kuling.nu - Många faktorer

Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Många faktorer

Skriv svar

Till forum

  • Det är otroligt svårt när ens förälder är sjuk och det är bra att man kan få bo hos någon släkting när det behövs.

    Samtidigt skulle nog vården för den som insjuknar i psykisk sjukdom också behövas förändras? Det kan inte vara bra att äta 30 tabletter om dagen, som någon berättar om här. Det måste bli svårt att veta vilka symtom som beror på sjukdomen och vilka symtom som är biverkningar från medicinerna.

    Idag pratar man mera om hur man kan förebygga och lindra psykisk sjukdom genom att till exempel få hjälp med att lära sig hitta en bra dygnsrytm. Det är viktigt att sova bra, äta ordentligt och att röra på sig. Om man får hjälp med det så kan det förebygga och lindra.

    Det är också viktigt att ha goda sociala kontakter. Människor som bryr sig, som behandlar en med respekt och som kan göra en sällskap när man känner sig ensam.

    Många med psykisk sjukdom har också nytta av att genom terapi bli mera medvetna om hur de kommunicerar med andra. Att lära sig lyssna på både sina egna och andras gränser och behov. Att våga säga ifrån och att kunna lyssna när andra säger ifrån. Det kan man bli bättre på genom terapi, om man får rätt hjälp.

    Ekonomi är också en viktig faktor. När man inte kan jobba och blir sjukskriven så leder det ju ofta till en sämre ekonomi. Och det i sig är oerhört psykiskt påfrestande att långvarigt leva med för lite pengar.

    Om man tittar på alla de här faktorerna och arbetar aktivt med dem så skulle nog flera människor som insjuknar i psykisk sjukdom få det bättre.
    ...
    23 maj 2018 09:00

  • Den psykiatriska vården har hela tiden släpat efter den vanliga vården helt enkelt för att man letar efter orsaker där de inte finns. Jag tror inte det beror på ett medvetet handlande utan snarare på att det tidigare har varit svårt att mäta hjärnans funktioner.

    Samma inslag med hokus pokus, vansinniga antaganden, fanns i den ordinära vården när kunskapsluckorna var för stora. När man famlar i det okända ges otroliga möjligheter för självutnämnda auktoriteter att göra sina röster hörda.

    Idag kan man mäta exempelvis att delar av hjärnan inte samarbetar som de skall eller till och med går tillbaka eller slutar att utvecklas. Hjärnan är ett komplicerat organ och precis som med kroppens större organ så vet ingen exakt hur de fungerar.

    När jag fick organsvikt så talade läkarna om att kroppen skulle protestera eftersom medicinerna angrep problemet från ”fel” håll jämfört med hur kroppen själv försöker kompensera att organet har slutat att fungera. Information man inte kan ge om psykisk sjukdom eftersom de inte vet hur kroppen eller medicinen fungerar på ett djupare plan.

    Många sjukdomar idag kan inte botas men de kan hållas tillbaka, de vet att det lindrar men inte exakt hur. Övermedicinering är vanligt, de flesta patienter oavsett gren inom sjukvården har för många läkarkontakter som koncentrerar sig på ”dagens problem”. Detta sätt att se på patienten är helt förkastligt, som tur är har i alla fall åldringsvården ögonen på sig eftersom de leder ligan.

    Att man når hjärnan via kroppen är självklart. Hjärnan är lika fast förankrad i systemet som vilket organ som helst, om varje liten cell är beroende av din allmänna hälsa, så varför skulle hjärnan vara undantagen? Sömn är viktig för reparation och underhållsarbete, motion ökar cirkulationen och ökar vår styrka. Det finns bara gott att säga om en aktiv livsstil. Det är dessutom känt att man tänker friare och mer otvunget under en löprunda eller en promenad än vad man gör i soffan framför teven.

    Viktigast är att man orkar vara social och kommer ut bland människor. Om ensamhet är en medveten strategi att tömma ur sig negativ energi man samlat på sig under dagen så är den hälsosam. Men alla med en fobi vet att man måste möta rädslan för att bli av med den. Allt hänger på sociala färdigheter och få har fått ett jobb via myndigheter, de flesta får tips via bekantskapskretsen.

