kuling.nu - bipolärt sjuk mamma

Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

bipolärt sjuk mamma

Skriv svar

Till forum

  • Sedan jag var 5 så har min mamma varit bipolär.
    Nu är jag 21 år och under dessa år har jag kämpat med ilskan och besvikelsen över denhär sjukdomen och vad den gör med min mamma. Man tänker kanske att det ska släppa när man blir äldre..
    Men när jag ser tillbaka, så har jag blivit en hemmasittare från skolan vissa perioder, jag har skolkat som satan. Jag har passat på att vara hemma när hon inte är hemma och när hon är hemma är jag och tränar.
    Detta var förut mer. Men jag är fortfarande så förbannat arg på henne, de kommer i perioder och då kan jag inte ens kolla på henne. Jag får ont i magen och börjar nästan gråta direkt. När man känner en sådan ilska och ledsamhet vill man ju inte gå till skolan. Att gå till fightclub stockholm är inga problem, de är liksom en helt annan sak. Man går dit för att köra helhjärtad kampsport och auran där inne på klubben är nästan utanför världen så att säga. Där trivs jag när jag är arg.

    Men nu är frågan, Är det någon som har det som mig? Som vet hur de är att ha en bipolär mamma eller pappa eller närstående?
    Hur tar ni tag i saker?
    Hur orkar ni gå till skolan en sådan dag?

    Jag blir även så att jag slutar äta, jag sover helst bara hela dagarna, sover helst hos pojkvännen för det känns bättre så. Där är de lugnt och tryggt.

    Ska man va hemma så mkt som möjligt eller vad ska man göra för att få bort denna ilska? och otrygghet?
    katrine
    18 feb 2013 10:09

  • Hej!

    Min mamma är bipolär och blev sjuk långt innan jag föddes. Med andra ord vet jag hur det är att ha en psykiskt sjuk förälder. Jag kan förstå din ilska, jag kunde också vara upprörd över att min underbara fina mamma skulle behöva drabbas av en sjukdom som har gjort att hon inte har kunnat göra vad hon vill och vad andra föräldrar kan göra. Det finns de dagarna då jag känner mig arg men aldrig på min mamma. När jag tittar på min mamma ser jag en stark person som trots sitt handikapp har kunnat vara en förälder. Min barndom blev väldigt stökig pga. mammas sjukdom men jag ser det som en styrka. Jag tror att det kanske hade kunnat hjälpa dig också att se det så. Tänk dig att du har en mycket större ryggsäck än dina vänner, den är fylld med erfarenheter som du kommer kunna dra nytta av senare i ditt liv. Men för att den ryggsäcken med erfarenheter inte bara ska vara något tungt man bär på måste man bearbeta sina känslor. Du beskriver att du trivs på fightclub, fortsätt med det! Jag har liksom du hittat mina små oaser där jag bara får lov att andas och att få ut mina känslor. Det är bra!
    Att ha en psykiskt sjuk förälder kan i vissa perioder vara psykiskt påfrestande, jag kan ibland känna mig ensam, stressad och som att ingen förstår. För mig hjälper det att prata med min pojkvän och min bror. Jag har även själv i perioder gått och pratat med en terapeut. Det viktigaste är att man gör vad man själv tycker känns rätt. Var inte arg på din mamma för sjukdomen, det är ingenting hon har valt själv. Det bästa tipset jag kan ge dig är att gå och prata med någon, din pojkvän eller kanske en terapeut. Det är otroligt skönt att kunna bolla sina känslor med någon!
    Tess
    18 mar 2013 16:41

