Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Min mamma är död för mig

Skriv svar

Till forum

  • Jag vet att detta är ett barn och ungdomsforum så alla kanske inte förstår allt jag säger. Men det gör inget, för de som hjälper till är ofta lite äldre och förstår allting.

    Så varför skriver jag när jag själv inte behöver någon hjälp? För att nästan alla har glömt vad som är viktigt. De själva och vad de själva behöver. Det är för mycket fokus på att anpassa sig och lösa föräldrarnas problem före de egna. Vissa inser det (de äldre) och skriver ned råd därefter eller jämförelser (för sällskapets skull). Men jag undrar om någon insett hur lika trådarna är oavsett källan till problemen. Det är egentligen ointressant vad föräldrarna lider av för barnens eget välbefinnande.

    Så vad är det gemensamma problemet? I stora drag yttrandefriheten, att inte få säga vad man känner. Man skall inte behöva gå till ett forum för att få prata av sig (men det är bra att ni finns). Det spelar ingen roll varför föräldrarna är inkompetenta (inte klarar av att vara föräldrar). De kan vara mentalsjuka, sinnesjuka eller utvecklingsstörda, resultatet blir ändå detsamma, att barnen lider. Det är inte en självklarhet, som många skriver, så fungerar det ibland och känslomässigt står de föräldrarna väldigt nära när de blir sedda och uppskattade. Men i det långa loppet räcker det inte.

    Att höra någon som Lisbeth Pipping (barnboksförfattare) berätta om sin barndom och den lättnaden hon kände när hennes utvecklingsstörda mamma dog kan låta konstigt i andras öron, men är något jag kan relatera till. Man får vänta länge innan man kan dra ett streck över historien.

    Med facit i hand borde man gjort det tidigare (känt lättnaden) så nu koncentrerar jag mig på de som lever på riktigt och inte är tankespöken. Min mor lever i allra högsta grad, men känslomässigt är hon död för mig, så är även mina syskon. Men jag hatar dem inte (har aldrig gjort det), jag har bara hatat deras beteende, de som hjälper dem och tror på deras historier.

    Man kan inte hata sinnessjuka eller förståndshandikappade personer (någon längre tid). Bara de som valt ut mig att vara deras vårdare, men i praktiken hatar jag inte dem heller. Hat kräver massor med energi, något jag saknar och definitivt inte vill slösa bort på så värdelösa personer. Livet är för dyrbart för att kastas bort till ingen nytta.

    Jag kan inte prata öppet om mitt liv, det finns för många som förnekar det. Men jag kan skriva fritt och hjälpa andra personer. Här är en lista över vanliga myter som jag själv insett är ett hinder för att må bättre. Man har rätt till ett eget liv, oavsett vad andra säger.

    Du behöver familjen.

    Falskt. Du behöver närstående som behandlar dig som en jämbördig individ. Skaderisken från en dysfunktionell familj är större än fördelarna att stanna kvar. Normer och krav sätts av närstående från tidig ålder, det betyder inte att dessa är socialt eller samhällsmässigt acceptabla.

    Enkelt förklarat, du har blivit tillvand en standard som ställts av dina föräldrar och anhöriga. De kan vara både farliga och kränkande, men eftersom man inte känner till något annat så accepterar man dem. Självförtroendet kan vara mycket lågt när man uppnår vuxen ålder så det är ytterst svårt att hävda sina rättigheter när man väl insett att man har sådana.

    Du behöver vänner som kan bekräfta det du känner och som lyssnar när du berättar om dig själv. De som inte kan se bortom sin egen föreställning (den bild som presenterats dem) är inga riktiga vänner. En äkta vän lyssnar även om berättelsen inte överensstämmer med deras egna bilder. En klok vän inser att de inte vet allt och inte får en äkta bild då de inte har växt upp i ditt hem. De kan själva avgöra vad som är otänkbart (rena fantasier) och vad som är fullt möjligt.

    Dina föräldrar behöver dig.

    Falskt. De är vuxna människor och skall inte behöva barnen för att klara sig eller för att ha något att visa upp för sin egen duglighet. Om de känslomässigt behövde dig (var en riktig förälder) hade ditt välbefinnande gått före deras eget. De hade då gjort allt för att du skall lyckas i livet, inklusive förlåta dina misstag och dina felsteg. De hade gjort sig själva till levande exempel för att få dig att inse vad som är viktigt här i livet. De hade knuffat dig ur boet när du var redo även om du inte vågade ta steget och de hade tagit tillbaka dig om du misslyckas de första försöken. De hade ringt till polisen om du använt droger, men hade tagit tillbaka dig med öppna armar när du var klar med din rehabilitering. Att vara förälder är ingen uppoffring, man gör det av kärlek till sin nästa.