    Ekonomi, hälsa och dina valmöjligheter står och faller med dina sociala färdigheter. Värre än att inte ha de färdigheter man behöver är att bli snärjd i andras tyckande. Då spelar det ingen roll hur bra du är, du kommer att förlora dina värdefulla kontakter, ditt umgänge och ditt välbefinnande. Detta är ett samhällsproblem som indirekt motverkar den lilla lindring medicinerna idag kan ge patienterna.

    Det motverkar i högsta grad den energinivå som man har som nära anhörig. Man orkar knappt med sig själv i allt negativt tänkande och all ”hjälp” som bara ökar bördan i vardagen bidrar till den allmänt dåliga stämningen. Om inte den friska personen inte orkar med vården, hur skall den sjuka göra det? Arbetsfördelningen mellan vården och den anhörige lämnar mycket övrigt att önska.

    Inlåsning har en god sida, den som förlorar kontrollen över sig själv kan inte ställa till med något de ångrar, men alla som ber om den hjälpen motas bort i dörren. Vården låser hellre in de som inte kräver passning, gärna med låg problematik så att de verkar duktiga. Som anhörig hade man önskat att de koncentrerade sig på samhällsproblemen och tog ansvar för de som verkligen behövde det.

    Det är ingen skam att säga att man inte kan bota om man följer upp med ”vi arbetar på det” och ger patienterna den bästa vård de kan erbjuda under tiden de söker ett botemedel. Vi är helt okej med det om det bidrar till vår livskvalitet. Att hjärnan sviker är minst lika dödligt som när övriga organ gör det. Det är redan i sin lindrigaste form ett funktionshinder hur man än ser på det.

    Hjärnan är oerhört komplicerad och minsta fel stör ut även de enklaste handlingar. Alla delar är specialiserade, även om de kan läras om så måste de fungera tillfredställande. Alla kan få ”hjärnsläpp” när kommunikationen fallerar, vanligast är väl att köra mot rött när hjärnan bestämmer sig för att ta en ”mikrotupplur” när den borde vara vaken. Delarna som samlar in informationen skickar inte den till delarna som fattar besluten. Man beter sig oaktsamt.

    Mycket är vana och uppväxt. Att man vägrar lyssna på varningssignalerna, störningar dämpas med alkohol eller droger. Belöningssystemet välkomnar mediciner fast du inte mår bra av dem och så vidare. Självklart skall man sova gott, undvika distraktioner och faror så lever vi längre och med bibehållen kvalitet trots funktionshindren. Ta bort onödig skärmtid och falska nyheter, ja allt som leder in oss i en spiral av negativt tänkande.

    Det viktigaste är att prata öppet om ohälsa i alla dess former. Psykiatrin borde släppa sin historia med åderlåtning och dra kaniner ur hatten och lyssna på patienterna. Visst kan man göra någon foglig med bältesläggning, men det gör tortyr i alla dess former. Det är inte vård att modifiera beteenden. Erkänn era kunskapsbrister och välkomna en öppen dialog med patienter och anhöriga.

    På Wikipedia pratar alla om upphovsmän (eller kvinnor) när sanningen är att alla större upptäckter har föregåtts av brevväxling och andra typer av utbyte av idéer. Ofta sås frön till revolutionära idéer av helt vanliga människor. Ofta är anhöriga den drivande kraften bakom upptäckter av medicin mot många dödliga och handikappande sjukdomar. Ofta är problemet inte att hitta lösningen utan var man skall leta, därför är alla tips välkomna och lika värdefulla.

    Du känner din kropp bäst själv, du kan hitta orden när din anhörige inte gör det och personal har fler ögon än en enskild ansvarig. Som alla vet kan saker ändras mycket över tid, till och med över dygnet. Det finns inget som heter allvetare, den som påstår det borde vara patient och inte vårdare.

