Min pappa var världens bästa pappa... Han var framgångsrik, hade frun och familjen alla ville ha, var lycklig tills allt bara krashade och han blev sjuk... Då var jag 7 år och nästa månad fyller jag 18. Han var otrogen, satte oss alla under stor sorg... Även han själv och det var han som sågs som offret då det var han som grät och mådde dåligt. Familjen splittrades och vi flyttade. Varannan vecka hos mamma, varannan hos pappa i en skabbig 3:a, jag och min storebror. För att kompensera upp allt han orsakat med så brände han alla pengar han fått ut från huset på skit och småprylar, nästan en hel mille och allt gick upp i rök. Allt vi gjorde i den lägenheten var att se när han rökte under fläkten, tröstade honom när han grät och sov. Vi försov oss varenda dag i flera månader för pappa tog så starka mediciner att han inte klarade av att vara vaken.
Det tog några månader sen flyttade vi in i huset där kvinnan han var otrogen mot bodde... Där var det alltid smutsigt och kallt, jag ville aldrig ta hem kompisar... Det var pinsamt och jag kände skam. Han satte sig i skulder, köpte en sommarstuga på landet och vi hade knappt råd med mat. De hade inte ens råd med en lunch på stan en gång i månaden och istället blev det havregrynsgröt, hembakat bröd för 6kr och en stor mängder te. De veckor mamma reste med jobbet och vi behövde bo hos någon annan så var vi inte välkomna hos pappa, hans tjej ville inte det och hennes behov gick före våra. Jag behövde en pappa som hade min rygg, men istället blev det nätter hos mormor eller moster som fick bli stödet. Och det kanske var bra men att bli bortvald för någon som inte ens var kött och blod gjorde ont.
Det skreks så mycket och det rann så mycket tårar ner för våra kinder och framförallt ner för pappas. Han fick oss att känna skuld och vi fick inte ens ringa mamma för då fick vi honom att se "ond" ut och tillslut vågade man inte ens säga att pappa gjorde något fel för då satt han i köket och grät medan han samtidigt skrek på mamma i telefon. Vi ville inte skapa mer bråk och vi ville bara att alla skulle må bra. Han tog ifrån oss våran trygghet och tvingade oss stanna där vi inte ens kände oss välkomna, det fanns inte en chans att vi fick åka till mamma de veckorna vi var hos honom men vi saknade vår mamma som många barn gör i en skilsmässa.
Efter några få år väljer de att gifta sig och jag grät mig till sömns den natten. Några månader gick och sen skulle jag få en lillebror, då var jag 11... Som vilken 11 åring som helst så var jag så stolt över att jag skulle bli storasyster och jag var överlycklig. Det kom liksom en lycka mitt i allt hemskt. När han väl kom var jag så stolt och är än idag, men har i efterhand fått reda på att hans mamma inte ville att vi skulle vara ensamma med honom för att vi kunde "skada" honom. Allt för att hon skulle få all uppmärksamhet och vi skulle bli andrahandsvalet.
Även detta äktenskapet tog slut, jag grät bara en tår. För jag var inte ledsen, bara för min lillebror som skulle få gå igenom samma helvete jag hade gjort de senaste åren. Han var knappt ett år och pappa gick igenom en sådan jobbig period igen och orkade knappt kämpa om möbler eller om vårdnaden över min lillebror. Det var jag som 13 åring som fick kämpa och peppa honom för att jag ens skulle kunna träffa honom. Det var hårt och jag satt många gånger med en klump i magen men endå var jag lycklig för att jag fick vara lite själv med pappa och vara den som fick lite uppmärksamhet... Men hur kunde jag ha så fel, det tog inte ens 2 månader och sen hade han träffat en ny. Men henne tyckte jag om, hon var som den föräldern jag aldrig haft så jag önskade dem all lycka samtidigt som jag var helt livrädd för att allt skulle gå åt helvete igen.
Hon flyttade in, pappa frågade inte ens oss om vi var okej med det och helt plötsligt var vi 4 personer i en 2:a. De hade planer om kärlekstatueringar, hus och mycket annat och jag ville inte att pappa skulle må dåligt igen så allt jag gjorde var att stötta honom så att han skulle kunna vara lycklig. Jag sa inte ett ord när vi flyttade till en större lägenhet eller när hon flyttade till oss permanent. För han var lycklig. All lycka sprudlade och hon var kvinnan i hans liv sa han. Han ägnade henne så mycket tid att han inte ens höll koll på om jag var hemma eller inte. Det hände ett flertal gånger att jag kom hem på kvällen och han hade låst ytterdörren så jag fick ringa på och han blev lika förvånad varje gång han såg att jag stod där för han trodde jag var på mitt rum. Han hade inte ens kollat in på mitt rum för att se om jag var där eller lyssnat när jag sa att jag skulle till en kompis. Jag prioriterades inte längre och jag hade knappt spenderat ett dygn med min pappa ensam sen han och min mamma skilde sig. 16 år och tror inte ens att min pappa bryr sig om mig. Det är då han säger det, i ett bråk och i en av alla de explotionerna då han vrålar på mig för att jag tycker han behandlar oss fel... "Du vill inte att jag ska vara lycklig". Det är allt jag kämpat för, därför jag torkat alla tårar som runnit ner för hans kinder eller de nätterna jag inte vågat sova eller de veckorna jag inte velat lämna pappa för att jag är rädd för att han ska skada sig. För det är så mycket tårar och så ilska och förtvivlan han utsöndrar.
Jag orkade inte mer, jag flyttade till mamma och allt var ett enda stort kaos. Jag var så besviken över hur han inte såg hur mycket jag försökte och hur mycket jag gjorde för honom.
För ca 4 månader sedan sa jag upp kontakten. Han skulle då skilja sig igen och var påväg att krasha ett till äktenskap för att hans hjärna sa till han att han inte var lycklig. Han hittade på ursäkter och anledningar för att allt skulle se ut som att ingenting var hans fel och att det var synd om honom.
Jag orkar inte att det ska handla om honom längre... Allt har alltid handlat om hans sorg och om att han mår dåligt. Men det har tagit så mycket på mitt psyke att jag idag sitter intrasslad i problem med maten, ångest och panikångest. Jag vet inte hur jag ska hantera smärtan längre med en pappa som aldrig har varit en pappa. Som många av er säger så är det som att vara förälder åt sin förälder. Jag vill vara barn och jag vill kunna få en kram när jag mår dåligt istället för att sitta flera veckor i rad och torka tårar när de rinner ner för hans kinder. Till er föräldrar som är bipolära, visa inte smärtan och var en riktig förälder. Sätt dina barns behov först, inte dina eller din partners. Blod är tjockare än vatten och visa att du älskar dom, säg det inte bara.
S
08 aug 2016 22:48