kuling.nu - Rädsla

Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Rädsla

Skriv svar

Till forum

  • Jag har så länge jag kan komma ihåg varit rädd för min mamma. Visst, vissa dagar är hon snäll och omtänksam men jag väntar hela tiden på ett av hennes raseriutbrott. Sedan jag var liten så har hon kommer hem o varit arg om jag inte gjort läxan innan hon kliver innanför dörren eller om jag sitter vid tv:n eller bara att det ligger smulor på köksbänken. Jag blev livrädd varje dag när man hörde stegen utanför dörren runt 17.00, stängde av allt o sprang till mitt rum för att slippa att hon skriker på en. Hon har hela mitt liv rättat mig om jag berättar något jag lärt mig i skolan eller liknande som inte är 100 korrekt enligt henne och ibland sagt åt mig att sticka.
    Hon säger ofta åt en att städa och fet ska vara enligt hennes standard, är det inte det inom en viss tidsgräns så blir fet hot som "städar du inte alla 3 badrum inom 1 timme så tar jag din mobil eller så får du 500 kr mindre av ditt studiebidrag den här månaden."
    Jag vill inte vara rädd för min mamma, även min lillasyster som är 8 år yngre än mig (jag är 17 och hon är 9) är rädd för henne.
    Jag ser samma mönster upprepas hos henne som der varit o är med mig också. Att hon blir rädd när mamma kommer hem om hon inte läst färdigt sin läsläxa eller om hon kollar på tv.
    Mamma skriker eller höjer rösten för småsaker också, det kan vara enkla frågor som " får jag ta en macka?".
    Och jag klarar det inte längre, jag ska bo här i 2.5 år till minst, då har jag gått ut gymnasiet men jag vill kunna må bra hemma, få känna att man duger iallafall.. När jag mår dåligt hemma så klarar jag inte av att gå till skolan en hel dag och det är jätte jobbigt för att jag gillar skolan.
    Jag vet inte vad jag ska göra, jag är trött på att bli misshandlad psykiskt men kan inte gå till SOC för att jag har för lite att använda mot henne + att hon jobbar inom soc fast en annan del o de flesta vet vem hon är o det skrämmer mig.
    Jag vill bara få må bra.. vad ska jag göra...
    T.
    24 dec 2017 12:16

  • Hej T.

    Det låter som en väldigt svår situation. Finns din pappa och kan stötta dig? Skulle du kunna bo hos honom?

    Du är 17 nu, men när du fyllt 18 blir du myndig och då kan inte din mamma bestämma längre över dig. Då kan du kanske flytta hemifrån.

    Jag förstår att allt blir komplicerat eftersom din mamma jobbar inom soc. Jag tänker att du behöver fundera igenom om det finns någon vuxen i din närhet som du känner förtroende för. Finns det någon bra vuxen som du skulle kunna sova över hos ibland?

    Gardenia svarade mig i tråden jag skrivit "Tankar om hat". Där skriver hon väldigt klokt att vänner är viktiga, och att ofta är släktingar medberoende och svårt att få hjälp ifrån. Det är sant, men ibland kan det ju finnas friska släktingar som kan hjälpa till. Kanske har du en faster eller farbror som är frisk och som skulle kunna vara ett stöd för dig? Eller någon annan släkting. Kanske din farmor eller farfar, eller någon äldre kusin?

    Du skulle kanske också kunna vända dig till kommunens familjerådgivning för att få stöd i hur du ska göra. De är inte knutna direkt till socialtjänsten.

    Du skulle även kunna vända dig till en diakon i Svenska kyrkan. De är ofta utbildade socionomer eller sjuksköterskor, och de är ju inte knutna till kommunens socialtjänst. De jobbar inte i samma organisation. En diakon för inga journaler och det kostar inget att boka tid hos en diakon. De är vana att prata om sådana här frågor.

    Egentligen behöver ju din mamma hjälp att sluta upp med att vara så elak. Men jag förstår att den förändringen kan ta lång tid. Därför behöver du hitta sätt att komma mera hemifrån.

    Det viktiga när man söker sig utåt är att man ser till att vara på platser och med människor där man känner sig trygg och där man känner att man trivs. Det är väldigt viktigt att lyssna på sin magkänsla.

    När man har det svårt hemma med psykiskt sjuka föräldrar så kan det annars lätt bli att man går med på saker som inte känns bra för en själv, för att man befinner sig i en utsatt situation. Man blir så tacksam för minsta lilla uppmärksamhet och vänlighet från andra, och då kanske man inte tänker på att det ska kännas bra helt och hållet. Det är viktigt att det känns bra, att du känner dig trygg, när du umgås och kanske sover över hos någon annan.