    Välkomna samtalet, det botar inget, men kan förändra utgångspunkten så att man kan hitta felen. Förändring av livsstil kan visst bota problemen om de har hormonella orsaker. Vila bidrar till självläkning. Allt handlar om i vilket stadium vi befinner oss. Utbrändhet ger olika alternativ, men det som är trasigt är trasigt. Det finns ingen garanti att man kan lappa och laga med positivt tänkande. För den skull är inte förändringen bortkastad, den bidrar till färre återfall och bättre livskvalitet.

    Men man kan inte prata bort hot, våld och missförhållanden. Om man påstår det är man tokig! Ibland är skuldbeläggandet av offren en institution i sig. Men oavsett om det är orsakat av andra eller självförvållat så borde vården vara likvärdig. Om man vägrar nya organ till personer som dricker eller röker borde man tänka likadant inom psykvården.

    Om du drogar får du ingen hjälp för att det motverkar behandlingen och sen skickar man dem på rehabilitering. Släta över felen med olika mediciner tror jag inte gynnar någon i längden. Det är viktigt att alla sysslar med det de kan bäst och att de samarbetar med de patienter som överlappar deras specialområden. Kan övriga vården arbeta i grupp så kan psykiatrin också göra det.

    Jag vet att kunskapsluckorna är stora och behandlingar som är primitiva kan verka gynnsamma för stunden, men den typen av tänkande för oss tillbaka till medeltiden. Låt vara att åderlåtning både var blodtryckssänkande och lugnande. Men varje blodgivare vet att det är fysik i sin enklaste form och saknar vetenskaplig grund att stå på.

    Leka Dr Phil gör doktorns tillvaro bättre, men i praktiken är det som att stoppa handen i grytan när vattnet är kallt och be de anhöriga att göra om tricket fem minuter senare när grytan har kokat upp. Det är inget botemedel att lugna patienter med inövade fraser, det klarar vilken idiot som helst med en grundutbildning. Olika korkade idiom som ”det är som att stoppa pennan i rumpan på en ilsken igelkott” kanske roar och lugnar för stunden men i praktiken tillför inte det något.
    Måns
    24 maj 2018 20:14

  • Hej Måns!

    Du tar upp många viktiga saker. Speciellt att man behöver lyssna mycket mera på patienten och att "man kan inte prata bort hot, våld och missförhållanden."

    Det är verkligen sant. En människa som levt under hot, våld och missförhållanden under en längre tid kanske inte ens är medveten om hur negativ inverkan detta har på den psykiska hälsan. Hen är kanske så van vid att bli dåligt behandlad så att personen inte ens inser att den är präglad och påverkad av det. Och att det bidragit till sjukdomen.

    Det är också lättare att sjukdomsförklara och droga ner en människa än att börja undersöka relationerna för att förstå vilka kommunikationsmönster och kanske maktförhållanden i personens liv som hen skulle behöva stöd i att förändra.
    ...
    25 maj 2018 10:51

  • Naturligtvis finns det många orsaker till psykisk sjukdom. Både biologiska, relationsmässiga och samhälleliga. Det är komplext.

    Det jag menar är bara att I DE FALL som en person har dåliga relationer och blivit förminskad och dåligt behandlad av sin omgivning, så skulle det säkert förbättra personens livssituation och kanske lindra sjukdomen om personen fick stöd och hjälp med att våga lyssna mera på sina egna gränser och behov.
    ...
    25 maj 2018 11:26

  • Hej …!

    Jag tyckte du sammanfattade problemet så bra att det egentligen inte behövde kommenteras. Men något som lever kvar är synen på högre betalda tjänsters status och auktoritära förmåga. Människor har fortfarande mössan i handen när de tilltalar dem. Psykisk sjukdom påverkar så många människor utöver dem som drabbas och deras närmaste anhöriga, så det blir allt mer akut att säga ifrån. Men precis som med vilka yrken som helst är det högst individuellt hur bra vård man får i slutändan.

    I mitt landsting är det rena katastrofen, ofta när man läser om hur små barn far illa så har de alltid lärt sig sitt självskadebeteende på ”mitt” sjukhus. Jag har själv anhöriga som gått i skola där och deras precis som min egen bekantskapskrets har kraftigt decimerats. Folk dör som flugor om vi skall prata i klarspråk. Dessutom blir självmorden allt mer våldsamma och skrämmer upp fler än bara närmast anhöriga när de utreds som mord i media.

