Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Deprimerad mamma - felbehandlad

Skriv svar

Till forum

  • Hej,

    Först vill jag tacka för alla som så öppenhjärtigt delar med sig av sina ofta mycket jobbiga upplevelser. Många berättelser är "värre" än det jag upplevt, men jag är iaf ensambarn och växt upp med en deprimerad mamma. Det är klart att det påverkat mig, framförallt väcker det en obehaglig känsla, en klump, som var väldigt svår att hantera när jag var i tonåren, men känslan lever kvar än. Men måste ändå säga att mamma kämpat för att jag ska ha det bra och aldrig använt sjukdomen som argument för olika saker, t ex att jag inte bryr mig om henne, att hon ska ta sitt liv osv. Men såklart har det påverkat mig, då hon under dåliga perioder bar legat i sängen och inte klarat att jobba, aldrig t ex väckt mig på morgonen, utan det ar varit jag som fått och frotfarande måste väcka henne.

    Men det jag främst undrar nu är om psykvården och vården i stort missat något. Mamma har varit inlagd inom psyk (vet inte exakt hur många gånger, men 2-3 gånger under min livstid och nära flera andra gånger) fått elchocker, äter antidepp-medicin varje dag och gjort det, vad jag vet, mer eller mindre hela livet. Hon träffar psykologer, kuratorer, sjukhuspräster, sjukgynmast osv. Ändå har hon varit deprimerad i snart 60 år och lider av social fobi. Men trots detta lyckas hon ha vissa vänskapsband. Men hon är samtidigt väldigt känslostyrd. "Ingen ringer henne", trots att folk gör det, "han/hon sa så och då det det svart". Går något emot i ett socialt sammanhang blir hon sängliggande i upp emot en vecka. Förr blev hon också väldigt lätt arg, men det har avtagit något. Men när hon mår bra och hon har bra "känsla" blir hon istället överdrivet glad och som ett barn.

    Vet inte riktigt om detta är rätt forum, men det jag främst undrar är om någon har liknande erfarenheter och vet var man kan vända sig med denna fråga. För jag är tveksam till att det bara är depression och social fobi, för det har hon fått behandling och stöd emot i 60 år, men det funkar ju uppenbarligen inte.


    Jag är idag vuxen och har barn själv. DÅ blir det påtagligt att mammas depression är ett hinder. Hon orkar t ex inte vara med våra barn fullt ut. Måste sova till 12, klarar inte att planera en hel dag och orkar helt enkelt inte en hel dag, utan har en mycket konstig dygnsrytm.
    anonym
    25 mar 2019 11:28

  • Det kanske behövs en genomgripande utredning av din mammas livssituation. Hur ser hennes situation ut: ekonomi, socialt nätverk och sysselsättning, mat, rörelse/motion, vila och sömn. Allt detta påverkar ju människans psykiska hälsa.

    Mediciner och elchocker kan vara en god hjälp och livlina. Men de behöver ju utvärderas då och då. De ger ju också biverkningar. En läkare kanske skulle behöva gå igenom hennes mediciner och behandling och utvärdera om man behöver byta ut någon, ändra dosen, eller ta bort någon medicin. För att se om det skulle förbättra din mammas mående och hur hon fungerar.

    Att man går igenom allt detta med en öppen attityd, utan förutfattade meningar, för att se hur allt hänger ihop. Och det viktigaste är att man då lyssnar på din mamma förutsättningslöst, och tar det hon uttrycker på allvar.

    Ännu viktigare i den här situationen är att du lyssnar på dig själv, vad du behöver och vilka dina gränser är. Du behöver ta dig själv på allvar i den här svåra situationen, och vara rädd om dig själv.

    Vi kan aldrig ändra på någon annan, inte ens dem som står oss nära. Förändringen måste komma inifrån människan själv. Vi kan bara försöka sätta våra egna gränser och känna efter vad vi själva behöver göra i våra egna liv, för att kunna hantera situationen på ett så bra sätt som möjligt.
    K.
    27 mar 2019 00:13

  • I tillägg till det jag skrev nyss kan det vara värdefullt att ett team av läkare, kurator, sjukgymnast och dietist utvärderar och gör en helhetsbedömning av din mammas situation, i dialog med din mamma. Jag tror att det behövs att man tar ett helhetsgrepp för att förstå din mamma och hennes situation. Men bara om din mamma vill det, förstås.

    Det kan ju hända att din mamma redan har varit med om sådana här teamutredningar, och som patient är man alltid i en utsatt situation, så det är ju inte säkert att din mamma orkar med eller vill att man kopplar in så många olika människor. Men jag tror att det vore bra att förstå situationen ur olika infallsvinklar, lägga ett pussel, för att kunna hjälpa din mamma på ett bra sätt.