    Allting är ditt fel.

    Falskt. Alla är en produkt av sin uppväxt, det inkluderar även nedärvda beteenden. Vissa lyckas trots eller på grund av sin dåliga uppväxtmiljö. Det betyder att man visst kan påverka, men alla formas negativt och positivt av de upplevelser de har på vägen till vuxenlivet. Vissa påverkas negativt av sina upplevelser och hämmas av dem, vissa tar allvarlig skada av dem. Men ingen har sig själv att skylla fullkomligt. Vi påverkar alla vår närhet och vårt samhälle och ingen är oberörd av sina upplevelser.

    Kriminella, utvecklingsstörda och människor med personlighetsstörningar har en sak gemensamt, de saknar vad vi kallar för sunt förnuft. Alltså den delen av vår intelligens vi använder för att skaffa oss sociala fördelar. För att kompensera använder dem upprepningar, det kan vara hotelser, mytbildning (falska påståenden) och manipulering för att uppnå samma fördelar andra får genom att visa kärlek. Den tacksamhet du känner eller visar kommer från påstådda gåvor eller fördelar, inte från intelligensen att behandla andra väl för att bli omtyckt.

    Du kan använda kunskapen om inlärt beteende som tröst, för att få förståelse (om du själv tagit efter) och som anledning att förlåta orden men inte metoderna som gjorde dig illa eftersom de ursprungligen inte kom från deras munnar. Upprepningar är som bumeranger, du kan inte kasta dem tillbaka eftersom de enbart existerar för att människor använder dem. Enda sättet att bli av med dem är att glömma dem. Metoderna kan du inte förlåta för de är brottsliga handlingar.

    Ditt liv är förstört.

    Falskt. Dina planer kan vara förstörda men inte ditt liv. Man kan själv välja om man vill använda kunskaperna man har positivt eller negativt. Att komma på fötter igen eller att lägga allt tråkigt bakom sig påminner om sorgearbete. Det är svårare att sörja de som lever så det tar ofta mycket lång tid, men man kan skynda på arbetet något med att tillfälligt eller permanent se personerna som döda (som ett tankeexperiment för att lösa känslomässiga knutar).

    I många kulturer var det ett straff, men i dagens samhälle (med större frihet) är det snarare ett nödvändigt ont för att komma vidare. Lägga ned energi på att tänka ut straff gör bara att man låser sig själv och därmed möjligheten att leva som en fri individ. Att säga att någon är död för mig är högst privat och något man håller för sig självt, som sagt är det inget straff bara ett sätt att slippa bli behandlad på samma sätt. Använd inte ord som bumeranger (se tidigare stycken).

    Du är för känslig.

    Falskt. Barn som är konstant utsatta för hotelser, negligeras eller vanvårdas visar alltid tecken på post-traumatisk-stress senare i livet. Det är högst normalt. Att inte känna något vore en avvikelse eller ett tecken på droganvändning (empati är högst mänskligt). Vissa klarar sig förvånansvärt bra senare i livet, men det beror på att de fått tala ut om problemen, att de har goda och nära vänner som stöttar dem eller för att föräldrarna insett att de gjort fel och stöttar barnen. Det hör till undantagen och beror förmodligen på att föräldrarna lämnat ett missbruk bakom sig. Inte att de blivit botade från psykisk sjukdom eller liknande eftersom det är högst ovanligt.

    Var stolt över din känslighet. Det må vara jobbigt och kan kännas övermäktigt, men det är samtidigt ett bevis på att du är en god och empatiskt kännande människa. Förmodligen det enda som står emellan dig och rädslan att bli som din förälder. Känslighet är inte deras främsta egenskap, i så fall hade du inte läst det här. Motstånd är alltid jobbigt, men är bara perioder i ett övrigt gott liv. Tänk på de stunder du inte fokuserar på det negativa och säg vad du känner då. Förmodligen är du ganska nöjd med din tillvaro. Problemen stjäl uppmärksamheten från det positiva i livet, så ägna inte mer tid åt problem än du egentligen behöver för att lösa dem.
    anonym
    01 aug 2017 12:14

  • Tack för dina ord, äntligen någon som har upplevt samma sak som jag och som sedan kommit till samma insikt.
    marina
    07 nov 2018 12:45

  • Håller med. Jag upplever samma sak.
    Jennie
    27 okt 2019 15:12

  • Ja, känner mycket väl igen mig i det du skrivit!
    Bra skrivet! 🤗🌹

    Jag måste bryta med mina ostabila föräldrar (speciellt min mor som är så falsk emot mig.) Ena stunden älskar hon mig & vet inte vad hon gjort utan mig och andra dagen så är jag inte ens vatten värd, hon ser mig som en parasit, någon som är skyldig dem (föräldrarna) miljontals pengar. Och det spelar ingen roll om jag betalat driftkostnaden i nästan 1 år (hos henne, då jag tyvärr bor under samma tak pga ett trauma jag genomgick i en relation) + köpt kläder till henne, mat till hushållet, tvättmedel etc, alkohol, betalat halva hennes frisörkostnad.. Jag är inte vatten värd & hon hyser sådant hat emot mig mellan varven att mitt hjärta brister...