    Om vården inte fanns skulle bara cirka tre personer drabbas, idag kan man lägga till en nolla per årtionde eftersom social media når ut till så många. Allt fler unga mår psykiskt dåligt helt i onödan. Jag önskar vi hade en bättre bakgrundskoll av läkare, Sverige låg i alla fall tidigare som god tvåa efter USA med antal förfalskade handlingar. Vi är ett mycket litet land så det i sig är oerhört skrämmande. Jag har pratat med två psykologer som har fått sparken, en var socionom, en hade bara grundskola.

    De jobbade båda på kommunala arbetsplatser, men det bevisar att inget system är säkert. Man skall alltid vara kritisk när man lägger sitt liv i händerna på någon. Det enda positiva är att om vården är dålig eller som i mitt län, obefintlig, så tvingas människor att prata öppet om sin ohälsa. Speciellt unga människor är måna om varandra, men det hjälper inte när de är som mest sårbara. Det behövs kunskap för att få dem att sluta skuldbelägga sig själva.

    Vad värre är att antalet vårdare som inser att de har hamnat i galen tunna har mer än tredubblats. När de lämnar avdelningen är det öppet för de som inte bryr sig att fylla platsen. Till slut härskar rötäggen oövervakat på sjukhusen. Det blir inga fler IVO eller Lex Maria anmälningar.

    Det låter hemskt när man säger ”om vården inte fanns”, men med det menas bara om brott utreddes som brott snarare än symptom så hade inte så många behövt drabbas. Återigen ”på mitt” sjukhus kan psykiskt sjuka personer kräva inlåsning av anhöriga. Låter väldigt osant, men i den galnes ögon så är omgivningen de som är ”galna”. Så det räcker med en överläkare med dårpippi för att exempelvis använda BUP som en avstjälpningsplats för trotsiga barn eller som sommarförvaring (psykkollo).

    Man blir som man umgås och så fortsätter det i all oändlighet. Mina yngsta syskon var världens goaste, nu kan man inte ens prata med dem för att de har blivit ”modifierade”. Det är inte klokt hur enkelt det är att skapa monster ur människor. De var i början glada över uppmärksamheten och att vuxna tog sig tid att leka med dem, men så fort de anser sig vara ”annorlunda” så flyr förnuftet. Alla, människor som djur förlorar förståndet på grund av tristessen. Till det kommer också känslan av övergivenhet, att bli ”bortglömd” av de där ute. I deras ”bubbla” finns ingen kärlek.

    Det är som du säger SÅ VIKTIGT att vi tar hand om varandra, lyssnar, erkänner och ser våra medmänniskor. Empatiutmattningen de anhöriga går igenom är helt enorm och borde inte få förekomma i ett modernt samhälle. Det är lätt att glömma att felbehandlingar är ett brott om de begås medvetet eller tillåts av personer i chefsställning.

    Vi bör behandla alla människor väl för att sätta en standard för hur man beter sig. Det är otroligt hur långt man kan komma med lite vänlighet.
    Måns
    28 maj 2018 23:09

  • Hej Måns!

    Är det verkligen så illa med vården? Om jag förstått dig rätt menar du att de som verkligen är utbildade och kan sitt yrke säger upp sig och slutar jobba inom psykiatrin, medan andra som jobbar kvar ljuger om sin kompetens och påstår sig vara t.ex. psykolog fastän de inte är det?

    Det är ju i så fall arbetsgivaren som brister i att ta reda på detta. Det borde vara självklart att begära in intyg på den utbildning en person påstår att dem har, innan man anställer en person.

    Detta att sjuka föräldrar går till BUP med sina barn, för att lägga problemet hos barnet istället, det tror jag att BUP är ganska vana vid att hantera nuförtiden. De kan nog genomskåda en sjuk förälder? Värre är kanske själva konflikten som uppstår när man vill få föräldern att inse sitt eget behov av hjälp.

