Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Hon drar sig bort från allt

Skriv svar

Till forum

  • Hej, mitt första inlägg här.

    Min mamma har länge varit deprimerad. Hon står inte på någon behandling och har inget stöd från vården, detta för att hon själv inte tar steget dit. ”Man blir så konstig av antidepresiva” sejer hon. Men just nu mår ju ingen bra av hur hon mår och beter sig, minst sagt hon själv och pappa som bor med henne.
    Hon lider av fybromyalgi och andra krämpor och klarar därrför inte av för mycket aktivitet vilket hindrar mycket.
    Mamma skyller ofta på pappa och att de aldrig gör saker tillsammans, så som hon ser alla sina 100tals facebook kompisar gör med sina makar. Även om hon själv just har varit någon stans på utflykt eller bio eller liknande. Det är som att hon glömmer bort allt hon själv gör och bara jämmför med andras liv.

    Hon sitter uppe på sitt rum och läser, virkar eller spelar spel på mobilen och isolerar sig från resten av omvärlden, pappa för sköta i stort sätt allt med hushållet. Försöker man prata med henne får man korta svar eller bara en suck.

    Men allt detta går i omgångar. Vissa dagar är hon glad och ska vara med och göra,saker, hon pratar och hjälper till. Sen är det som att någon trycker på en knapp och hon ör tillbacka till det tystlåtna.

    Första gången jag nämnde detta till min syster blev hon helt förvånad och undrade vad jag pratade om. Hon hade inte märkt något och nu märker jag själv att varje gång det kommer någon hem till dem eller hon pratar med någon så spelar hon glad igen som om att inget är fel. Det är alltså bara jag och min pappa som vet att något är fel, och får då ensamma ta bördan av att försöka uppmuntra henne.
    Men det börjat bli kämpigt att gå fram till henne med ett leende och försöka starta en konversation när hon knappt svarar och reagerar på att man är där. Sitter vi alla i ett rum och pratar så sitter hon som i en bubbla och lyssnar inte. Ställer man en direkt fråga säjer hon ”jasså, du pratar med mig”

    Pappa som lever i samma hus vet inte vad han ska göra, han har försökt så mycket och börjar tröttna. Jag kan inte seja att de bråkar på så sett att de skriker på varandra, men till mig klagar mamma mycket på pappas passivitet. ”Han sitter bara där och spelar på sin platta” medans i verkligheten springer han runt och tar hand om huset, bilen, tvätten, maten. Ja i stort sätt allt. Men eftersom hon bara kommer ner när det är dax att äta och möjligen stannar efteråt för att se på tv så ser hon bara när han vilar på kvällen och sitter då med sin ipad.

    Pappa och jag vet inte vart vi ska vända oss och hur vi ska kunna bryta denna onda cirkel och få mamma att må bättre. I nuläget känns det som att vi snart slänger in handduken om inget händer.
    Hur får man en motvillig deprimerad person att inse att de behöver riktig hjälp? Vi behöver hjälp!!
    Carina
    12 nov 2019 23:43

  • Svårt.

    Ta semester med din pappa kanske, åk bort och be någon annan kliva in under tiden. Om din mamma har några syskon kanske någon av dem kan hjälpa till?

    Det låter som att din mamma och pappa skulle behöva familjerådgivning. Men om din mamma är deprimerad så kan det vara svårt. Hon behöver antagligen må lite bättre innan, och få hjälp för sin depression, innan dina föräldrar kan träffas i en familjerådgivning. Eller så kan de pröva och se om det funkar.

    Man kan aldrig tvinga en annan människa att söka hjälp. Man kan bara sätta sina egna gränser, och försöka lyssna på vad man själv behöver för att må så bra som möjligt.

    Om du och din pappa tar en paus från din mamma några dagar så kan ju det också bli starten på en förändring.

    Men det måste gå lugnt och vänligt till. Ni ska inte överge din mamma, bara ta en liten paus och se till att andra människor kan komma in i hennes liv.

    Men det måste vara bra människor som är hos henne, om ni åker bort. Människor som är vänliga, varma och trygga.

    Kanske har din mamma någon bra vän, eller någon omtänksam släkting som kan hoppa in och hjälpa till?

    Jag vet inte om detta är till hjälp för er. Det måste ni avgöra som vet hela er situation. Men det var det här jag kom att tänka på när jag läste din berättelse.
    K.
    13 nov 2019 14:14

  • Ps Om din mamma inte vill ha antidepressiv medicin så finns ju andra sätt att få hjälp. Samtalsterapi av olika slag. Någon som lyssnar och tar din mamma på allvar. Hon kan ju också behöva hjälp med att få ordning på sin vardag: mat, sömn, rörelse, vila. Kanske hon kunde ha nytta av att träffa en sjukgymnast, dietist och en kurator eller psykolog? Eller bara någon av dem (det kan bli jobbigt att träffa många människor när man inte mår bra).

