Jag vet inte längre vart jag ska vända mig. Under hela min barndom så har jag blivit psykiskt misshandlad av min mamma. Oavsett ålder så har jag alltid behövt vara den som tar ansvar för allt,även min mammas psykiska ohälsa.
Jag känner att jag kommer skriva det jag vill dela med mig av.
När jag och min storebror var små så bråkade vi ibland som alla syskon gör. Då kunde min mamma få total flipp och välja att sätta sig i bilen och köra iväg och lämna mig och min storebror ensamma gråtandes och livrädda. Mamma sa då alltid att hon antingen skulle ta sitt liv på grund av oss eller att hon skulle flytta långt från oss eftersom att hon hatade oss. Men sen efter att min mormor fått lov att ringa henne så kom hon hem någon timme senare.
Min mamma har alltid haft en dålig ekonomi,detta har jag varit mycket medveten om då detta är det enda min mamma sagt till mig. Redan som liten fick jag en dålig bild av pengar eftersom att hon klagade på mig o ansåg att jag var problemet till hennes dåliga ekonomi. Om jag skulle köpa glass med mina vänner,då fick man ibland sänka volymen för att hon började gapskrika när jag frågade om pengar. Mina vänner tyckte att hon var jättekonstig och vågade därför inte följa med mig hem. Ibland kunde jag haft med mig en kompis hem och vi åt mellis,då kunde hon bli fly förbannad och skrika på mig eftersom att ”pengar inte växer på träd”.
Dessutom så har det varit några gånger hon varit aggressiv när mina vänner varit med. Jag glömmer aldrig den gången när hon skulle köra mig o min kompis till en annan gemensam vän. Då hade jag sagt fel adress och vi hamnade lite fel. Då började hon gapskrika och sa att bensin kostar massa pengar och att jag är en bortskämd jävla skitunge som inte har ngn aning vilket värde pengar har. Har aldrig skämts så mycket.
Jag lider av psykisk ohälsa och när jag för första gången skulle öppna upp mig för henne så blev hon väll chockad. Men dagen därpå så hade jag glömt en högtalare ute i hallen som hon ville att jag skulle plocka bort. Jag valde att säga att jag skulle ta bort den senare. Då började hon skrika och bad mig att jag skulle ta mitt liv. Så jag försökte,jag började skära mig själv på både armar och ben. Men jag lyckades aldrig riktigt nå döden.
Även en gång när jag inte orkade följa med till ica,då fick man höra att man var en fet jävla ungjävel som hon önskade vore död. Vill då bara tillägga att det är 3 min gångavstånd till ica så jag förstod verkligen inte varför hon för en gångs skull inte kunde gå ensam.
Min mamma har alltid pratat skit om mig bakom min rygg. När hon ibland trodde att man sov,då hörde man både ett o annt skit om sig själv. Hon pratade alltså glädligen skit om sina barn till sina vänner.
Min oskuld förlorade jag på ett sätt ingen vill förlora den på. En kille hade sex med mig mot min vilja. Jag vågade inte berätta detta för mig mor eftersom att jag hela tiden skuldbeläggde mig själv o trodde att våldtäkten var mitt fel. Jag valde istället att svara ja på frågan när hon fråga om jag hade haft sex på den där resan till stockholm. Kan ni då förstå att hon då trots att hon lovat att hålla det hemligt,går till både min mormor,bror och hennes vänner och berättar detta. Så dom kommer till mig och på något sätt försöker vara öppna o näst intill ”grattar” mig. Men dom skulle bara veta att jag inne bär en grov ångest på grund av den våldtäkten.
Dessutom ibland när jag och min mor argumenterar så kan hon ibland tillslut försöka ge mig skuldkänslor och skrika att hon vill dö i cancer och att jag gör hennes liv till ett helvete. Visst mår man bra som barn att höra sånt?
Så förra sommaren gjordes en socialanmälan,och min mir lovade på heder och samvete att hon skulle ta tag i sin psykiska ohälsa o gå till paykolog. Ett år senare,vad har hänt? Jo jag bor nu hos pappa och träffar mamma varannan helg. Hon har inte träffat psykolog. Och hon försöker fortfarande skuldbelägga mig för sin psykiska ohälsa. Jag mår skit.
Jag kommer ihåg vilken kärlek jag kände för min mamma när jag var liten,för då visste jag inget annat? Klart alla mammor lämnar sina barn i tron om att deras mamma ska dö? Det är ju så alla mammor reagerar för att lära sina barn att inte bråka?
Men idag när jag kommit i kontakt med andra vuxna och andra familjer,då märker dom att något är fel på mig. Jag ber om ursäkt för minsta lilla sak för jag har lärt mig att jag är ivägen. Jag pratar bara dåligt om mig själv. Tack mamma,för att du inte gett mig dom förutsättningar som ett barn behöver för att må bra. Tack för att jag som tonåring nu måste lära mig själv hur man faktiskt beter sig.
Det enda jag nu kan lova mig själv,det enda jag är 100% säker på,det är att jag aldrig ska bli som min mamma.
Förlåt för en lång och rörig text men jag är så gu förbannat trött på att leva med denna ständiga ångest. Kan ni förstå att jag som 2 åring kände ångest för första gången. Jag vet nu att det är tragiskt och att ingen ska behöva utsättas för detta.
(Detta är bara några få saker som hänt mig som barn men jag väljer att inte ta upp dom alla eftersom dom är väldigt personliga)
Jag kände att jag behövde ventilera och höra om andra har varit med om liknande saker (hoppas inte) och om jag då kan komma i kontakt med dessa personer. Vore så skönt att ha någon som kan relatera och förstå mig och förstå varför jag är som jag är.
Anonym
21 okt 2019 21:37