  • Hej! Min mamma hade också bipolär sjukdom.Hon finns ej mer i dag. Hon fick sex barn varav jag är yngst. Vet ej när hon fick sin diagnos men hon kämpade och var hemmafru och skötte hemmet. Emellanåt åkte hon in på sjukhuset för hon mådde dåligt. Jag åkte in o hälsade på och visste inte att hon va psykiskt sjuk. Hon fick el Behandling och då blev jag orolig visste ej varför. Hon kom hem efter ett tag och hade tappat minnet delvismen det kom tillbaka. Hon sov mycket ibland var hon mycket aktiv o vaken länge . Bakade städade och gjorde mycket , tvättade och strök allt. Hon var aldrig på föräldramöte . Jag fick alltid lämna ett brev som va igenklistrat till fröken. Och det va likadant med mina syskon. Min pappa jobbade och vi hjälptes åt när min mamma va på sjukhuset. Pappa va mycket duktig och fixade allt. Han hade alltid gjort något nytt hemma. Vi tapetserade målade och fixade så mamma skulle tycka det va kul att komma hem igen. Visst va det jobbigt men hon va ju sjuk Pappa ville alltid överraska med något när jo kom hem från sjukhuset. Nu finns ingen av dom i livet. Men dom har funnit varandra igen. Jag har lärt mig mycket. Sedan träffade jag en man som hade bipolär sjukdom också. Har grunnat på detta. Men det är nog så att jag är så van vid den sjukdomen , depression och maniskt eftersom min mamma hade det . Jag fick två söner och vet att det är ärftligt Dom är 17 och 18 år men än så länge mår dom bra. Jag hade en bra uppväckt ändå med många syskon och vi hjälptes åt.
    Ros-Marie
    09 okt 2014 00:07

  • Hej, jag är förälder 36 och bipolär. Kan ni säga mig de tre viktigaste saker som ni tycker jag skall passa på?
    Felicia
    11 apr 2015 20:06

  • När du mår dåligt o har ångest, bit ihop. Din ångest är ett spöke som inte finns på riktigt. Håll inte dina närmaste i ett känslomässigt strypgrepp för att du mår dåligt. Jag har varit rädd för min bipolära mor hela mitt liv o jag är snart 50. Låt någon annan få vara tryggheten när inte du är det.
    Lotta
    21 sep 2015 17:49

  • Försök att lyssna på ditt/dina barn när de tar modet att säga vad de är de tycker är jobbigt. Berätta mycket om sjukdomen, jag var själv ovetande i 17 år tills jag själv googlade och fick fram att min mamma var bipolär, så att det blir lättare för dem att förstå varför mamma ibland gör vissa saker som kanske inte ses som "normala". När/om din ilska kommer, låt inte den gå ut över ditt/dina barn. Detta var de tre sakerna jag kunde uppfatta som jobbiga, sen är det ju såklart olika för alla. Ha det bra och ta hand om dig, kram!
    Emilia
    21 sep 2015 18:45

  • Hej
    Min mamma har under fram och tillbaka mått dåligt, varit stressad och deprimerad. Nu har hon fått diagnosen bipolär typ 2 och mår väldigt dåligt. Hon tycker inte om sig själv, mår dåligt i sin relation till sin man (min pappa), vet inte vad hon vill i livet. Jag har försökt stötta henne och vara uppmuntrande och visa min kärlek men det är som att ingenting går in eller hjälper. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra för att underlätta. Är det någon som har erfarenhet kring hur man ska finnas där för någon som är deprimerad/bipolär?
    Emma
    25 jan 2016 15:31

  • Jag är 42 år och har levt med min mor som fick sin bipolära diagnos för mer än 30 år sedan.
    Som barn förstod jag inte alls hennes sjukdom men ju äldre jag blev desto mer förstod jag och mådde dåligt av det.
    Efter att jag själv fått barn känns det ännu värre då man inte har stödet från sin egen mor som andra har....Jag har mått väldigt dåligt i perioder och gått i terapi och haft mkt ångest och oro. De sista åren har mamma blivit sämre och sämre, hon är 72 år idag och medicinerna har helt fördärvat henne. Hon är deprimerad nästan konstant nu och det är sååå jobbigt att försöka hjälpa henne. För 1 vecka sedan sa jag upp kontakten med henne men jag vet ju själv att jag inte kan hålla det.....hon påverkar mitt liv hela tiden. Jag har svårt att koppla bort hennes mående men jobbar med det hela tiden. Hoppas att jag en dag kan slippa vara arg på henne och förlåta henne....
    Lider med er andra i samma situation, intressant att höra hur ni tacklar det!
    Camilla
    18 feb 2016 11:04

  • Min pappa är bipolär och han är sjuk just nu, är livrädd vet att han aldrig skulle göra någonting emot mig men rädslan att han ska skada andra och sig själv är stor. Jag har levt med "detta" i hela mitt liv, min syster är 6 år och kommer ihåg minnen från när pappa var sjuk från när hon var 2 år. Sorgligt, igår var polisen hemma hos oss och hämtade min pappa. Pappa är manisk och han blir sjuk ungefär vart annat år. Han åker bor med bilen och bara försvinner och handlar upp pengar. Igår sa han att han skulle till Bryssel och bekämpa IS, jag är rädd.
    Hannah
    23 mar 2016 09:33