    Det bästa är att din mamma får träffa någon som hon själv känner sig motiverad att träffa. Någon som hon kan känna förtroende för.
    K.
    13 nov 2019 14:38

  • Hej Carina!

    Tror du att du kan få henne att göra ett test på nätet istället? Läkartjänsterna som har appar som KRY och de andra har tester man kan göra direkt i mobilen. Gör en sökning på Google, skriv självtest, depression och kanske namnet på företaget (det fungerar nog utan).

    Jag är lite misstänksam till beskrivningen, depression alltså! Har hon varit uppåt, pigg och full av upptåg mellan depressionerna? Nattugglar och kollar social media ideligen? Isåfall kan hon ha bipolär typ 2 eventuellt. Jag kan inte bedöma det utifrån brevet, men jag har bekanta med den diagnosen.

    Det är stor skillnad på olika typer av sjukdomen, vissa har få eller inga maniska perioder som märks utåt. Att vara uppe i varv och prata fortare kan vem som helst göra, så det finns ingen anledning att vara misstänksam! Men att ni uppfattar henne olika (har olika beteenden med olika personer), att hon skyller ifrån sig (projicerar sina fel på andra) och säger att medicinen inte är bra för henne är "småsaker" som faktiskt kan ha betydelse.

    Medicin (lugnande) fungerar normalt sett inte eftersom det skall vara rätt typ till rätt åkommor. Jag är ingen expert men jag vet att det stämmer. Förmågan att tolka andras behov brukar vara nedsatt, precis som övriga kognitiva funktioner (slå upp ordet "kognition" på wikipedia så får du hela betydelsen). Att förstå sociala "fasader" är inte deras starkaste sida om man säger så.

    Oviljan att gå till en läkare handlar mycket om att behålla ansiktet, att inte uppfattas som "dum" eller "galen". De värsta motståndarna till ett gott liv är dem själva, fast ovetandes. De som "kommer ut" berättar om hur positiv den allmänna responsen är, något de aldrig skulle ha föreställt sig om de inte vågat ta det steget.

    Depression i alla dess former är förutom att det är handikappande, en väldigt allvarlig sjukdom. Det är bevisat att hjärnan "förstörs" om man lämnar det obehandlat. Om man har tur räcker det med motion, bra kost och "hjärngympa" vid sidan av medicin, KBT eller samtalsterapi. Mycket bättre prognos än sjukdomar som Fibromyalgi (svårbotat).

    Det finns all anledning att ta steget, vad problemet nu än kan vara. Glömma stigmat och se till sitt eget bästa. Det är lite som att skita i att man har kallbrand och hoppas på det bästa (så gör i princip ingen). Icke kroppsliga sjukdomar kommer ofta från fysiska sjukdomar, exempelvis hjärnskador, inflammationer och annat jäkelskap som kan drabba vem som helst när man minst anar det.

    Det finns ingen anledning att hymla, vi/alla förtjänar att få vara friska. Om inte helt, så åtminstone bättre än vi har det obehandlade. Läkarna finns där för vårt bästa!

    Kom ihåg att det är svårt som anhörig att få stöd om det saknas en diagnos. Men man kan alltid ta det närmaste, eller lära sig mer av nyfikenhet, så att man kan hitta likasinnade att prata med. En del Vloggare kör live och svara på frågor direkt i tjatten. En del tar emot personliga PM och andra älskar att berätta mer om man hittar deras hemsida eller kan följa en tråd i ett bra forum. Det är mycket enklare om man kan engelska! Fler bloggare och aktiva eftersom 2-3 på hundra snabbt blir miljoner om man undantar sverige. Statistiken talar till er fördel eftersom de här frågorna är mycket vanliga (ge inte upp på en gång).

    Här är lite lästips, då slipper jag fråga ut dig på nätet. Se om något stämmer eller hjälper dig att leta. På Psykologiguiden kan du ställa en fråga direkt till deras psykologer. Det är gratis till skillnad från när man använder sjukvårdsapparna som har läkaravgifter (de är till för din mamma). Glöm inte bort att 1177 funger som sökmotor om du har vårdfrågor eller testa din kommuns hemsida. Nätet är en soptipp, det tar tid att hitta något.

    https://www.psykologiguiden.se/

    På ett sätt har din mamma rätt, medicin botar inte allt, men det är en bit på vägen. Att hjärnan "krymper" (jo det är sant) borde få fler till doktorn. Ingen vet exakt varför frontalloben blir mindre av långa och ihållande depressioner. Kanske är det blodgenomflödet eller brist på hormoner (jag är rätt dålig på biologi) men det hade fått mig att gå till doktorn. Beslutsfattande, uppmärksamhet och förmågan att tolka omvärlden sitter ju där framme.