    Men du pekar på viktiga saker som verkligen kan få ödesdigra konsekvenser om det blir fel. Och det är alltid bra att vara uppmärksam och säga ifrån när något inom vården inte känns ok. Då kan man vända sig till patientnämnden och IVO för att få hjälp https://www.ivo.se/for-privatpersoner/om-patientnamnden/
    ...
    30 maj 2018 14:46

  • Hej igen!

    Det är jättesvårt att svara på frågorna eftersom det rör sig om en mycket lång tidsperiod.

    Jag har känt till problemen sen jag själv var barn. Sen har problemen kommit och gått eller rättare sagt gått i vågor. Helt bra har det aldrig varit.

    Två saker har alltid bidragit, brist på insyn och omgivningens brist på kunskaper. Det är ofta praxis att en felaktig LPT skrivits under av en icke behörig person. Men om inte patienträttigheterna finns på avdelningen (vilket det är lag på) så kommer de alltid undan.

    I USA har det varit uppe i domstol och hela avdelningar har fått stängas. Men i Sverige har det koncentrerats runt patienten och inga åtgärder har hittills satts in. Chansen eller risken att en juridiskt kunnig person läser pappren är näst intill obefintlig.

    Jag kan bara gissa mig till varför det görs överhuvudtaget. En anledning kan vara ekonomisk, underbeläggning riskerar avdelningens framtid. Annat kan vara kompetens, friska individer är bevisligen friska vid frigivningen, ingen skulle ens ifrågasätta att de inte var det när de skrevs in.

    Förmodligen är det en blandning av båda. Avdelningarna jag pratar om får stora forskaranslag. Men ingen har sett någon forska, medicinen som skrivs ut anses vara otidsenlig och den enda bevisningen de har är de som låstes in friska klarar sig själva eller slussas ut till öppenvården.

    Egentligen är det bara när man överklagar som det syns att det inte är normalt. Brevet till kammarrätten hinner inte fram innan man skrivs ut för att behovet inte längre föreligger. Sanningen är att utsagan förvaltningsrätten dömt utifrån inte bör spridas utanför det egna länet. Rent tekniskt kommer det att leda till tråkigheter för de inblandade.

    Om man kan lagen kan man gå hem samma dag man blir anhållen, men de flesta kan inte lagen och man ser aldrig intagna advokater där heller (om man får skoja lite). Om man är inlåst i de cirka sju veckor det tar innan man får överklaga igen, så har man svart och vitt på alla anklagelser.

    Det kan stå saker som ”fader alkoholist, patienten födoallergiker, därför påvisas hereditet för schizofreni”. Alla genetiker sitter just nu och tar sig för pannan, för det är totalt nonsens. ”Patienten klagar på att kvinnorna klär av sig nakna på jobbet”, vilket är svårdefinierbart som symptom, i så fall borde hela MeToo-rörelsen bli frihetsberövade.

    Antingen är anklagelserna ovidkommande (även om de har sexuella undertoner), eller totalt olämpliga eftersom man har rätt att neka tillträde till exempelvis lägenheten ifall människor uppträder hotfullt. De flesta anmäler inte familjemedlemmar för trakasserier, vilket försvårar bevisbördan när de blir fråntagna sina rättigheter.

    Familjer vill ofta skylla ifrån sig om de har psykotiska episoder, sen utlöser paniken nya anfall i omgivningen. Fast om jag får sätta mina sista sparslantar på vadet, så tror jag att narkotikamissbruk är den största boven. Om man exempelvis misstagit en rivningstomt för ett ”bombdåd” så är det enklast att peka på ”avvikaren” i familjen och säga att ”det var han som sa det”. Vi och dem finns i fler konstellationer än hos rasister.

    Vården är ofta deras ”bekantskapskrets” eftersom de väljer vänner bland dem som förstår dem. Det går via intagna till mentalskötare till läkare. Drogvården fungerar likadant och är ofta integrerade på samma sjukhus. En sommar räknade jag till 28 intagna som inte hade sovit. De var totalt omöjliga att nå mentalt, men efter att ha sovit ut några veckor så var de inte längre ”nojjiga”.