    Men jag måste bryta med dem inom en snar framtid, innan de bryter ner mig helt & hållet som vuxen också! 😢💔
    Sandra
    24 nov 2019 00:44

  • Bra att du tog upp ekonomin!

    Önskar jag vetat om det när jag var fem år och rensade sparbössan för att köpa mat till mina syskon. Därifrån har det bara eskalerat tills jag sa upp bekantskapen med större delen av släkten.

    När jag fyllde arton kastade min mamma två tomma bankböcker i ansiktet på mig och triumferade: Det här är vad vi har sparat åt dig! Två gånger femtio öre ..

    Antagligen tog de ut pengarna jag fått från mina “rika” släktingar när farsan startade sin firma, böckerna var låsta men de lyckades tömma dem ändå och då slutade “vilka de nu var” att fylla på dem. På den tiden var det en liten förmögenhet.

    Förmodligen hade jag haft villa, pool och en Porsche i ett dubbelgarage om jag inte hela tiden blivit rånad. Talesättet att det börjar med en nål och slutar med en silverskål stämmer tyvärr.

    Lite i taget blir man bedragen. Sen kommer flickvänner, kompisar och folk man inte känner och håller ut handen. Alla tycks tro att man skall försörja dem.

    Man kan visst vara rik och lycklig, rik är vem som helst som inte ligger på minus, jag har till och med en liten buffert för dåliga tider.

    Klart det är surt att inte vara bjuden på Julen, men gröten av guld och diamanter vill jag inte ha längre. Enligt dem kostar en skiva prickig korv tiotusen kronor.

    Så pratar bara en helidiot ..

    Klart man känner sig dum när man börjar räkna ut priset för att vara vän med dem. Men då skall man tänka på femåringen som var stolt för att han ställde mat på bordet.

    När jag bodde hemma betalade jag hela hyran, min favoritgitarr sålde han när han låg efter med hyran på firman. Inget som inte var fastspikat fick man inte behålla. Farsan lovade alltid att betala tillbaka, morsan sket i vilket. Sen sålde han bilen jag ärvde.

    När jag flyttade hemifrån låste han upp dörren åt min före detta flickvän så hon och hennes nya pojkvän kunde tömma lägenheten. Småsyskonen hjälpte till och bar ut möblerna. Jag hade inget att äta så jag drack vatten och letade efter smulor i köket i nio dagar.

    Orkade inte polisanmäla innan flickvännen kom tillbaka och sparkade in ytterdörren, som fastighetsägaren ville att jag skulle betala. Som straff hänvisade jag till henne när radiotjänst ville ha teveavgiften betalad. Lamt, men jag var utmattad av svält och började tänka långsamt.

    År ut och år in, flickvän efter flickvän tills jag satte ned foten. Värst var när de försökte få ut på livförsäkringen, äntligen en räkning som var ett nöje att strunta i att betala. Mordförsöken hade jag sen länge slutat räkna, men trodde aldrig att det var för pengar.

    Ingen under trettio kan räkna och ingen under tjugofem vet sitt eget värde. Jag hade gladeligen skrikit ut vad de gjort på torget om det kunde få något barn att sluta att “låna ut” pengar från spargrisen.

    Idag är jag glad men det tog lång tid att komma ifatt ekonomiskt. Självförtroendet växer i samma takt som man fyller magen. Man är mätt, klarar sig och ingen skriker i öronen och kallar en för snåljåp. Om inte det är lycka så vet inte jag vad det är.

    Var inte ledsen för vad som varit. Förr eller senare börjar man känna sig “annorlunda” och kommer underfund med att man blivit normal utan att man har märkt något.

    Jag skojar inte med dig, jag roar mig på mina föräldrars bekostnad. En begravdes på sidan för att hans lever var stor som en basketboll, den andra är lika uppskattad som AIDS blandat med Ebola.

    Det går inte att dölja att man är som man är. Ingen tycker illa om dem som blir drabbade, men att vara elak är en enkelbiljett till obytta blöjor på ett vårdhem.
    Adidas
    09 dec 2019 17:41

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.