Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Ibland är det svårt

Skriv svar

Till forum

  • De senaste 3 åren har varit de tuffaste i mitt liv. Mycket jobbigt har hänt och jag vet att fler kan relatera på sina egna sätt.

    Min egen pappa som ska visa en ”kärlek” har misshandlat mig fysikt några gånger och psykiskt alldeles för mycket. Han är som död för mig, synd att han inte var ett ex man hade kunnat kasta bort utan en vårdnadshavare man ”måste” ha kontakt med. På ett vis känns det som jag måste ha kontakt med honom men nästa år fyller jag 18. Jag känner inte att vi har något att tala om mer. Har inget behov alls att ha kontakt med honom förutom för ekonomiskt stöd vilket är ganska ytligt. Han är ingen bra människa längre, han gjorde mamma sjuk också. Jag vill inte ha sådana människor i mitt liv, de är inte värda det. Värst var det efter min farmor dog, han är idag tsm med en kvinna från ett annat land som inte kan Svenka och knappt engelska alls. Han har erkänt att han är med henne bara för att han ska få som han vill. Hon är tyst och snäll för hon får ju bo gratis hos honom medans hon jobbar som massör för att tjäna ihop pengar och skicka det till sina barn i ett annat land. Det var detta som förstörde mycket. Inget har det blivit sig likt. Det är inte helt friskt beteende. Har ingen trust kvar hos honom så, otrygg .

    Jag bor själv nu (flyttade till pappa för att gå gymnasiet på min drömutbildning) vilket är tufft. Som först 16 åring och sköta ett helt hushåll själv samt skolan och träningar och ta hand om det sociala livet är det inte lätt alltid. Alltid fixa allt själv och ta hand om dig själv ensam. Men är tacksam för att jag fått detta, vet helt ärligt inte vad jag hade gjort annars.

    Min mamma (som jag bott hos största delen av mitt liv) är på gränsen till att vara utbränd och sönderstressad hela tiden med livet som ensamstående mamma och ska hålla allt på plats. Alltid oro för ekonomin, hon har kämpat mycket men har tex dysleksi som försvårar saker. Hon tjänar ganska dåligt och har väldigt svårt att komma ihåg saker ibland. Hon har varit känslomässigt ostabil och jag har sett henne gråta alldeles för många gånger. Jag som storasyster har tagit hand om alla, och min mamma. Hon är en av de mest älskande personer jag vet samtidigt som jag inte kan berätta saker för henne. För hon kan inte ta det, alltid nästan negativ respons eller så blir hon för stressad och får mental breakdowns.

    Jag sliter och kämpar hårt för att nå mål och drömmar. Vägrar gå i mina föräldrars fotspår. Ibland tänker man på de ”bra” familjerna som håller ihop och äter middag tillsammans och inte har föräldrar som hatar varandra starkt och mår dåligt själva. En familj som man vill ha. Det är något jag aldrig kommer få nu, men vill skapa det i framtiden.

    Allt detta tar en i berg o Dahl bana. Ena stunden är livet helt okej eller mer än så och i nästa orkar man inte mer. Blir nedstämt, ledsen, tom och kall. I kärlekslivet vill killar bara ligga med mig, jag dras till fuckboys kanske för att jag är van vid den smärtan, som om jag är programrad till att bli attraherad av folk som är dåliga för mig. Jag har blivit till en player för det är allt jag får. Oftast när ingen ser eller vet är jag lidande, vill inte någon ska ta smärta från mig alla har sina egna problem. Det går i vågor. Ibland är det bättre, men jag gråter/ blir tom eller ledsen varje dag nästan. Det behöver inte va något som hänt så utan de bara kommer. Jag är så extremt trött på att må dåligt och vara ledsen. Vill inte vara sån, vill inte tillbaka till botten igen. Det har varit svårt men vet att folk har det värre så tillät inte mig själv vara ledsen innan. Jag fick ju bo själv o gå min drömutbildning varför vara ledsen då?

    Det som skrämmer mig är att jag slutar bry mig. Om någon skulle hålla en pistol o skjuta på 3 hade jag stått kvar. Ryckt på axlarna. Jag skulle inte ta självmord för kan inte göra det för alla som älskar mig. Är väldigt tacksam för alla fina människor runt mig även om jag inte berättar hur jag alltid mår så har jag folk att prata med. Men på senaste har självmordstankar kommit till mig. Jag är inte så, men jag vet inte vad jag ska göra. Varför kan jag inte bara få vara glad och må bra under en längre tid snart? Vill och orkar inte mer. Hade varit skönt att ge upp men ska inte. Är trött på att känna som jag gör. Har jobbat mycket på mig själv men vet inte om det hjälper längre. Tack för du läst.