    Glöm dock inte bort dig själv! Var rädd om dig!
    K.
    27 mar 2019 00:29

  • Jag tänkte på det du skrev:

    "Går något emot i ett socialt sammanhang blir hon sängliggande i upp emot en vecka."

    Om någon blir sängliggande i flera dagar för att något gått henne emot, så låter det som att personen är rädd? Eller saknar verktyg att hantera sociala relationer på ett bra sätt? Eller kanske fort blir fysiskt eller psykiskt uttröttad?

    Oavsett vad det beror på så låter det som att man behöver visa förståelse, och att din mamma behöver professionellt stöd för att kunna förändra det hon själv skulle vilja förändra. Det krävs tid att hon hittar professionella som hon litar på, så att de kan samarbeta på ett bra sätt.

    Jag förstår om du blir frustrerad över att din mamma lägger sig i sängen i flera dagar. Men det är ju hennes sätt att hantera situationen. Och hon skulle inte göra det om hon inte kände att hon behövde det.

    Om hon är rädd behöver hon att man tar hennes rädsla på allvar, för att kunna hjälpa henne att komma över den. Om hon blir psykiskt eller fysiskt uttröttad behöver hon att man tar det på allvar, för att undersöka vad det beror på, så att man kan hjälpa henne att hitta strategier att inte bli så trött. Hon behöver kanske hjälp att utforska sina gränser och resurser och hitta en livsrytm som passar henne.

    Det som är svårt i det här är din längtan att din mamma ska kunna finnas för dig och dina barn. En högst normal längtan som vi väl alla har. Det som också är svårt är det ansvar du känner för din mamma. Jag tror att du behöver fundera på båda de här sakerna: Vad gör du med din längtan när din mamma faktiskt inte klarar av att svara upp mot den? Och hur kan du lösgöra dig från ett ansvar som inte är ditt? Du har inget ansvar för din mamma. Hon hade ansvar för dig en gång i tiden, men du har inget ansvar för henne.

    Det jag skrivit nu låter kanske krasst. Och det är ju inte säkert att det stämmer i ditt liv. Det vet ju bara du. Men det var det här jag kom att tänka på när jag läste din text.

    Var rädd om dig och fundera på hur du kan göra för att ta hand om dig och dina barn på ett bra sätt i den här situationen. Jag förstår att det inte är enkelt att släppa en mamma om man är ensambarn. Men kanske har din mamma andra kontakter med släkt, bekanta, eller vänner som kan kliva fram och finnas för din mamma, om du lyssnar mera på dina egna gränser.

    Lyssna på det du vill och behöver. Det är viktigt.
    K.
    29 mar 2019 11:38

  • Jag tänker också att om en person behöver sova väldigt mycket så skulle det kunna bero på medicinerna?

    Det är inte lätt med mediciner. Å ena sidan hjälper de för vissa problem, å andra sidan har de biverkningar som man behöver vara observant på.

    Så det kan vara värdefullt att låta en kunnig läkare se över och gå genom alla din mammas mediciner, tillsammans med henne, för att förstå hur medicinerna samverkar med varandra och hur de påverkar hur din mamma mår.

    Kanske behöver någon medicin bytas ut, läggas till eller tas bort.


    Men ibland verkar det som att man hellre lägger till flera mediciner för att motverka biverkningar av en medicin, istället för att ta bort medicinen som skapade biverkningarna från början. Det kan säkert vara befogat vissa gånger, men flera tv- och radioprogram har många gånger diskuterat övermedicinering som verkar vara ganska vanligt. Så man ska inte bara acceptera medicineringen utan att först ha fått en ordentlig genomgång och förklaring till varför just varje medicin är nödvändig.

    Om man behöver hjälp att förstå hur olika mediciner allmänt fungerar kan man t.ex kontakta Läkemedelsupplysningen https://lakemedelsverket.se/lmu På det sättet kan man vara lite påläst och kanske ha förberett frågor som man undrar över när man sedan träffar läkaren.
    K.
    29 mar 2019 12:30

  • Det låter som din mamma har hamnat mellan stolarna!

    Verkar som ni gjort allt enligt regelboken och ändå inte fått en godtagbar diagnos. Innan jag drar till med en gissning (jag är inte psykolog). Så kan jag berätta åtminstone några fel som ofta uppstår.

    Ibland är man inte medveten om var det gör ont. Kroppsligt kan man ha smärtor på ett helt annat ställe än där skadan finns. Ett bra exempel är tysta infarkter och kvinnliga symptom.

