Små barn förstår mer än man tror, men som begrepp är det mer som sammansatt korta grupper av länkar snarare än kedjor. Språkutvecklingen fungera likadant. Medvetenheten finns där, men de använder korta meningar och enstaka ord. För den skull förstår de ändå känslor och situationer.
Man kan säga att förmågan att se framåt begränsas av erfarenheten bakåt. Luckorna fyller man med andras erfarenhet, fantasi eller vad man har tillgodo.
Föreställa sig är lönlöst med de minsta barnen. Så länge de blir burna delar de samma hormonella cocktail som huden släpper ifrån sig tillsammans med vibrationerna i vår bröstkorg. Grunderna i kommunikation är tonfall, volym och dofterna vi avger.
Lika lite som att prata på ett annat språk för att hålla barnen utanför, så är ansträngningarna bortkastade att försöka dölja oron. Viktigare är tonfall och försäkran att man har allt under kontroll.
Man kan betona dåtid, att det är bra nu och sänka volymen som en signal att de inte behöver följa konversationen. Prata lågt triggar inte nyfikenhet innan de har kompisar, hemligheter och bevakar en grupptillhörighet.
Principen är att vara ärlig, om det är någon man kan lita på så är det de som säger vad de tycker men ändå visar hänsyn. Välja sina tillfällen är A och O om man har någon som är labil i närheten. Man visar hänsyn till situationen, men inte nödvändigtvis personen. Vanlig klassisk artighet.
Man kan uttrycka sina känslor, men kanske inte just nu och då. Är man gatsmart så lär man barnen att vara det. Forum att uttrycka sina känslor är något man lär sig genom att umgås.
Barn reagerar i första hand på orättvisor, det är inte mycket man kan göra utöver att tycka om dem, sitta med dem och lyssna på dem. Barn leker för att validera sina känslor, gör dem sällskap för att bekräfta dem. Men man behöver inte diskutera allt om de inte ber om det.
Prata med en vägg som du säger stämmer bra. Inga ansträngningar hjälper eller förändrar situationen. Men man kan fundera på hur man vill förhålla sig till situationen. Hitta ett sätt att hantera alla känslor. Man kanske kan lyfta ett helt ton, men vill man göra det?
Jag förstår ditt dilemma, hämmar du barnet så skapar du ett behov som aldrig blir tillgodosett. Saknar man något så vill man ha det i livet. Uppmuntrar du barnet så utsätter du det för något de kanske inte klarar av. I värsta fall tror det att du övergivit det.
Använd ditt sunda förnuft och lita på dina känslor. Som vårdnadshavare får man ta skit ibland och hoppas att barnet inte märker något. Vill man barnets bästa så är även de okej med det. De kanske växer upp i en miljö med andra värderingar och känslor, men man kan bara förhålla sig till det man tror på. Man kan inte anta att saker skall hända, inte ens som spåtant. Lev i nuet precis som barnet så ordnar det sig (kanske). Stress är jobbigt i sig så man bör hoppa över alla farhågor.
Vad du än gör så dela inte hennes sjukdom, det är hennes fantasier, hennes värld och åsikter. När inget stämmer så byter hon ut korten, eller håller fast vid oförätter som om de var juveler. Det är en del av sjukdomen. Uppmuntrar man diskussioner i sansade perioder och lyssnar mer än man pratar så kommer hon att sakna uppmärksamheten.
Alla negativa beteenden bör svaras med gäspningar (nu är du så där tråkig igen). Tänka på försvarsstrategier är lönlöst om de anser sig sitta i borgen och vara under belägring. Det finns i princip inget som får dem att ge sig. Prata med henne när hon gör sina utflykter i verkligheten.
Lite påminner sjukdom om att prata med en alkoholist. De låter som trasiga grammofonskivor, säger man ifrån blir de aggressiva och det är ingen ände på hur många gånger de kan säga samma sak utan att märka hur repetitiva de är. Man får gradvis dra sig ur situationen.
Hatar gör man när man har bestämt sig, man måste klippa av de känslomässiga banden. Man bör inte se det personligt åt något av hållen. Det är tråkigt om eller när det händer, men man kan inte ventilera dåliga känslor. Det är bättre att öppna ett fönster än att cirkulera den unkna luften.
Viktigaste för barn är balansen, att man sätter dem först, men samtidigt lär dem att obehag finns i alla miljöer. Man varken behöver eller ska utsätta sig för faror, men den som inte vågar något vinner inget. Så det är viktigare att lära dem när man skall gå än att undvika hinder. Så länge de vet att de slipper om de inte vill, kan eller törs, så utsätter de inte sig för något på grund av känslor eller tvång.
Barn lär sig tidigt att säga vad man vill höra, så det är aldrig för tidigt att visa att man tål sanningen. Värst är hysteri för att man öppnar munnen, så man skonar andras känslor. De vuxnas alltså, barn är mer direkta och reagerar på vad de har framför sig, inte vad de tror skall hända om ett beräknat antal sekunder. Så fort man lärt sig vad som kommer sen så är barndomen över.
Frans
01 jun 2018 04:56