    Något råd/tankar hade varit värdefullt, tack och kram.
    Astrid
    04 okt 2020 00:33

  • Hej Astrid!

    Tack för din berättelse. Det är en svår situation du berättar om.

    Jag tänker att en sak kanske kan hjälpa dig. Ta en paus från "kärlekslivet". Du behöver antagligen tid att bygga upp dig själv, så att du väljer rätt person att ha en nära relation med. Innan du kan ha en bra nära relation med någon annan så behöver du bygga upp en god nära relation med dig själv.

    Alla människor behöver ömhet och närhet, men du beskriver att den närhet du får gör dig illa. Och då är det bättre att ta en paus. Stanna upp lite, och börja ge dig själv omsorg och kärlek istället.

    Hur kan du bry dig om dig själv på ett bra sätt? Vilka fritidsaktivitet gör dig glad? Vilka maträtter gillar du? Vilka människor mår du bra av att träffa? Har du någon egen plats där du kan vila och hämta ny kraft?

    Försök koncentrera dig på det som ger dig trygghet, glädje och positiv energi. Och tvärt om: välj bort de relationer och saker som inte känns bra. Våga säga nej.

    Du skriver att du har självmordstankar. Du behöver prata med någon om detta. Det är ganska vanligt att ha självmordstankar ibland. Och tankarna i sig är inte farliga. Men det är inte bra att gå omkring med sådana tankar för länge. Det är viktigt att du pratar med någon om dem, och om hur du mår.

    Du behöver våga hämta hjälp. Finns det någon vuxen du har förtroende för? Kanske på din skola, skolsköterskan eller kuratorn t.ex? Eller en lärare eller tränare som du har förtroende för. Våga berätta för en vuxen hur du har det.

    Det måste vara en bra person som lyssnar på dig och tar dig på allvar. När man har det svårt hamnar man lätt i utsatta situationer, och man kanske anförtror sig åt någon som man tror är snäll, men som man också känner sig rädd för. Då har du rätt att avbryta och gå därifrån. Om du märker att personen både är snäll men också behandlar dig illa, så ska du gå därifrån.

    Det bästa är nog om du pratar med skolsköterskan, skolkuratorn eller ungdomshälsan. Om du inte vågar eller vill prata med någon öga mot öga så kan du t.ex. kontakta ungdomshälsan på nätet https://www.umo.se/att-ta-hjalp/ eller kontakta BRIS https://www.bris.se/for-barn-och-unga/just-nu/

    Bär inte detta ensam. Prata med någon.

    Jag vill också säga att det är svårt just nu, men det kommer att bli bättre. I framtiden kan du välja att lära känna människor som du känner dig trygg och glad med. Det kommer att ta lite tid, men det kommer en ljusare tid.


    Ta vara på de goda relationerna i din familj, om du t.ex. litar på din mamma och dina syskon? Ni skulle kunna gå i familjerådgivning tillsammans för att prata om hur ni kan stödja varandra på ett bra sätt. Som storasyster har du antagligen fått ta väldigt mycket ansvar, och det är bra om din mamma och dina syskon kan få veta det, och att en familjerådgivare kan hjälpa er att bena ut hur era relationer ser ut, så att du ska slippa en del av ansvaret.

    Det var bara en tanke jag fick. Känn efter om du tror att det skulle vara en hjälp, eller inte. Familjerådgivning hittar du på din kommuns hemsida. Det finns också privata familjerådgivare på vissa orter. Det brukar inte kosta så mycket att gå dit.


    Jag vill ta upp en sista sak. Du skriver att du känner dig tom. Att du inte bryr dig längre. Jag tänker att du säkert bär på många olika känslor och upplevelser, men som du har tvingats att tysta ner. Och då kan man känna sig "tom" istället. Du ska inte behöva ha det så. Du har rätt till att någon lyssnar på dig, och tar dig på allvar. Lova att du försöker prata med någon.
    K.
    05 okt 2020 16:32

  • Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Egentligen allt om man inte räknar med undantagen (alla liv är olika även om roten till problemen är desamma). Exempelvis är båda mina föräldrar usla. Rotten from the core and rotten to the bone. Helrutten och genomrutten på svenska.

    Vi kan prata om likheterna för ordningens skull så att du känner att du har sällskap. Problemen är så vanliga att vi skulle kunna befolka en större stad. Du är inte ensam att ha de här känslorna. En liten tröst är att det blir bättre när du har lärt dig att hantera de inre konflikterna.

    Självskadebeteendet är komplicerat, men inte alltid så allvarligt som det verkar på ytan. Precis som du skriver bygger många val man gör i livet på miljö och uppfostran. Så man gör saker man inte borde göra mot sin egen vilja. Man är helt inte tillräckligt uppmärksam. Saknar normala sunda värderingar och tar chanser andra skulle undvika. Varningsklockorna är reducerade till en liten bjällra som borde sitta på ett katthalsband, inte i en vuxen människas undermedvetna.

