jag fick höra som liten.
I slutet av dagen gick vi för att köpa godis inne på Coop. Jag minns så tydligt vid kassan när mamma från ingenstans sa "hållkäften" till tjejen som stod i kassan. Hon var helt tyst och förstod inte varför mamma hade sagt så. Jag sa till mamma att hon varit tyst hela tiden men mamma fortsatte att påstå att hon sagt något fult om mig. Jag minns så tydligt hur mycket jag skämdes och vara ville få ut mamma därifrån så fort som möjligt. När vi kom ut var allt som de var glömt redan och mamma började prata om att jag kanske skulle kunna bo hos henne ibland och jag svarade henne "jag tror inte att de kommer gå mamma". Jag sa så inte för att jag inte ville de utan för att jag visste att de aldrig va något som skulle accepterad av varken socialen eller pappa. Självklart började mamma anklaga mig om att göra uppror emot henne. Jag och socialen. Hon blev så arg att jag blev rädd, jag hade ju aldrig sätt henne sådär förut. Jag sprang ifrån henne. Jag kunde höra hur hon ropade mitt namn. Hade de varit idag hade jag aldrig reagerat sådär men eftersom det var nytt visste jag inte vad jag skulle göra. Jag sprang hem och låste dörren och var jätte rädd att hon skulle komma och knacka på. Hon kom aldrig och självklart var allt bortglömt efter några timmar.
Alltid efter att mamma har haft ett utbrott på mig så ångrar hon sig något enormt och ber om ursäkt. Det är alltid dom stunderna som har visat mig hur mycket man egentligen betyder.
Ju längre tid man spenderar med mamma ju mer lär man sig att acceptera det. Det är inte mammas fel, hon kan inte göra något åt det.
Det är svårt vid vissa tillfällen att leva med en schizofrenisk förälder och jag har tur i mitt läge eftersom jag har någonstans att gå när de blir för mycket eller när man blir utslängd.
Jag har nu blivit van med att mamma pratar med röster, känner lukter som inte finns, påstår saker som inte är sant och de stora utbrotten över saker som inte existerar.
Jag ligger i mitt rum och vaknar på morgonen till att mamma kan skrika "JÄVLA HORA STICK HÄRIFRÅN" men självklart är det inte till mig hon skriker, det är dedär förbaskade rösterna hon hör. Vissa dagar är värre än andra. Vissa dagar kan du höra henne prata med röster under nästan hela dagen. Det jag inte har förstått än idag är varför dessa Röster alltid är negativa. Jag har aldrig en gång hört mamma skratta med sig själv eller påstå att något positivt.
Jag kan sitta med mamma och hon kan påstå att hon är arvinge i jehovas vittnen eller massa annat liknande. Hon kan ändra sitt namn och säga att hon heter olika saker men hon ändrar bara sitt mellannamn. Hon kan påstå att hon inte är den personen som jag säger att hon är, men det händer väldigt väldigt sällan.
Jag kan komma hem och få höra att det har varit tjuvar i hennes lägenhet, att polisen varit utanför igår pågrund av massa olika anledningar.
Hon kan påstå att mina vänner inte är vem de säger att de är och göra massa olika anklagelser om de. Nu förtiden tar jag bara hem min allra närmsta vän till mamma eftersom hon förstår mammas situation.
Det jobbigaste är nog stunderna då JAG blir anklagad av saker som inte är sant och mamma får utbrott över mig. Jag kan känna att jag måste låsa in mig på toan eller på rummet ibland blir jag till och med livrädd för henne. Jag visar henne dock aldrig att jag är rädd för jag vet att det skulle såra henne i efterhand.
Jag väljer ofta att inte titta mamma i anskitet när hon får sina utbrott, de känns nästan som hon blir än annan människa. Hon blir på någotsätt inte mamma längre.
