Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Bipolär mamma

Skriv svar

Till forum

  • Hej.
    Jag har ensamvårdnad över mitt barn, och barnets mamma är bipolär.
    Dom umgås idag med en tredje part närvarande då jag är orolig för att hon skulle hamna i psykos igen, varit ett par tidigare, senast drygt ett halvår sedan. Jag har tidigare funnits där och hjälpt mamman men idag så tål jag inte ens att se på henne då hon förstört förtroendet till max, och försöker få barnet (som bland annat erfarit träffar med mamman som i sista sekund inte blivit av då hon ändrat sig, vilket har lett till att barnet ibland talar illa om sin mamma) att träffa henne minst två gånger i månaden ändå.
    Jag vill att barnet ska få se sin mamma när hon är som bäst, och få bra och fina minnen med sin mamma istället för vad som annars ske ifall om barnet träffa mamman när hon inte mår tipp topp.

    Någon som har lite tips, vägledning osv hur man skall gå till väga?
    Klas
    07 maj 2018 13:28

  • Det är jättebra att du lyssnar på och tar ansvar för hur du känner och inte är med och träffar mamman, eftersom du inte tål henne just nu.

    Om barnet känner oro och obehag är det viktigt att försöka förstå vad som ligger bakom detta. Om du och ditt barn förstår vad som är/känns jobbigt och problematiskt i kontakten med mamman så får ni lättare att hitta strategier och lösningar som kan underlätta för barnet att träffa sin mamma.

    Det är viktigt att ta barnets upplevelser på allvar. Eftersom mamman ställt in mötena ibland tänker jag att barnet också kan ha "rätt" att ställa in mötena ibland, om barnet mår uppenbart riktigt dåligt och uttrycker att hen inte vill träffa sin mamma.

    Men där gäller det som frisk förälder att vara uppmärksam på när du ska peppa och motivera ditt barn att träffa mamman och när du ska lyssna på att barnet uttrycker att det inte orkar. Det är en balansgång.

    Jag tänker också att det är viktigt att barnet känner sig trygg med den tredje parten.

    Och att den tredje parten är medveten om hur hens inställning påverkar mötet mellan mamman och barnet. Den tredje parten behöver vara trygg i sin roll att närvara i en svår situation, samtidigt som hen ska kunna hålla sig lagom mycket i bakgrunden. Det är ett svårt uppdrag och det gäller att vara prestigelös och kunna kliva åt sidan om det känns för tungt. Så att ni hittar någon som orkar finnas där som ett neutralt stöd för barnet.

    (Ni kan också försöka ta reda på vad mamman känner att hon behöver för hjälp för att kunna finnas för sitt barn på ett bra sätt. Det är en viktig fråga, men kanske överkurs för dig. Man kan hoppas att hon har någon i sin närhet som lyssnar på henne och hjälper henne att ta tag i den frågan på ett respektfullt sätt.)

    Bara det att du ställer din fråga här visar att du tar barnets relation med sin mamma på allvar. Allt gott till dig.
    K.
    08 maj 2018 09:56

  • Jag tänker också, som ett tillägg, att det är viktigt att du kan skilja på dina egna och ditt barns upplevelser, när du lyssnar på barnet och försöker ta reda på vad som känns svårt för ditt barn i kontakten med sin mamma.

    Det är mycket viktigt att du bortser från din egen frustration och besvikelse och verkligen med öppna frågor försöker ta reda på hur kontakten är för ditt barn.

    Jag slår antagligen in öppna dörrar när jag säger detta. Förlåt mig i så fall. Men detta är oerhört viktigt.

    Våra barn behöver att vi lyssnar på dem förutsättningslöst och att vi med öppna frågor försöker höra vad som känns viktigt och vad som känns svårt för dem. Ofta sitter ihop känslomässigt med våra barn men det är viktigt att vi försöker lägga bort våra egna förutfattade meningar och verkligen lyssnar på barnen med öppna öron.

    När du får veta vad som känns jobbigt och svårt för ditt barn i kontakten med mamman så kan du lättare hjälpa ditt barn i hur ni ska lösa situationen på ett bra sätt.

    Samtidigt är det du som är vuxen, så det är också viktigt att du använder din vuxna blick och förståelse när du bedömer situationen.

    Allt gott till dig.
    K.
    09 maj 2018 09:22

  • Jag tänker också att när man under en längre tid har varit i en svår situation och i en svår relation så kan det vara viktigt att själv få någon att tala med.

    Om du förutsättningslöst ska kunna lyssna på hur ditt barn känner och tänker så behöver du själv få någon vuxen som lyssnar på det DU känner och tänker. Du behöver ta dig själv och dina egna behov på allvar.

    Om du struntar i dig själv och dina egna behov är risken större att dina känslor och tankar spiller över på barnet och överskuggar barnets egna upplevelser.

    För att vi ska kunna lyssna på våra barn och verkligen höra och se dem så behöver vi också för egen del någon vuxen som lyssnar på oss.
    K.
    09 maj 2018 09:54

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.