    Även om man är klok, gatusmart och undviker faror, så dras man till dåliga människor. Anledningen är inte dumhet utan ett påtvingat sätt att utöva större kontroll på skadorna. Mår man dåligt, har låg självkänsla och har usla hemförhållande så låter dina värsta plågoandar dig vara ifred. Narcissister låter gärna andra människor stå för torterandet för i grunden är de alla lata. Det är ett sätt att skruva ned skitnivån från en femma till en trea, för en dålig partner känner inte till alla sår som de kan peta i med sina smutsiga små fingrar. Föräldrar är alltid de oskrivna kungarna i tortyrkunskap för att de känner dig utan och innan (ibland syskon och andra släktingar).

    Mellan förhållanden så brukar det vara kaotiskt utöver det vanliga. Alla korpar hackar i det kadaver som finns kvar när förhållandet knakar. De vill inte förlora det övertag som fanns när man var tillsammans, de drar sig inte ens för att bilda allians med den man har ratat. Om man fick stryk, det såg illa ut utåt eller man var extra deprimerad. Så vill de inte att man skall lämna slagfältet helskinnad. Det är svårt att upprätthålla balansen, så ibland urartar det till rena släkfejder när andra inblandade anser att måttet är rågat. Naturligtvis hoppas man på att bli behandlad rättvist, men det är väldigt ovanligt. Man väljer inte sina anhöriga.

    Din utbrändhet är helt normal, men blir deprimerad och förlorar en del av sin empatiska förmåga. Det är nödvändigt för att kunna sörja och släppa taget om det förflutna. SAD (årtidsbunden depression) påminner väldigt mycket om utbrändhet som man får vid familjekonflikter. Den första triggas av brist på ljus under vintermånaderna, den andra av hopplöshet av att inte kunna påverka situtionen. Likheten är att den är längre än en tillfällig depression men kortare än en djup depression. Din beskrivning i slutet av brevet är klockren. Många upplever samma sak, man vill komma bort men ändå inte. Jag kunde gå och lägga mig med tanken att jag skiter i om jag dör, vakna och tycka att livet var okej ändå och gå och lägga mig igen med samma dåliga sinnesstämning. Mörkret tar ibland tankarna dit där de inte hör hemma.

    Vad man egentligen gör är att bränna broar så att man inte kan gå i gamla hjulspår, så att man inte kan gå tillbaka till det dåliga. Sorg tar dig rätt väg, depression tar dig på villovägar. Det finns en anekdot från en film jag såg i barndomen. En åldrad indian fick för sig att han skulle dö och tog med sig en filt, gick upp på ett berg och väntade på att den stora anden skulle hämta honom. Han satt i flera dagar, det började ösregna och till slut gav han upp, rullade ihop sin filt och gick hem igen. Han var fast övertygad att han fått en gåva och ett förlängt uppskov. Han var för stolt för att erkänna att man inte kan veta allt i förväg. Jag ser ofta filmen framför mig när jag är deprimerad och skall gå och lägga mig. Istället för att älta problemen så somnar jag med ett leende. Man kan inte kontrollera väder och vind, andra människors beteende och livet man ärver. Däremot kan man påverka hur man ser på saker, hur man mår och vad man prioriterar av de gåvor man har omkring sig.

    Känslor är aldrig fel, inte ens de som gör ont i dig. Livet är aldrig rättvist (även om det borde vara det) och det enda man kan påverka är sig själv och de som bryr sig om dig på riktigt. Leva på riktigt är att vara i rörelse, vem skulle sätta sig i en bergochdalbana som står stilla på rälsen? Vad är tjusningen i det? När man är liten kommer topparna och dalarna tätare. Vuxentivoli är lite mer djupa dalar och höga höjder, men stillastående är inte bra varken på botten eller i höjden. Man blir deprimerad av att sitta fastspänd i vagnen på marken och livrädd om sitter på toppen utan säkerhetsbälte. Nöjen och arbete är inte i konflikt om man alternerar mellan dem. Precis som med det mesta i livet. Det svåra gör oss klokare och försiktigare så vi lever längre, det positiva i livet är belöningar för allt arbete vi lagt ned på att ta oss dit.