  • Hej, min mamma är bipolär och varit det sen jag var 4 år och min lillebror föddes.
    Jag älskar såklart min mamma men ibland blir jag så arg på henne.
    Hon säger hur dåligt hon mår hela tiden och blir arg ofta och låter ilskan gå ut på oss, alltså min lillebror och storasyster oxå.
    Folk säger ofta att de hellre vill veta mer om sjukdomen men själv känner jag att jag hade mått bättre om jag inte visste något.
    Jag vet att mamma mår dåligt och att jag själv aldrig kommer förstå den känslan mamma har men det är som hon sldrig förstår att hag oxå mår dåligt. Att jag får panik ibland.
    Det är som hon är huvudpersonen i vår familj.
    Hon är den som alla måste anpassa sig efter och det är jobbigt eftersom jag är tonåring, 13 år.
    Jag får mina utbrott utan anledning som en vanlig tonåring men allt jag gör blir fel.
    Det är inte nromalt för en tonåring enligt mamma att va så arg eller spendera så mycket tid ute (jag är ofta ute på kvällarna).
    Men jag jag vågar inte berätta.
    Detta var min ilska över mammas sjukdom.
    Ingen förtjänar att ha den sjukdomen mamma har och jag kommer aldrig förstå hur det känns för mamma men jag måste få känna ibland utan att mamma blir arg.
    Jag måste få leva ett normalt liv ibland utan att hela tiden anpassa mig efter henne.
    Men jag älskar ju henne ändå<3
    Anonym
    30 maj 2016 21:03

  • Hej, min mamma är bipolär och varit det sen jag var 4 år och min lillebror föddes.
    Jag älskar såklart min mamma men ibland blir jag så arg på henne.
    Hon säger hur dåligt hon mår hela tiden och blir arg ofta och låter ilskan gå ut på oss, alltså min lillebror och storasyster oxå.
    Folk säger ofta att de hellre vill veta mer om sjukdomen men själv känner jag att jag hade mått bättre om jag inte visste något.
    Jag vet att mamma mår dåligt och att jag själv aldrig kommer förstå den känslan mamma har men det är som hon sldrig förstår att hag oxå mår dåligt. Att jag får panik ibland.
    Det är som hon är huvudpersonen i vår familj.
    Hon är den som alla måste anpassa sig efter och det är jobbigt eftersom jag är tonåring, 13 år.
    Jag får mina utbrott utan anledning som en vanlig tonåring men allt jag gör blir fel.
    Det är inte nromalt för en tonåring enligt mamma att va så arg eller spendera så mycket tid ute (jag är ofta ute på kvällarna).
    Men jag jag vågar inte berätta.
    Detta var min ilska över mammas sjukdom.
    Ingen förtjänar att ha den sjukdomen mamma har och jag kommer aldrig förstå hur det känns för mamma men jag måste få känna ibland utan att mamma blir arg.
    Jag måste få leva ett normalt liv ibland utan att hela tiden anpassa mig efter henne.
    Men jag älskar ju henne ändå<3
    Anonym
    30 maj 2016 21:26

  • Hej!

    Jag är 26 år och har en mamma som är bipolär jag har exakt samma problem som dig.
    Jag är så arg och så besviken på att hon har fått mig att bli ledsen genom att säga elaka saker och jag är så besviken på att hon aldrig kan inse att hon behöver hjälp och denna sjukdom kommer förfölja henne genom hela livet.
    Hon är mest manisk och har haft utrbott sen jag var 5 år, men det eskalerade totalt när hon skilde sig från min pappa då var jag 14 år.
    Tänkte inte dra någon lång historia - men har som ni andra brutit kontakten till och från. Nu ska min mamma snart fylla 60 år och har precis varit inlagd 7 dagar utomlands på psyket.. Jag själv ska gifta mig i juli och har inte bjudit in henne. vet inte vad jag ska säga känner mig som en hemsk människa över att jag inte bjudit henne samtidigt som att det är min dag och det viktigaste är jag.
    Jag ska få må bra - så trött på att någon annan ska styra mitt liv.