    Jag känner själv till sömnbristens baksidor. När man kommer hem från jobbet ringer telefonen eller så står någon anhörig och skriker i brevlådan. Redan efter några dygn har man svårt att skilja verkligheten från drömmar. Jag har haft det så hela livet, så jag drar ur telefonjacket fast jag blir mordhotad och jag försöker sova när jag kan, även på bussen eller på fikarasten.

    Runt trettioårsålder kommer de att försöka låsa in dig. Det är sista chansen för dem att behålla sin markservice. De klarar sig inte utan dygnet runt kontakten eller att man gör utryckningar, kort sagt allt som skattemedlen skall gå till enligt socialförsäkringen. De kan inte ta risken att man skaffar en egen familj och bryter kontakten.

    Det är i första hand de äldre barnen som drabbas eller de som har den rollen i familjen. Det är ingen medveten strategi från alkoholisten, narkomanen eller den som är tokig. Men de är livrädda och griper varje halmstrå. Hur man gör lär de sig av varandra, precis som hur man får nytt socialbidrag när man tappat plånboken, men inte när man supit upp pengarna, de anpassar sig.

    Jag tror att alla samhällsproblem följer den mallen. Exemplen finns i hela världen, kunskapen att en lyckas komma över pengar leder bara till nya möjligheter för den kriminelle. Var problemen hamnar tror jag på slumpen och var rätt förutsättningar finns. Precis som Nigeriabrev och annat vi har i vår vardag. Man hittar ett kryphål och utnyttjar det samtidigt som kompetensen finns i bekantskapskretsen.

    Samtidigt går varningarna spårlöst förbi för när det cirkulerar i media har fenomenet inte hunnit nå Sverige. Den som är narcissist, psykopat eller har en annan empatistörning bryr sig inte om ifall de spiller människoliv, det ligger utanför deras ansvarsområde. Lite som när någon trakasserar någon på nätet och offret senare slänger sig framför tåget.

    Eventuellt berörs deras ego och de tycker att de har mer makt än tidigare, men vad de helst vill ha är omedelbar tillfredställelse. De kommer aldrig att be om ursäkt, stå för vad de har gjort eller ens försöka bättra sig. Speciellt inte om de anser att de äger vården och inte behöver den själv.

    Folk anförtror sig till mig, men jag skulle själv inte göra det om jag inte kände dem mycket väl. Så jag får ofta veta saker om totala främlingar, är jag bekant med dem får jag läsa innantill och de visar gärna upp journaler och domstolshandlingar. Jag vet inte varför de gör det, men jag antar att visa respekt ger respekt tillbaka.

    Som med min psykolog på Arbetsförmedlingen, eller min anhöriges psykolog på Socialen, de hade inte behövt tala om att de saknade behörighet. Men det var väl deras sätt att be om ursäkt innan de slutade. Vanligare är att människor vill bevisa motsatsen, så de visar dokument som styrker deras kompetens, visar kvitton och annat jag inte ens har rätt att se som utomstående.

    Jag har alltid varit de kriminellas favorit och det har räddat livet på mig otaliga gånger, hellre det än att vara lärarens favorit och se fram mot mer mobbning. Men jag vet inte hur jag skall hantera min insyn i rena felaktigheter. Man blir knappt trodd när man redogör för egenupplevda händelser.

    Precis som dig tror jag att BUP har blivit bättre på att genomskåda föräldrar som ljuger. När det var som värst tror jag att de försökte kompensera för den tidigare illviljan mot föräldrarnas fel under barnets uppväxt. Nu vet alla att det finns en uppsjö av faktorer man måste gå igenom för att hjälpa barnen. Skolor inom psykologin, precis som inom pedagogiken kan skapa fel om dessa inte upptäcks, vem minns inte den fria uppfostran och andra idiotier under 70-talet.

    Inga antaganden är farliga om man inte tolkar dem bokstavligen, men jag såg barn sparka pensionärer på smalbenen ända fram till 90-talet medans deras föräldrar såg på med ett lugnt leende. Kunskaper dör långsamt och det tar tid att tvätta ur galenskapen. Men man kan inte döma samhället för att vissa drar fördelar av det som vetenskapligt sett är gissningar. Sätta in motåtgärder som i princip är som att tippa gungbrädan åt andra hållet föder bara nya kryphål.