Min mormor är den jag tycker mest synd om. Hon har varit ensamstående förälder för min mamma hela livet. Pappan hade nästan ingen önskan om att finnas med i hennes liv. Mormor fick jobba stenhårt och dessutom gå igenom perioden då de märktes att mamma var sjuk. Mormor blev hotad med kniv när min mamma var yngre och mormor var livrädd för mamma vid vissa tillfällen. Mormor kunde vakna av att mamma skriker åt något och att mamma kommer med anklagelser över mormor som inte finns, att mamma överreagerar enormt osv... Mormor tror att drt hela började efter en insident mamma var med om i början av tonåren. Mormor klandrar sig själv ibland och undrar om den inte kunde varit något hon kunde ha gjort åt det. Mormor ägnar nästan hela sitt liv för att göra det bästa för mamma, de finns ingen som accepterar henne mer än mormor och försöker hjälpa henne mer än mormor. Mormor för stå ut med skit VARENDA gång de ses. När jag var yngre hälsade mormor på mamma varje gång vi hade hembesök. När jag fyllde 13 fick jag även sova vid mamma vid vissa tillfällen om mormor. Mamma anklagar mormor för stöld, att mormor säger saker hon inte sagt osv osv... Men ändå har mormor stått ut alla dessa år. Jag beundrar henne.
Den finaste händelsen jag haft med mamma var nog när jag verkligen förstod hur mycket hon själv inte kan hantera hur hon beter sig.
Det var under en period då jag bodde hos min mormor och mamma hade kommit ut för att hälsa på. Jag hade valt att inte gå till skolan den dagen och när mamma fick höra det började hon prata om MASSOR av saker och började göra anklagelser på pappas uppfostran om mig och massa saker och tillslut kunde jag inte stå ut mer så jag sa till mamma "du kan säga vad du vill om mig men du får inte prata om pappa". då blev mamma sjukt sur men jag orkade inte bry mig och mormor började bli rädd. Mamma började knuffa och dra i mig och mormor var livrädd men jag var förvånansvärt inte alls rädd. Tillslut drog hon in mig på rummet och stängde dörren med ett small. Efter en stund sö hör jag henne prata om pappa igen. Jag är väldigt känslig när de gäller pappa och hela min familj för den delen. Jag låter ingen prata dåligt om någon av de. Iaf så går jag ut dit igen och de blir kaos igen och mamma spottar mig rakt i ansiktet. Jag blir helt chockad. jag går tillbaka till rummet och efter ungefär en timme så gör jag ut igen och sätter mig.
Efter en stund hör jag mamma börja prata med mig, normalt. Jag svarar henne och vi börjar prata om bråket. Jag säger till henne att det inte är acceptabelt att hon pratar om min familj eller att hon spottar mig i ansiktet när jag inte gjort något för att förtjäna det. Hon påstår flera gånger att hon inte gjort något av de jag säger att hon gjort. Det får mig tro att mamma kanske inte är medveten om vissa saker hon gör när hon hamnar i sånna här situationer.
Från ingenstans börjar min mamma GRÅTA. Detta gör att jag mjuknar och får så dåligt samvete över hur jag betett mig, jag vet ju om att hon har en sjukdom. Mamma ber om ursäkt flera gånger och säger att hon inte vill att jag är rädd för henne och att hon älskar mig osv... Jag börjar också gråta och mormor kommer in och blir överlycklig över att vi inte bråkar mer.
Jag vet att min mamma älskar mig, jag vet att hon bryr sig om mig och jag vet att hon inte kan rå för hur hon beter sig.
Ibland kan jag känna att mamma är bättre men vissa månader är hon verkligen inte bra. Det viktigaste är att man accepterar sin mamma som hon är och försöker hitta egna lösningar om hur man ska klara sig igenom det. Man ska komma ihåg att det inte är ens mammas eller pappas fel och att de älskar än lika mycket som en annan förälder men lider av en psykos.
S
04 dec 2016 10:53