    En tanke jag har svårt att hitta stöd som anhörig och känner att jag skulle behöva det ibland. Om du/någon annan i tråden bor i Stockholm och skulle vilja prata/ta en fika så skriv här så kanske vi kan komma i kontakt med varandra...
    Lollo
    03 jun 2016 15:15

  • Hej,

    Jag har en pappa som lider av bipolär sjukdom. Jag känner igen mig i alla era berättelser. sen mina föräldrar skiljt sig är jag och mina syskon dom som har "ansvar" för pappa känns det som. i mani och depression. i galna berg och dalbanor. det värsta är oron för att han ska försvinna helt. vill ha tillbaka allt som är bra och fint men det känns längre och längre bort. om du vill Lollo skulle vi kunna ses och prata nån gång, jag bor också i sthlm.
    linnea
    14 jun 2016 00:47

  • Hej! Är 26år och precis fått reda på att min pappa är bipolär. Det förklarar så mycket över vad som skett under min uppväxt. Han är utöver det alkoholist och alltid varit så jag har alltid trott att det är det som spökat med hans beteende. Men nu när jag fick reda på detta känner jag så mycket ilska. Mycket pga att det känns som om jag nu måste acceptera mycket av det han gjorde pga att han nu är "sjuk". Jag hade nämligen gått vidare och lämnat det bakom mig men nu kommer allt tillbaka och jag måste göra den svåra resan att "förlåta" min pappa igen.. Någon som kan relatera? Bor i Uppsala
    Linnea nummer två
    22 jun 2016 07:48

  • Hej. Min mor fick diagnosen bipolär för ett antal år sen. Jag är idag 29 år.

    Jag har alltid fått vara min mammas vuxen. Så långt jag kan minnas. Stötta. Finnas där. Ganska rätt meningar. Peppa. Hålla med. Försöka rycka upp. Agera som en psykolog. Vara hennes vän.
    Alltid fått bita ihop för hennes skull och för att hon inte kan explodera.

    När diagnosen kom fram tänkte jag inte så mycket på det. Kände mer att det är påhittat. En ursäkt till att få må dåligt. Ursäkt till att inte ta tag i sitt liv kort och gott.

    Många turer har vi haft. Säger man ifrån lr peppar för mycket. Så får man skit. Då är det bara att bita ihop igen. För vill ju inte bli Osams.
    Och när det blivit för mycket och jag inte velat ta hennes skit. Så får jag aldrig heller en ursäkt. Då slutar det med att vi inte pratar på ibland månader.. och då är det jag som återtar kontakten igen.


    Hela min uppväxt är präglat av en oengagerad mor. Nämner ensamstående till 4 barn. 3 av oss bodde hos far varannan helg. Jag är äldst. Alltid ska det göras nåt annat..antingen hemmet lr så. Ingen ro och sitta med oss.
    Om hon kom hem efter jobbet och nåt va tokigt. Typ skit på vägen hem lr kanske sopor i hallen. Fick alla kollektiv bestraffning med att ingen fick sitta vid datorn typ.
    Fanns ju ingen gemenskap med henne. Så är man 12 år så va ju dator lr kompisar det som hände..

    Också nåt jag fått växa upp med är alltid få va barnvakt. Från typ 10-11 års ålder. När mina syskon blev 11 så fock jag ändå va barnvakt. När hon skulle ut och festa. D hände nog 2 ggr i månaden mer lr mindre i perioder.
    Det som va så illa med det var när hon kmr hem. Full och respektlös genom att ha sex med nån ibland random.. ibland nån hon dejtade.. Så högt. Och nätterna igenom.
    Har bett snällt. Kastat vattnen på dom mitt i akten. Skrikit. Gapar. Vädjar. Snälla var tysta. Vi vill sova.
    Många ggr hade jag ju kompisar över också. Och jag skämdes ju ihjäl.
    Mina kusiner fick också va barnvakt ibland. Men dom sa ville ju aldrig sen. Pga d här.
    Stod å skrek på henne en av gångerna. En natt. Hon sa att jag minsann skulle unna henne lite roligt. Och tyckte inte alls att jag hade rätt att begära att hon ska hålla käften lr låta bli att knalla när vi är hemma. Här är jag 13 år och inte själv gjort min debut än.

    Mycket här. Men där i kring fick vi lov att flytta 100 mil från min yngsta brors pappa. Som va alkoholist och dom hade nåt av och på förhållande i några år. Han blev för stort hot och hon kände sig inte trygg alls.