    Det är typiska problem inom den ordinära vården. Man kan också säga att erfarenhet är på gott och ont. Vissa ser orsaken direkt, andra är totalt blinda för den.

    För att få rätt vård måste du träffa rätt doktor. Därför är teamarbete och att använda en mentor bra för all vård. Likaså att ta prover för att bekräfta eller avfärda diffusa symptom.

    Man har alltid rätt till ett andra utlåtande, ibland kanske man måste söka utanför sitt eget vårdområde. Vet inte exakt hur, men det finns tillgänglig information på vårdguiden (1177).

    Icke-kroppsliga sjukdomar kan man sällan se på blodprover. Men det finns bra tester och frågeformulär som kan styrka eller avfärda tidigare diagnoser.

    Utomlands är det ofta praxis, här får man mer se det som ett diskussionsunderlag. DNA-prover är tillförlitliga och kan påvisa riskfaktorer. De är dock svåra att tolka för en privatperson.

    Men återigen, som diskussionsunderlag och en hjälp för att hitta och ringa in tänkbara orsaker istället för att gå vilse i en skog av symptom, så är de väl värda extra tid och eventuella utgifter.

    Problemet för lekmän är att man kan ha anlagen utan att få sjukdomen, till och med ha en hjärna med specifika symptom utan bli sjuk, för det krävs mer än ärftliga faktorer.

    Hjärnforskningen på mitt landsting (psykvården) följer inte normen med att ställa frågor till patienten och följa med i hjärnaktiviteten i realtid. Men har haft en oväntad framgång, de har upptäckt tumörer och aneurysmer (pulsåderbråck) och har faktiskt varit till godo för folk.

    Sjukdomar i kroppen leder ofta till psykisk ohälsa och tvärtom. Det är vansinne att inte behandla hela kroppen. Uppdelningen har säkert historiska orsaker, kyrkan tog själavården, läkarna kroppen och anden föll på psykvården. Lite förlegat att dela upp oss människor 2019.

    Ingen vill berätta om sitt psykiska hälsotillstånd. Det upplevs ofta som jobbigt. De blir med tiden mästare på att säga vad andra vill höra och får leva med konsekvenserna.

    Gör inte som när ni går till familjeläkarna och nöj er med era mest besvärande symptom. Dessa kan vara följdsymtom eller till och med biverkningar och inget egentligt stöd för er diagnos.

    Psykiatrin handlar mycket om att vårda anhöriga för diverse utbrändhetssymptom. Väldigt lite om att ta hand om centrala personer som verkligen behöver vård.

    Det är orsaken som skall stå i centrum, oavsett om det rör sig om symptomtolkning eller en faktisk person som skadar omgivningen. Lite bondförnuft kan vården bjuda på.

    Vill inte klaga, men det är enkelt att dra förhastade slutsatser. Har själv en anhörig med en popularitetsdiagnos som bygger på antaganden.

    Personen har låg självkänsla och söker sig till dominanta personer. Efter alla berättelser om farofyllda upplevelser klassades personen som utåtagerande fast sanningen var tvärtom

    Det blir ofta så om man har patienter som i majoritet och dessa sammanfaller med de senaste föreläsningarna och temadagar de varit på (shit happens), men det är inte OK.

    Läkare är precis som vi påverkbara och har en historia de utgår ifrån. Kombinera det med femton minuter långa besök och ledande frågor och du får ett uselt resultat.

    Därför är testerna bra för de gör urvalet åt dig och man kan formulera rätt frågor. De medicinska teamen gör snabba framsteg, snegla gärna på deras arbetsmetoder. Det är också mer humant för patienterna om man gör flera tester i en följd, då kommer man snabbare mot målet.

    Testerna finns på nätet, men ha ett bra uppslagsverk till hands (de är vanligtvis på engelska). Vissa är nedkortade och är publicerade i studiesyfte. Egna studier bör helst göras som ett sätt att förbereda sig för läkarkontakter. Ingen läkare gillar att ni surfar på nätet, men det är inte syftet.

    Jämför med ett förberedande hälsotest via ett DNA-prov. De pekar på risker, inte på hur sjuk du är. Tvärtom är förvärvade sjukdomar mindre synbara än ärftliga faktorer. Inget man ger sig in på med tummen mitt i handen.

    Men påläst person blir alltid trodd, även om man är ute och cyklar så uppmuntrar man till att tänka i nya tankebanor. Här är min gissning som utlovat, kan vara rätt eller totalt fel.

    Lycka till!