    Man skall inte skrämmas, bara vara realistisk. Inget blir bättre för att man väntar. Här är en sammanfattning om läget på medicinfronten (anledningen att jag tror på en annan diagnos än ni hoppas på).

    Översatt från originalartikeln "The drugs do work, but they can't cure unhappiness".

    Vi behöver alla ta del av den tillgängliga forskningen, samtidigt som du också bör ha en kritisk syn på den. Här är resultaten som accepteras av de flesta av oss idag: Antidepressiva brukar fungera, men bara för äkta klinisk depression, den typ som innebär en kemisk störning i hjärnan, med ett komplett utbud av karakteristiska fysiska symtom. De fungerar inte för olyckor, sorg eller kemiskt inducerad depression och om du tar dem oregelbundet eller under en alltför kort tidsperiod, så kommer depressionen att återkomma.

    Receptutskrivningen stiger främst eftersom läkarna blir bättre på att identifiera depression, även om antidepressiva läkemedel ordineras ibland när de inte behövs och inte kommer att fungera. Med undantag för personer som lider av återkommande depression så är de bara första hjälpen, det köper tid för att reda ut de problem som orsakas av depressionen i första hand, men att aldrig använda dem är att missa ett tillfälle att ge personer en lättnad från en mycket hemsk sjukdom.

    Citerat fritt från Dr Tim Cantopher


    Videotips till er som är nyfikna på de vanligaste symptomen (typ 2 är mycket större än ettan).

    Nellie Lindgren om att ha diagnosen bipolär typ 2 - Malou Efter tio (TV4)

    https://youtu.be/cRmjL9M2Fow

    Överläkaren: "Bipolaritet kan misstas för depression" - Malou Efter tio (TV4)

    https://youtu.be/IiJhdCYTO3g

    Spellistan "Meet Somebody with a Mental Illness" på kanalen "Special Books by Special Kids" på YouTube är en bra start om man vill lära sig mer om olika sjukdomar. De tar definitivt bort bilden av "galningar" som man oftast matas med av media. Barn, ungdomar och vuxna svarar på frågor framför kameran (sevärt).
    Anonym
    13 nov 2019 17:14

  • Hej igen!

    Inlägget fick inte plats (jag pladdrar). Men jag vill understryka att jag inte kan ge en diagnos, bara tipsa om möjligheter. Ibland kommer de bästa tipsen från fel område, så i praktiken gör det inte något. Ta exempelvis biten som försvann.

    Utesluta vissa saker är lika viktigt som att hitta rätt på en gång. Har man/de osv. aldrig betett sig konstigt så kan det betyda att man märker felen i tid (så att de kan stoppas) eller så har de bemästrat tekniken att ljuga. Och självfallet att personen är kärnfrisk, eller kanske aningen "smågalen" som alla vi andra.

    Hasse Brontén (komikern) beskriver det väldigt bra. Självklart är det jobbigt att vara anhörig, men det kommer vanligtvis goda saker ur elände också. Jämförelser gör det enklare att acceptera, och ibland går det bra att skratta. Speciellt åt sina egna tankar och farhågor. Det är ju trots allt våra föräldrar.

    LIvet är ibland skrämmande och definitivt rörigt. Men det är alltid möjligt att komma vidare. Förutom ett visst mått av humor så behövs även kunskap (ibland om motsatser). Därför lägger jag till de "tappade" raderna.

    Vissa tillstånd är förvirrande lika varandra, psykossjukdom exempelvis. Elliott Macgabhann, en ung kille från Irland hjälper till att reda ut skillnaden. Han lider av schizofreni som ibland misstas för bipolär typ 1. Jo, jag pratar fortfarande om YouTubers. Det finns svenska förståss, men ibland får man växla till engelska för att det är jobbigt nog att prata en gång om sjukdomen (en del mår sämre när de gör det).

    Schizofrena personer är mer öppna rent generellt, så de är ofta en bra källa om man vill förstå grandiosa vanföreställningar. Det är ingen större skillnad när det gäller storhetsvansinne, de följer samma mönster i grunden. Största skillnaden är före och efter och hur mycket de minns av händelsen. Schizofrena personer minns ofta genom anteckningar, teckningar och bilder, men total minnesförlust är tyvärr ganska vanligt.

    Det är viktigt att komma ihåg att alla är inte farliga och vissa har bidragit med kreativitet som världen inte velat vara utan. Tystnaden gör bara att de har svårt att få hjälp och periodvis klarar de inte sig själva.

    Jag känner mig mer bekväm i min roll som anhörig ju mer jag lär mig. Ursäkta att jag kom ifrån ämnet på slutet, men jag vänder mig lika mycket till de andra trådarna jag inte hunnit svara på. YouTube genererar automatiskt liknande länkar tills man hittar något (eller surfar ned i något mörkt kaninhål, men det är en annan historia).
    Anonym
    13 nov 2019 17:29

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.