    Lägger till att min mor jobbade full tid. 4 barn. Utan körkort och kmr aldrig för sent till jobbet.
    Vi flyttar typ 1 ggn om året. Nya lägenheter. Större lägenheter. "Finare lägenheter. Andra omstöndigheter..Under alla år.
    Och den tiden vi bodde i en lägenhet möblerade vi om säkert var tredje månad lr bytte sovrum med varandra.

    13 år flyttar vi från min trygghet med vuxna och släkt.
    Där blir hon arbetslös flrsta tiderna. Hon hamnar i Depression. Men Hon är sen aktiv med d hon måste via arbetsförmedlingen typ.. Så är det nåt hon visat är väl arbetsmoral.

    Här fortsätter knullandet. En gång. Vaknar jag av att mina yngre syskon tillåmed är rädda. Mor låser in sig på toa och fortsätter högljutt där inne trots att vi står och bankar utanför. Barnen gråter. Och jag ryter ifrån.

    Hon förstår mig aldrig. Jag blir gravid.söger att jag ska göra abort på telefon.
    Möter ändå av ett tjoade hemma att hon ska bli mormor. Jag blir förstörd och frågar hur hon kan säga så! Jag springer in på rummet låser in mig och gråter. Det ända jag får är att jag får betala mina bindor själv då om jag ska hålla på såhär..
    Jag målade mycket på den tiden.
    Minns att jag målade ett foster med navelsträng inuti ett hjärta. 17 år gammal. Ställer mig på toan och skär i min handled och låter blodet rinna över teckningen. Den lämnar jag sen framme i hallen. Och låter hyvel och blod ligga kvar i handfatet.
    Mor sa ingenting om det. Det vart bara undanplockat.
    Hur mår du min dotter efter allt?. Nej då.
    Jag får anpassa mig efter mamma hela tiden..

    Efter flytten 100 mil från tryggheten började hon också säga att hon vill dö. Och när jag säger att hon inte kan säga så till mig- får jag till svar att jag minsann inte ska fråga hur hon mår då så hon slipper ljuga..

    Ni hör ju. Vill bara ge en bild av livet med mor.
    Hon va aldrig på föräldramöten. Man blev aldrig uppmuntrad till nånting. Tänkte mor har en svår uppväxt. Haft män som misshandlar henne om å om å om igen. D e synd om henne. Jag måste finnas där för henne..

    Åren går och jag blir vuxen. Vi är nu tillbaka till den ort jag växte upp i.

    Jag har en son på idag 6 år gammal. Hon blev världens bästa mormor måste jag säga. Ställde upp när jag jobbat nätter genom åren och verkligen funnits där. Under graviditet bodde vi på olika ort med vi pratade i telefon i timmar. Hon hörde mig men jag va även terapi för henne.

    I perioder blev hon så jävla otacksam. Ett ex. När hon skulle köpa min säng efter att jag sku köpa en större.
    När vi väl ska komma med sängen så ber jag om hjälp för min sambo och hans vän skulle nära den till henne (promenad. Avstånd)
    Men hon tänkte skita i att ta sängen in i d sista för hon kunde inte hjälpa till. Och här va jag dum och sa ifrån att du får väl vara lite tacksam när d ända du behöver är att va glad och komma å hjälpa och bära lite.
    En dörr i ansiktet på det. För minsann fick inte jag säga så.. då vill hon inte ha sängen för hon är jävlar i mig inte otacksam.. och sen pratade vi inte på en längre tid..

    Jag lär mig hela tiden att gå
    Efter hennes pipor.

    Mycket har jag fått känna dåligt samvete när jag ska köpa grejer. Som ny säng lr annat som kostar mer än mjölk. Hon har liksom inte kunnat va så glad.
    Hon vill gärna ha mig ner på stan när hon har pengar. Men när jag vill ha henne med så får man typ en utskällning att hon har minsann ingen lön denna månad å hur kul är d med stan då?! Som eexmpel.

    - Så tillbaka när diagnosen kom.
    D kan inte va en sjukdom. D e hennes personlighet. Hon är en person som ba inte vet bättre tycker jag.
    Tills nyligen..

    Jag frågar mor om hon vill gå med mig för altargången när jag ska gifta mig. Då handlar det om ångest .. Hur ska hon fixa det? Varför ååh ångest oj fan.
    När jag blir ledsen och säger det så blir jag utskälld igen att jag måste förstå hennes jävla sjukdom !!