    Utan att känna till bakgrunden kan jag inte ge dig några säkra tips (jag bör inte heller göra det) men jag känner igen vissa symptom som kan vara värda att kolla upp i samråd med läkare.

    Bipoläritet har ett brett spektrum av symtom och diagnoser. Vissa har sitt ursprung i kroppsliga sjukdomar så man bör undersöka dessa möjligheter också.

    Substans- eller läkemedelsbetingat bipolärt syndrom: episoder med djup depression, dystymi med omslag till hypomani vid behandling med antidepressiva läkemedel.

    Dystymiskt syndrom:

    Symtom i alla åldrar är håglöshet och minskad lust att göra saker, koncentrationssvårigheter och bristande uppmärskamhet eller obeslutsamhet, dåligt självförtroende, obefogade skuldkänslor, känslor av hopplöshet inför framtiden, insomni eller hypersomni, dålig eller ökad aptit, trötthet och kraftlöshet.

    Utmärkande är ett ihållande depressivt sinnestillstånd som varar två år eller mer, större delen av dagar och de flesta dagar i veckan.

    Uppslagsord:

    Läggning eller typ av personlighet som utmärks av överdriven optimism, brist på självkritik, pratsamhet och överdriven glättighet (hypertymi).

    Lindrigare form av manisk episod (hypomani). Den tillfälligt förhöjda sinnesstämningen medför inte någon större social eller yrkesmässig funktionsstörning.
    Gunnar
    10 apr 2019 17:00

  • Tänkte tipsa om orsaker till att många inte kommer ur sängen. En del håller säkert inte med mig om rangordningen. Men jag har rankat enligt procentuell sannolikhet, så det kanske inte alls stämmer med era egna erfarenheter.

    1. Missbruk, vanligtvis narkotika.
    2. Insomningsproblematik.
    3. Depression.

    Första punkten är det vanligaste problemet när man upptäcker att vissa själmedicinerar. Alla andra symptom är mer diffusa, exempel irritabilitet, svår att nå eller isolerar sig. Ibland är det så enkelt att de själv höjer dosen så att de blir dåsiga. Det är ganska enkelt om man går till fler läkare för att få ut fler tabletter.

    Andra punkten är vanligt förekommande, allt från ångest till mardrömmar gör att man får allt längre perioder innan man somnar. En del får inte stopp på sina tankar för att problemen hopar sig och man hamnar i en ond cirkel. Själsligt kan man känna sig deprimerad, men egentligen handlar det om utmattning.

    Tredje punkten. Sjukdom, depression stör ut dygnsrytmen. I mångt och mycket likt den andra punkten, men här handlar det om total ofrivillighet. Man kan inte själv bryta mönstret.

    Man kan både lägga till och kombinera symptomen, men de trivs bäst i par. Alla förändras med tiden, man kan säga att punkterna föder varandra. Bäst är att klargöra orsaken till problemet så att man kan få tillbaka en normal dygnsrytm.

    Kroppen reparerar sig själv under sömntimmarna och dålig alternativt orolig sömn är i förlängningen lika skadligt som att avstå från den helt. Tar det längre än femton minuter att somna kan det vara befogat att uppsöka en läkare.

    Ställ gärna frågor om en anhörig sover illa, många avstår från att söka hjälp för att de inte har upplevt tidigare försök att lösa problemen har fungerat. Nu finns många nya behandlingsformer och mediciner så det är hög tid att försöka igen.

    Vissa svarar bra på naturmedicin utan biverkningar, andra på sömnhormonet melatonin. Kroppens egna hormon skall egentligen inte ersättas i onödan, melatonin skrivs vanligtvis ut till personer över 55 år. Vanligtvis ger mer dagsljus likvärdig effekt till yngre personer. Skärmtid stör ut den naturliga dygnsrytmen, så gå ut på dagen så blir ni trötta till natten.

    Förstår att många avstår från sömntabletter för att de har så svåra biverkningar. Men mest handlar det om vanor. Förstår om du reagerar om din mor inte orkar med barnbarnen. Aktivitet är bästa medicinen för en god sömn (inklusive psykiskt välmående) och vilka är inte experter på att få fart på blivande åldringar än barnbarnen?

    Positivt tänkande kan inte läras ut, snarare smygas in i vardagen. Till och med på låsta avdelningar smittar det av sig om man är lite underfundig och puffar på lite när de inte märker det. Fråga hur det går med trädgården, be om sällskap och öka lite i taget. Bara de inte uppfattar det som jobbigt brukar man få dem mer aktiva (alla har sina favoriter, man får känna sig för innan man frågar).
    Tage
    10 apr 2019 18:15

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.