    Lagar och regler är i sin utformning speciella. Vi antas känna till och följa dem men det ingår inte i vår utbildning. Flertalet har svårt att läsa och skriva, sen begär man att alla skall vara jurister? Självklart bildas kryphål som vissa vill utnyttja, motåtgärderna drabbar oskyldiga, som exempelvis häxjakten på de som behöver personlig assistans av Försäkringskassan. Felen kostar, men att plugga igen låssashål när skutan sjunker leder inte någon vart. Flödet av pengar måste först lokaliseras.

    Tack för länken till IVO, fler borde anmäla. Man behöver inte vara läkare själv eftersom man bara ber om assistans för att utreda om vården var den rätta. Överklaga alltid om ni misstänker fel med det juridiska, de lägsta instanserna saknar kunskap både medicinskt och juridiskt. De anställs för att medla eller kontrollera beslut mellan myndigheter och enskilda. Välj ett eget juridiskt ombud, de som väljs åt personen är en del av gruppen och har sällan läst vad personen anmäls för.

    Alla tjänar bra på att strunta i personens välfärd, att undersöka saken ger dem antingen inga pengar alls eller för lite när underlag saknas. Det finns inget jämt flöde i galenskap. Enstaka utbrott leder inte till masspsykos, all privatisering av vården skapar behov av att fylla ut lågsäsongen. Men för de som inte arbetar inom vården ser inte det som ett problem, allt de läser om är överbeläggningar.

    Psykosvården fanns inte ens i början på 90-talet, den blev populär för att den var lukrativ. Innan gjorde man skillnad på narkomaner, alkoholister, frireligiösa grubblare, brottsoffer och folk som inte får sova. Nu hade man alla under samma tak och pengarna rullade in till forskningen. Samtidigt skapar man nya problem eftersom offer och gärningsmän hamnade på samma avdelning.

    Just nu befinner sig allt i ett mellanläge. Jag hör inte lika ofta problem via anhöriga och tidningsrubrikerna är sporadiska. Men avsaknad av insyn som jag har idag gör mig samtidigt orolig, är vi på väg upp eller ned idag? Har problemen flyttat på sig? Samtidigt som jag inte saknar att få dagliga besked gör situationen mig lite stressad.

    Kontrollen via arbetsgivaren som du säger och fackets möjlighet att påverka gynnar alla. Det är lätt att bli hemmablind som anställd och sluta se missförhållande. Vanvård är lika mycket ett säkerhetsproblem eftersom vanmakten måste tas ut någonstans. Fler kommer att bli skadade om inte felen åtgärdas. Det är farligt som det är att bli inlagd, från att brottas ned av personalen till att få sängen fylld med skållhett vatten av medpatienterna. Våldsamma miljöer föder våldsamma människor så det här måste upphöra.

    Ledsen att det blev så långt, men det är svårt att tolka informationen man får under en hel epok. Så fort jag tror att allt är bra igen så möts man av en gråtande bekant som fått en anhörig inlagd. Det är svårt att få ur dem hela berättelsen, men man får hjälpa dem så gott man kan. Ibland står det bara någon rad i sociala media tillsammans med ”jävla jurister”, så det kanske är där man skall börja.

    Eller skriva egna motioner, skapa namninsamlingar eller diskutera där man syns. Folk måste sluta svära på Flashback eller skriva usla dikter om de vill ha en förändring. Men samtidigt, en arg människa kan inte formulera orden, så det kanske är bra att de släpper ut ilskan först.
    Måns
    01 jun 2018 02:07

  • Hej igen!

    Jag kan tyvärr inte svara på dina frågor, precis som med privatpersoner så bestämmer ansvarig utgivare vad som relevant eller inte. Det är inte censur i laglig mening eftersom det inte påverkar yttrandefriheten. Men tystnad kan uppfattas som otrevlig stämning, så jag svarar trots blockeringen. Sök upp informationen, den finns på det öppna nätet.
    Måns
    04 jun 2018 20:23

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.