    Jag har måsta förstå sjukdomen och hennes jävla skit i hela mitt liv. Alltid vart vid hennes sida och stöttat. Men i min viktiga dag. Då ska jag få stötta henne igen. -NEJ
    Där fick jag nog. Vi har senaste året haft av och till kontakt. Mest ingen. Går nån vecka där vi pratar och ses. Sen orkar jag inte igen.

    När vi väl pratar handlar d om henne. Hon pratar i detalj om sin dag/vecka i 30 min i ett..där jag lyssnar och är med.. men Så fort jag ens nämner hur min dag ser ut börjar hon gäspa.. lr pratar över mig. Lr blir tyst.

    Jag inser att jag måste kolla vad bipolär är. Och läser och känner igen mig i andra anhörig berättelser.
    Det är som att hela min personlighet och val i livet plötsligt föll på plats. Allt pga mor. Hur och vad och varför livet och val.
    Det gör mig besviken och arg.
    Jag har fått offras till att vara hennes stötte pelare
    Och har aldrig fått nåt för det. Ingen direkt cred. Inga förlåt. Men när jag gjort bort mig vid tillfällen lr sagt ifrån. Då jävlar är jag en elak jävel som inte förstår.

    Har försökt prata med henne. Och tror jag fått fram att hon aldrig förstått mig. Och jag tror hon förstår bättre.
    Men ännu en gång. Vill jag inte skapa krig. För om jag söger för mycket så är hon borta igen. Håller hellre avstånd på mina vilkor.
    En mamma är alltid en mamma. Sjuk lr inte sjuk. Men hon har aldrig försökt göra nåt åt det.

    Om en bipolär mor finns här och känner igen sig på nånting.
    Låt d inte gå ut över oss barn. Bit ihop och gråt till nån annan. För hur vuxen jag än blir. Så vill jag alltid att min mor ska vara mon vuxen och inte tvärtom.
    Otrygg
    30 jun 2016 20:07

  • Min pappa var världens bästa pappa... Han var framgångsrik, hade frun och familjen alla ville ha, var lycklig tills allt bara krashade och han blev sjuk... Då var jag 7 år och nästa månad fyller jag 18. Han var otrogen, satte oss alla under stor sorg... Även han själv och det var han som sågs som offret då det var han som grät och mådde dåligt. Familjen splittrades och vi flyttade. Varannan vecka hos mamma, varannan hos pappa i en skabbig 3:a, jag och min storebror. För att kompensera upp allt han orsakat med så brände han alla pengar han fått ut från huset på skit och småprylar, nästan en hel mille och allt gick upp i rök. Allt vi gjorde i den lägenheten var att se när han rökte under fläkten, tröstade honom när han grät och sov. Vi försov oss varenda dag i flera månader för pappa tog så starka mediciner att han inte klarade av att vara vaken.

    Det tog några månader sen flyttade vi in i huset där kvinnan han var otrogen mot bodde... Där var det alltid smutsigt och kallt, jag ville aldrig ta hem kompisar... Det var pinsamt och jag kände skam. Han satte sig i skulder, köpte en sommarstuga på landet och vi hade knappt råd med mat. De hade inte ens råd med en lunch på stan en gång i månaden och istället blev det havregrynsgröt, hembakat bröd för 6kr och en stor mängder te. De veckor mamma reste med jobbet och vi behövde bo hos någon annan så var vi inte välkomna hos pappa, hans tjej ville inte det och hennes behov gick före våra. Jag behövde en pappa som hade min rygg, men istället blev det nätter hos mormor eller moster som fick bli stödet. Och det kanske var bra men att bli bortvald för någon som inte ens var kött och blod gjorde ont.

    Det skreks så mycket och det rann så mycket tårar ner för våra kinder och framförallt ner för pappas. Han fick oss att känna skuld och vi fick inte ens ringa mamma för då fick vi honom att se "ond" ut och tillslut vågade man inte ens säga att pappa gjorde något fel för då satt han i köket och grät medan han samtidigt skrek på mamma i telefon. Vi ville inte skapa mer bråk och vi ville bara att alla skulle må bra. Han tog ifrån oss våran trygghet och tvingade oss stanna där vi inte ens kände oss välkomna, det fanns inte en chans att vi fick åka till mamma de veckorna vi var hos honom men vi saknade vår mamma som många barn gör i en skilsmässa.