    Men det är också viktigt att inte bära allt helt ensam. Fundera på vem du skulle vilja anförtro dig åt, och våga söka hjälp för dig och din syster.
    Karolina
    28 dec 2017 11:16

  • Hej igen T.

    Jag har tänkt på det du skriver om din mamma. Vet du varför hon skriker så mycket och är elak?

    Jag tänker att det kan bero på olika saker:

    * Om man är stressad i privatlivet eller av jobbet och håller på att "gå in i väggen" kan man bli aggressiv.
    * Vissa mediciner kan ibland ha biverkningar som gör att man blir aggressiv.
    * Om man har svåra premenstruella besvär kan man bli aggressiv (PMD).
    * Eller någon annan orsak.

    Din mamma borde fundera på varför hon är så arg. Hon borde försöka gå till botten med vad det beror på, så att hon kan få chans att förändra sin och sina barns situation till det bättre.

    Det är förstås lättare sagt än gjort att få henne att inse detta. Men det skulle vara en bra hjälp för både henne och er.
    Karolina
    28 dec 2017 12:22

  • Du har aldrig för lite emot henne, det handlar helt om hur du mår. Till skillnad mot domstolen så har du ingen skyldighet att bevisa dina påståenden. De skall utgå från att du befinner dig i en utsatt situation och utreda via samtal vad du och din syster har för behov.

    Trots att du inte är myndig ännu har du möjlighet att flytta hemifrån. Jag har haft vänner som fått den möjligheten. Det rör sig bara om ett år, så socialen står för lägenhet och stödfamilj eller kontaktperson. Du skall inte behöva vara rädd för att kontakta socialen.

    Om du söker på socialtjänstlagen + jäv på Google så hittar du mer information. Du kan också söka på handläggning inom socialtjänsten. Det är rätt mycket att gå igenom, men en PDF har oftast en innehållsförteckning så du kan få ut rätt information utan att söka ihjäl dig.

    Lagar och regler är väldigt byråkratiskt formulerade. Men Wikipedia kan vara till god hjälp. Så här står det om Jäv om man slår upp det i ett lexikon.

    Jäv är en rätts- eller beslutssituation där en person kan tänkas vara partisk eller där det finns någon särskild omständighet som kan rubba förtroendet för personens opartiskhet. Den som invändningen riktas mot kallas jävig. En jävig person får inte delta i beslutet i fråga eller i förberedelserna för beslutet.

    I korthet betyder det att ingen som känner din mamma eller din familj har rätt att ta beslut eller bestämma något för att de inte är opartiska. Det här skyddet finns hos alla myndigheter.

    Själv bor jag i en större stad som tyvärr fungerar som en liten håla på landet. Det känns nästan omöjligt att hitta någon man kan lita på. Har du någon som kan fungera som ombud så kan det vara ett sätt att nå rätt person utan att du kommer till skada. De kan höra sig för och se till att du får rätt hjälp.

    En start kan vara att ställa en fråga via nätet. Exempelvis om man kan vända sig till socialkontor utanför din bostadsort för att komma i kontakt med någon.

    https://www.barnombudsmannen.se/for-dig-under-18/

    Det är extra jobbigt när man har yngre syskon. Det vore ju bra om ni kan dela på en stödperson eller familj så ni kan komma ifrån, för att sköta era studier eller bara ha någon att prata med. Jag har tyvärr ingen egen erfarenhet. Men jag vet att stödet beror helt på vem ni får tag på.

    Därför kan det vara bra med någon form av ombud så ni får säga ert utan inblandning hemifrån.

    Föräldrar som ställer höga krav, även de som gör det i all välmening, skadar sina barn. Det är viktigt att det finns rim och reson i deras påståenden. Alla krav skall kunna användas i framtiden, annars är det bara ett uttryck för narcissism. Städa och liknande är krav för att man skall grundlägga ett gott beteende. All inlärning skall ske med lek och alla krav skall föregås med egna exempel.

    Det är inte meningen att man skall kväva barnen, göra nytta tråkigt eller obehagligt. Bestraffningar är helt åt helvete. Belöningar däremot fungerar motivationshöjande och gör saker lite roligare. Ni tycks ju tycka om skolarbetet, så vad klagar hon för?

    Men jag känner igen kontrollfreak när jag hör talas om dem. Rädsla vet jag mycket om. Vanligtvis byts rädslan ut mot trötthet och sen ilska. Man har helt enkelt fått nog av diktaturfasonerna. Viktigt är att använda de känslorna konstruktivt. Att utnyttja envishet och förakt för att bygga upp något eget. Skolan och betyg är en bra start bort från elakheterna. Låt inte andra få dig att ge upp och skaffa dig en bra inkomst. Pengar köper en hel del frihet, det är lätt att glömma det när man helst vill vara ifred och slicka sina sår i ensamhet.

