Tack för att du delade med dig av din berättelse, jag kände igen mig i mycket. Ville bara uppmana dig att vara stark, kämpa på och skapa dig ett bra liv, DITT liv! Ta emot så mycket hjälp du bara kan av folk runtomkring dig, vänner, lärare, skolkuratorn till exempel, psykologer, socialtjänsten, släktingar, pappa, osv. Jag har också en mamma som är psykiskt sjuk och har varit helt hemsk mot mig ibland, så jag vet vad du pratar om. Har man stöd omkring sig som balanserar upp den där konstiga världen som mamma lever i så är det lättare. Man håller sig frisk själv på det sättet och allting blir lättare att bära. Ärren i hjärtat kommer tyvärr alltid att finnas kvar, men dom kommer att blekna, det lovar jag! Man bygger upp sitt liv med andra saker som blir som en slags laser som bleker ner allt det där tråkiga, så att det inte är så stort längre, förstår du? Skulle även vilja råda dig till att läsa in dig på vad din mamma har för slags sjukdom, man förstår sjukdomen på ett annat sätt då och det lugnar en. Det är inte säkert att hon kommer ihåg allt hon gjort mot dig pga sin sjukdom. Det var en tjej här på kuling som heter Sandra som skrev såhär en gång: ”…Ge inte upp, era föräldrar älskar er, det är inte alltid de orkar med att säga det eller visa det för de är fast i sin egen värld…” Visst var det fint sagt? Kanske är det just så med din mamma, att hon ”fastnat i sin egen värld”? Glöm inte bort att det finns en annan värld därute som inte tillhör mamma! Ta vara på alla lyckliga minnen av mamma som du trots allt har, allt roligt ni har gjort. Gör ett kollage av dom eller bär åtminstone med dig dom längst in i hjärtat. Du kan fortfarande bli som mamma, inte psykiskt sjuk menar jag förstås, men du kan säkert ta vara på hennes goda sidor i din personlighet. Jag till exempel har fått min snällhet och en del av min humor av mamma och det känns bra. Om du i slutändan väljer att ha kontakt med henne eller inte är bara upp till dig att bestämma. Gör det som känns rätt för DIG! Tråkigt att du och pappas sambo inte kommer överens...kan inte du och pappa ses/hålla kontakten på något sätt ändå? Förklara för honom att han är viktig för dig. Jag var också misstänksam i flera år, litade inte på någon och var ganska blyg och ensam. Någonstans på vägen förändrades det där...jag träffade människor som jag upptäckte fick mig att må bra, dom blev fler och fler och jag började må bättre och bättre. Det finns hopp, det gäller bara att våga och det tror jag att du gör! Lycka till med allt, skriv gärna igen, vi är många som lyssnar och vet vad du går igenom just nu. Du är inte ensam! Skickar en stor kram genom datorn till dig