    Efter några få år väljer de att gifta sig och jag grät mig till sömns den natten. Några månader gick och sen skulle jag få en lillebror, då var jag 11... Som vilken 11 åring som helst så var jag så stolt över att jag skulle bli storasyster och jag var överlycklig. Det kom liksom en lycka mitt i allt hemskt. När han väl kom var jag så stolt och är än idag, men har i efterhand fått reda på att hans mamma inte ville att vi skulle vara ensamma med honom för att vi kunde "skada" honom. Allt för att hon skulle få all uppmärksamhet och vi skulle bli andrahandsvalet.

    Även detta äktenskapet tog slut, jag grät bara en tår. För jag var inte ledsen, bara för min lillebror som skulle få gå igenom samma helvete jag hade gjort de senaste åren. Han var knappt ett år och pappa gick igenom en sådan jobbig period igen och orkade knappt kämpa om möbler eller om vårdnaden över min lillebror. Det var jag som 13 åring som fick kämpa och peppa honom för att jag ens skulle kunna träffa honom. Det var hårt och jag satt många gånger med en klump i magen men endå var jag lycklig för att jag fick vara lite själv med pappa och vara den som fick lite uppmärksamhet... Men hur kunde jag ha så fel, det tog inte ens 2 månader och sen hade han träffat en ny. Men henne tyckte jag om, hon var som den föräldern jag aldrig haft så jag önskade dem all lycka samtidigt som jag var helt livrädd för att allt skulle gå åt helvete igen.

    Hon flyttade in, pappa frågade inte ens oss om vi var okej med det och helt plötsligt var vi 4 personer i en 2:a. De hade planer om kärlekstatueringar, hus och mycket annat och jag ville inte att pappa skulle må dåligt igen så allt jag gjorde var att stötta honom så att han skulle kunna vara lycklig. Jag sa inte ett ord när vi flyttade till en större lägenhet eller när hon flyttade till oss permanent. För han var lycklig. All lycka sprudlade och hon var kvinnan i hans liv sa han. Han ägnade henne så mycket tid att han inte ens höll koll på om jag var hemma eller inte. Det hände ett flertal gånger att jag kom hem på kvällen och han hade låst ytterdörren så jag fick ringa på och han blev lika förvånad varje gång han såg att jag stod där för han trodde jag var på mitt rum. Han hade inte ens kollat in på mitt rum för att se om jag var där eller lyssnat när jag sa att jag skulle till en kompis. Jag prioriterades inte längre och jag hade knappt spenderat ett dygn med min pappa ensam sen han och min mamma skilde sig. 16 år och tror inte ens att min pappa bryr sig om mig. Det är då han säger det, i ett bråk och i en av alla de explotionerna då han vrålar på mig för att jag tycker han behandlar oss fel... "Du vill inte att jag ska vara lycklig". Det är allt jag kämpat för, därför jag torkat alla tårar som runnit ner för hans kinder eller de nätterna jag inte vågat sova eller de veckorna jag inte velat lämna pappa för att jag är rädd för att han ska skada sig. För det är så mycket tårar och så ilska och förtvivlan han utsöndrar.

    Jag orkade inte mer, jag flyttade till mamma och allt var ett enda stort kaos. Jag var så besviken över hur han inte såg hur mycket jag försökte och hur mycket jag gjorde för honom.

    För ca 4 månader sedan sa jag upp kontakten. Han skulle då skilja sig igen och var påväg att krasha ett till äktenskap för att hans hjärna sa till han att han inte var lycklig. Han hittade på ursäkter och anledningar för att allt skulle se ut som att ingenting var hans fel och att det var synd om honom.

    Jag orkar inte att det ska handla om honom längre... Allt har alltid handlat om hans sorg och om att han mår dåligt. Men det har tagit så mycket på mitt psyke att jag idag sitter intrasslad i problem med maten, ångest och panikångest. Jag vet inte hur jag ska hantera smärtan längre med en pappa som aldrig har varit en pappa. Som många av er säger så är det som att vara förälder åt sin förälder. Jag vill vara barn och jag vill kunna få en kram när jag mår dåligt istället för att sitta flera veckor i rad och torka tårar när de rinner ner för hans kinder. Till er föräldrar som är bipolära, visa inte smärtan och var en riktig förälder. Sätt dina barns behov först, inte dina eller din partners. Blod är tjockare än vatten och visa att du älskar dom, säg det inte bara.
    S
    08 aug 2016 22:48

