Det låter som din mamma har hamnat mellan stolarna!
Verkar som ni gjort allt enligt regelboken och ändå inte fått en godtagbar diagnos. Innan jag drar till med en gissning (jag är inte psykolog). Så kan jag berätta åtminstone några fel som ofta uppstår.
Ibland är man inte medveten om var det gör ont. Kroppsligt kan man ha smärtor på ett helt annat ställe än där skadan finns. Ett bra exempel är tysta infarkter och kvinnliga symptom.
Det är typiska problem inom den ordinära vården. Man kan också säga att erfarenhet är på gott och ont. Vissa ser orsaken direkt, andra är totalt blinda för den.
För att få rätt vård måste du träffa rätt doktor. Därför är teamarbete och att använda en mentor bra för all vård. Likaså att ta prover för att bekräfta eller avfärda diffusa symptom.
Man har alltid rätt till ett andra utlåtande, ibland kanske man måste söka utanför sitt eget vårdområde. Vet inte exakt hur, men det finns tillgänglig information på vårdguiden (1177).
Icke-kroppsliga sjukdomar kan man sällan se på blodprover. Men det finns bra tester och frågeformulär som kan styrka eller avfärda tidigare diagnoser.
Utomlands är det ofta praxis, här får man mer se det som ett diskussionsunderlag. DNA-prover är tillförlitliga och kan påvisa riskfaktorer. De är dock svåra att tolka för en privatperson.
Men återigen, som diskussionsunderlag och en hjälp för att hitta och ringa in tänkbara orsaker istället för att gå vilse i en skog av symptom, så är de väl värda extra tid och eventuella utgifter.
Problemet för lekmän är att man kan ha anlagen utan att få sjukdomen, till och med ha en hjärna med specifika symptom utan bli sjuk, för det krävs mer än ärftliga faktorer.
Hjärnforskningen på mitt landsting (psykvården) följer inte normen med att ställa frågor till patienten och följa med i hjärnaktiviteten i realtid. Men har haft en oväntad framgång, de har upptäckt tumörer och aneurysmer (pulsåderbråck) och har faktiskt varit till godo för folk.
Sjukdomar i kroppen leder ofta till psykisk ohälsa och tvärtom. Det är vansinne att inte behandla hela kroppen. Uppdelningen har säkert historiska orsaker, kyrkan tog själavården, läkarna kroppen och anden föll på psykvården. Lite förlegat att dela upp oss människor 2019.
Ingen vill berätta om sitt psykiska hälsotillstånd. Det upplevs ofta som jobbigt. De blir med tiden mästare på att säga vad andra vill höra och får leva med konsekvenserna.
Gör inte som när ni går till familjeläkarna och nöj er med era mest besvärande symptom. Dessa kan vara följdsymtom eller till och med biverkningar och inget egentligt stöd för er diagnos.
Psykiatrin handlar mycket om att vårda anhöriga för diverse utbrändhetssymptom. Väldigt lite om att ta hand om centrala personer som verkligen behöver vård.
Det är orsaken som skall stå i centrum, oavsett om det rör sig om symptomtolkning eller en faktisk person som skadar omgivningen. Lite bondförnuft kan vården bjuda på.
Vill inte klaga, men det är enkelt att dra förhastade slutsatser. Har själv en anhörig med en popularitetsdiagnos som bygger på antaganden.
Personen har låg självkänsla och söker sig till dominanta personer. Efter alla berättelser om farofyllda upplevelser klassades personen som utåtagerande fast sanningen var tvärtom
Det blir ofta så om man har patienter som i majoritet och dessa sammanfaller med de senaste föreläsningarna och temadagar de varit på (shit happens), men det är inte OK.
Läkare är precis som vi påverkbara och har en historia de utgår ifrån. Kombinera det med femton minuter långa besök och ledande frågor och du får ett uselt resultat.
Därför är testerna bra för de gör urvalet åt dig och man kan formulera rätt frågor. De medicinska teamen gör snabba framsteg, snegla gärna på deras arbetsmetoder. Det är också mer humant för patienterna om man gör flera tester i en följd, då kommer man snabbare mot målet.
Testerna finns på nätet, men ha ett bra uppslagsverk till hands (de är vanligtvis på engelska). Vissa är nedkortade och är publicerade i studiesyfte. Egna studier bör helst göras som ett sätt att förbereda sig för läkarkontakter. Ingen läkare gillar att ni surfar på nätet, men det är inte syftet.
Jämför med ett förberedande hälsotest via ett DNA-prov. De pekar på risker, inte på hur sjuk du är. Tvärtom är förvärvade sjukdomar mindre synbara än ärftliga faktorer. Inget man ger sig in på med tummen mitt i handen.
Men påläst person blir alltid trodd, även om man är ute och cyklar så uppmuntrar man till att tänka i nya tankebanor. Här är min gissning som utlovat, kan vara rätt eller totalt fel.
Lycka till!
Utan att känna till bakgrunden kan jag inte ge dig några säkra tips (jag bör inte heller göra det) men jag känner igen vissa symptom som kan vara värda att kolla upp i samråd med läkare.
Bipoläritet har ett brett spektrum av symtom och diagnoser. Vissa har sitt ursprung i kroppsliga sjukdomar så man bör undersöka dessa möjligheter också.
Substans- eller läkemedelsbetingat bipolärt syndrom: episoder med djup depression, dystymi med omslag till hypomani vid behandling med antidepressiva läkemedel.
Dystymiskt syndrom:
Symtom i alla åldrar är håglöshet och minskad lust att göra saker, koncentrationssvårigheter och bristande uppmärskamhet eller obeslutsamhet, dåligt självförtroende, obefogade skuldkänslor, känslor av hopplöshet inför framtiden, insomni eller hypersomni, dålig eller ökad aptit, trötthet och kraftlöshet.
Utmärkande är ett ihållande depressivt sinnestillstånd som varar två år eller mer, större delen av dagar och de flesta dagar i veckan.
Uppslagsord:
Läggning eller typ av personlighet som utmärks av överdriven optimism, brist på självkritik, pratsamhet och överdriven glättighet (hypertymi).
Lindrigare form av manisk episod (hypomani). Den tillfälligt förhöjda sinnesstämningen medför inte någon större social eller yrkesmässig funktionsstörning.
Gunnar
10 apr 2019 17:00