    Deprimerade personer ger dig depressioner, glada människor ger dig mer energi speciellt om ni delar samma nöjen och humor. Det är ofta svårt att välja vad vi får i livet, men det är enkelt att omge sig med positiv energi. Inga svårigheter och man klarar sig sämre än om man lyckas i första försöket, då minns man sällan hur man gjorde efteråt. Så ta sig ur knipor är man ofta proffs på. Att finna lugn och ro och glädje i livet kräver både praktik och erfarenheter. Det verkar som om det är enklare att vara olycklig, men tänker man efter har man många långa år av träning bakom sig. Skäms inte för de goda i livet, det kommer från deras missnöje. Fortsätt i samma anda med glädja dig själv mer för det förtjänar du efter allt dåligt du har varit med om. Din resa i livet är din resa, inte deras. Om de är rädda för höjder och förändringar så lämna dem i tekoppen eller någon annan barnkarusell. Du är nyvuxen och har hela livet framför dig. Ha inte ångest för fel och brister, det är normalt i din ålder.

    Gör som snickare (välutbildade), mät flera gånger och såga en gång, så blir det mindre spill och arbetstimmar i längden. Alltså, tänk igenom allt noga först och gör sedan som du räknat ut så lyckas du så gott som alltid. Dina geniknölar är det inget fel på, jag ser bara gott grundtänk i texten!
    Laban
    07 okt 2020 00:26

  • Hej igen Astrid!

    Som du har sett så har jag också dyslexi men har tränat bort det mesta. Ibland om jag har bråttom, känner mig orolig eller trött så går texten inte att läsa om man inte fyller i luckorna och ersätter orden som blev felstavade.

    Jag ville förtydliga några punkter i texten jag skrev. Om man är deprimerad eller har nära anhöriga med depression så skrivs din hjärna om att se felen och inte lösningar. Det hör ihop med ditt försvarssystem och är inte ett fel i sig.

    Vid katastrofer rullar katastrofbilderna förbi i ditt huvud först som ett sätt att förbereda dig för alla tänkbara scenarion, sen övergår man till hur man skall lösa problemet. Alla känner igen mönstret även ambulanspersonal och de som jobbar på akuten. De har handlingsplaner för att inte fastna i de första tankebanorna och drabbas av panik.

    Att jag vill att du eller andra skall tänka i bilder hör ihop med det här katastrofbeteendet. Den logiska delen av hjärnan kan inte bryta cirkeln av katastrofer under en depression, så man bör gå från bilder (din kreativa del av hjärnan) till den logiska sidan istället för tvärtom. Kan känslor och logik inte komma överens bör man bryta cirkeln och tänka utanför boxen.

    Precis som sjukpersonal har rutiner för att undvika att handla fel kan man göra något liknande själv och ta hjälp av tester för att se om man är deprimerad själv eller bara “smittad” av omgivningen. Jag testade om mig nyss och fick bra resultat eftersom jag inte träffat några anhöriga nyligen. Jag blir som jag umgås så ibland testar jag positivt. Lite depressioner är normalt speciellt på hösten, men under lång tid så är det skadligt.

    Jag valde detta test av många för att det var enklare att göra dagligen, men vilket MADRS-test som helst duger. Jag rekommenderar bara godkända test (viktigt) och det bör finnas stöd för hur man tolkar frågorna. De är viktiga för självskattning av depression.

    (Ledsen för alla specialtecken i länken, det beror på deras val av inställningar)

    https://www.doktorn.com/artikel/testa-dig-sj%C3%A4lv-%E2%80%93-depression-madrs/

    HAD-skalan är ett annat test som mäter depression ihop med ångest. Det som är positivt med att sjukhusens mätverktyg är offentliga är att man kan kontrollera hur mycket man påverkas som anhörig och kan ta ett steg tillbaka för att läka.

    Utbrändhet är lika delar överansträngning av en hög arbetsbörda som att det inte finns ljusglimtar i livet som lättar upp vardagen. Jämför med ljusterapin man använder för att bota SAD, anhörigstöd ger vanligtvis årstidsbundna depressioner också. Så man behöver ljus i form av glädje och luft i form av friska relationer för att överleva.

    Det tar lika lång tid att sörja en relation som bryts på grund av sjukdom som en relation som upphör på grund av dödsfall. Eftersom sorg inte diskuteras så blir resultaten lite ojämna men borde vara lika oavsett anledning. Vi behöver få behålla minnena, bra som dåliga, efter att man har sörjt klart.

    Vid dödsfall går det ofta bra , “Ja ibland var han ett riktigt arsel”, men i nästa stund kan man prata om något som man tyckte var bra. Vi behöver helheten, inga människor är halverade i någon form. Vi har alla bra och dåliga sidor. Saknar man någon del fysiskt eller psykiskt så är det inte dolt för någon. Alla handikapp syns, exempelvis min dyslexi om jag inte tar hjälp av rättstavning.

    Kraven att man skall hålla tyst gynnar inte någon.
    Laban 2
    08 okt 2020 00:51

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.