  • Det är så otroligt intressant och känslosamt att läsa om era upplevelser med era bipolära föräldrar. Jag tror vi alla bär på en känslighet av att ha påverkats så mkt av vår sjuka förälders beteende.
    Jag är ju idag vuxen och borde kunna fokusera på nuet, livet och framtiden men än idag så förföljer mammas mående mig och påverkar mig varje dag med ångest och oro som resultat.
    Jag funderar på om ni andra vuxna härinne skulle vara intresserade av att ha en slags mailinglista eller nåt forum där vi kan dela våra erfarenheter och upplevelser med varandra så att man på något vis kan bearbeta sina känslor. Själv har jag gått i terapi men tycker inte det hjälper så mkt som jag skulle vilja, jag skulle gärna vilja bolla mina tankar med likasinnade. Tror vi anhöriga kunde vara ett stort stöd för varandra!
    camilla
    03 okt 2016 21:29

  • Jag påverkas fortfarande av min uppväxt! En far som å ena sidan var social och arbetsam o omtyckt på orten där vi bodde men som inom familjen betedde sig som en tyrann! Han blev uppretad över bagateller och skulle straffa oss barn o ibland sin fru/vår mor! Det var inte en "normal" ilska utan slog direkt över till en orkan. Ofta sprang han genom huset efter oss med en mattpiska eller vad han hittade för att slå oss! Han spottade, skrek och fräste! Ibland välte han köksbordet eller tryckte in vår mor i en vägg för att slå henne när hon sa sin uppfattning om saker o ting! Allt kretsade kring honom o han satt aldrig still och lyssnade på någon annan utan hade ständigt andra saker på gång! Hans beteende var så maniskt! Hela familjen var rädd för honom o vi barn skräckslagna i väntan på nästa utbrott! Idag föstår jag att han var sjuk o borde ha medicinerats. Han har en högt uppsatt ämbetsman inom sin ort men ingen ifrågasatte hans beteende! Ibland blir jag så arg över att min moder inte tog oss barn ifrån den miljön men hon överlevde sin makes utbrott med hjälp av förmågan att stänga inne sig själv o gång på gång försöka glömma vad som precis hade hänt! Jag upplevde det som hon avvisade mig gång på gång när jag så väl hade behövt en vuxens människas kramar o trygghet i en kaosartad värld där min egen far var den elake o skräckinjagande! Idag, med all information om bipoläritet, är jag nästan säker på att det var det han led av! Att som barn leva under sådan turbulens skadar ens psyke mycket! Ett trauma som aldrig läker!

    Det är bra att man idag pratar om psykiska sjukdomar, diagnostiserar och medicinerar! Då kan barnen få en lugn o trygg uppväxt!
    Skulle gärna vilja träffa andra som har en förälder som bipolör! Tror på att man läker inombords nör någon annan lyssnar på en o tror på ens historia!
    Greta
    05 okt 2016 14:16

  • Tragiskt att läsa allas berättelser om era föräldrar. Min pappa har varit deprimerad i större delen av sitt liv. Nu den senaste tiden har han varit så annorlunda. Han blev lätt aggressiv, han vart speedad, han började spela bort massa pengar, när vi sågs så var det som att man inte kände igen sin pappa... för en vecka sen valde han att lämna oss. Vi har helatiden trott att något hände i hans hjärna när han blev så annorlunda. Men först nu har vi börjat inse att han var manodepressiv. Tror ni att det kan vara det?
    Ak
    07 okt 2016 20:01

  • Hej jag är 29 år och mamma till en 5 årin och en 2 åring jag lider av PMDS vilket är ett slags hormonellt bipolärt tillstånd utan maniska perioder , jag blir djupt deprimerad varje månad och gör allt i min makt för att barna inte ska bli drabbade av mig, PMDS utlöstes dramatiskt efter barn nr Två och jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök för jag tror dom får det bättre utan mig. Och min underbara sambo/pappa oxå,

    Vad tror ni mår dom bättre av att bara pappan har vårdnaden eller ska man fortsätta kämpa på, kommer dom skadas av mina depressioner? 😭 Jag vill inte att mina barn ska må dåligt pga mig jag klarar inte av att vara orsaken till något så ont i deras hjärtan 😭

    Jag är själv ett maskrosbarn och vill aldrig att mina barn ska väx upp i ett circus tält.

    Orolig mamma.
    Orolig mamma
    12 jan 2017 21:11

1 2 > »

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.