    Min mamma hör i syne, men det tog tid att komma underfund med det. Trodde jämt att det var det jag sa och inte det hon hörde inne i huvudet. Men vilket som egentligen, stressen är nog densamma oavsett hur det ligger till med den saken. Men grundregeln är att man som barn inte har någon skuld i föräldrarnas humörsvängningar. Om man nu var så besvärlig som de säger, så är det dem man skall skylla på. De kan vända på det hur de vill, men de bär alltid skulden själva.

    Det märks på ditt sätt att skriva att du är en snäll och omtänksam människa. Så försök att lägga hennes anklagelser bakom dig. Se till att få någon att prata med, det kan vara en kompis, någon på skolan eller en kurator. Att höra sig själv formulera sina rädslor hjälper för stunden. Oron i kroppen lindras bäst med ensamhet eller motion. Man kan gå bort problemen eller spela innebandy. Det spelar ingen roll, bara man får göra något som låter dig slippa tänka på obehag hela tiden.
    Torsten
    29 dec 2017 02:36

  • Hej igen T.

    Jag tänker på det där du skrev: "När jag mår dåligt hemma så klarar jag inte av att gå till skolan en hel dag och det är jätte jobbigt för att jag gillar skolan."

    Fundera över vad det är som ligger i vägen för dig att gå till skolan, när du mår dåligt. Vad är det som gör att det tar stopp?

    Känner du att du ligger efter i skolarbetet och därför inte vill vara med på prov eller läxförhör i skolan?
    Känner du att du inte kan koncentrera dig på undervisningen för att du är orolig för hur det är hemma?
    Mår du fysiskt illa?
    Får du ont i kroppen?
    Känner du dig ledsen, rädd eller arg?

    Det här är bara några frågor. Det finns säkert flera frågor, och det är du som vet svaren. Fundera på vad som gör att du inte klarar av att vara i skolan en hel dag. Utifrån dina egna svar på den frågan tänker jag att du kan be om hjälp i skolan.

    Vad skulle du behöva hjälp med för att du ska kunna klara av att vara i skolan hela dagen?

    Finns det någon bra lärare som du uppskattar och som du har förtroende för som du skulle kunna prata med, så att ni kan hjälpas åt? Du skriver att du gillar skolan. Det är en bra grund att utgå ifrån. Ta fasta på det som du tycker om med skolan. Vad är det som gör att det känns meningsfullt och roligt med skolarbetet? Finns det någonting av det som du skulle kunna fokusera mera på och förstärka? Utgå ifrån det som känns bra med skolan och försök fundera tillsammans med en bra lärare på hur ni ska kunna stödja och lyfta fram det som känns bra. På det sättet får du kanske mera ork att vara kvar i skolan.

    Skolkuratorn brukar också vara van att prata om de här sakerna, men eftersom din mamma jobbar inom soc kanske det känns lättare för dig att börja prata med en lärare som du känner bättre och har ett förtroende för.
    Karolina
    29 dec 2017 13:34

  • När jag läser om rädslan T. känner kommer jag att tänka på min styvmor. Hon fick stora vredesutbrott med jämna mellanrum. Hon var elak och hatisk. Hon frös ut oss med tystnad. Hon var pedant och inga smulor fick finnas på diskbänken, i likhet med det T. beskriver.

    Nu googlade jag på AGGRESSIVITET BIVERKNINGAR och kom till en sida där olika mediciner står uppradade som är kända för att ha aggressivitet som biverkning. http://dinamediciner.se/nyheter/medicinerna-som-gor-en-arg

    Sidan är från 2009 och det har säkert tillkommit nya mediciner som kan stå där också. Där står bland annat Anafranil, Cipramil och Stesolid. Tre mediciner som fanns i min styvmors badrumsskåp.

    Är det de här medicinerna som gjorde min tonårstid till ett helvete som gjorde oss konstant rädda och som ledde till att mina syskon och jag utvecklade ett beteende där vi inte vågade ta plats och säga ifrån? Där vi inte kände att vi hade rätt att finnas till och lyssna på våra behov och våra gränser av rädsla för att någon ska bli aggressiv och hotfull.

    Det borde vara förbjudet att skriva ut mediciner som har aggressivitet som biverkning. Hur många är vi egentligen som har drabbats av det här? Vi tänker att vissa beteenden och symptom hör till den psykiska sjukdomen som personen har. Men så kanske det egentligen är en biverkning från en medicin, eller från en blandning av flera olika mediciner.

    Läkarna som skriver ut medicinerna borde uppmärksamma biverkningarna mycket mera och tänka på att de kan påverka även barnen i en familj. Påverka människors vardag och även barn och ungdomars framtida vuxenliv.
    .
    04 jan 2018 11:13

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.