Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Mamma åt min mamma.

Skriv svar

Till forum

  • Hej alla.
    Jag är en 25årig tjej som verkar, utåt sett, ha allt under kontroll och som är mycket ambitiös som både studerar 100% och arbetar 100%.
    Men väldigt få vet om min hemlighet. Att min mamma har borderline och att jag är mamma åt henne. Varje dag hjälper jag henne med allt från att ringa/fixa olika saker, till att stötta och till att ge/låna henne pengar.
    Notera att jag älskar min mamma mer än vad jag tror de flesta i min ålder kan säga att de gör, hon är även min bästa vän och tanken utan henne i mitt liv gör mig förkrossad.

    Jag börjar gå sönder mer och mer och snart orkar jag inte mer. Är ofta ledsen och deprimerad, har ångest. Min mamma kräver aldrig någonting av mig men notera att jag har vart mamma åt henne under hela min uppväxt och vaktat henne i perioder.. Är alltid orolig för henne och om hon inte svarar när jag ringer kan jag bli så orolig att jag börjar gråta (trots att vi kanske pratat för 2timmar sedan)
    Orkar snart inte hålls uppe min Gard och studieresultaten blir sämre och jag börjar få sämre jobbmoral..
    Någon i min ålder här som känner igen sig?
    Johanna
    11 aug 2016 19:38

  • Hej
    Min fru har varit och är ffr mor till sin mamma. Hon har aldrig varit mamma till min fru( och jag ser att hon gör inte som alla andra mormor heller). Efter vår första barn och all dessa besvär med graviditet och hormoner, fick min fru psykos. Det visades sig att även hon har borderline. Ja, barndomen gör sig påmind i olika psykiska sjukdomar senare i livet. Framförallt efter påfrestningar och massiva stress. Historien är lång. Jag rekommenderar att du bör ta hand om dig själv. Lev livet utan henne, du vinner i längden. Du har absolut inga ansvar för henne.
    H.
    21 aug 2016 23:15

  • Har en mamma som har varit psykiskt sjuk i snart 18 år och har stöttat henne. Ta kontakt med kommunen och psykiatrin och beskriv din situation och din mammas mående och ta chansen och se vad de kan hjälpa dig/er med. Det finns god man som kan hjälpa henne med ekonomin och att betala räkningar, kontaktperson som gör att hon kan komma ut och göra saker, psykiatrin kan ha personliga ombud som stöttar henne i kontakter med myndigheter, kanske behöver hon nån praktikplats el sysselsättning om hon inte har det som ger hennes social och mental stimulans. Förhoppningsvis, eller snarare sannolikt kan det ge dig lite utrymme att ha en annan relation till henne som du också kan få energi av ibland. Försök tänka långsiktigt, om du går sönder kan du inte alls finnas där för henne som en dotter/vän. Jag vet att det är svårt att släppa på ansvaret för någon man bryr sig om som sin mamma, men för bådas skull måste du försöka leta upp hjälp så att du kan få avlastning. Mitt tips är också att sjukskriva dig istället för att skaffa dig mer csn-skulder som kan hindra dig att studera längre fram när du mår bättre, orkar du inte studera så avbryt, även om det innebär att du måste leva på socialen en period, du har rätt till stöd när du behöver det och är inget att skämmas för. Ta en timeout en period/var sjukskriven och ta tag i din sorg och bygg upp dig själv, lär känna dig själv, så gott du kan, för att få en grund att stå på för framtiden, hitta något som är roligt att göra och leva för. Var snäll mot dig själv, du ska alltid ha dig själv att lita på och vara där för dig själv, förlåt dig själv dina dåliga sidor så gott du kan.

    Min mammas mående blev efter insjuknandet värre och värre, efter några akuta tvångsinläggningar lyckades vården etablera en bra kontakt, med flera promenader i veckan med mamma. De har också provat ut bättre medicinering, från bara psykosmedicin till en kombo med antideppresiva och dragit ner på psykosmedicinen. Med den bättre medicineringen har hon piggnat till, blivit vaknare, börjat le igen och få en livsglädje tillbaka. Hon har även fått en praktikplats, först bara nån enstaka dag sedan flera dagar i veckan några timmar åt gången. Hon mår bättre och bättre, och fler friska sidor hos henne som kommer tillbaka. Jag börjar få lite mer mamma tillbaka även om jag nu är vuxen 36 år. Jag har fått barn nu och gått vidare med mitt liv, arbetar, men det har fått ta sin tid. Att jag har satsat på mitt liv har också gjort att jag kan ge mer tillbaka till mamma och detta har gjort henne gladare, vilket gör mig gladare. Så båda mår bättre nu. Så det kan bli bättre med tiden, tiden ger dig fler chanser om du inte ger upp, det kan gå några år emellan, det går upp och ner i perioder, men kämpar du på så kommer du få fler chanser och må bättre. Lycka till på resan!
    M
    08 sep 2016 21:28

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.