Hej,
Jag borde eg sova, men jag har de senaste veckorna mått så dåligt att nattsömnen försvunnit mer eller mindre. Jag växte upp med alkoholiserad mamma som nu är död samt en pappa som kränkte mig oerhört, hade aldrig tid med mig och pratade gärna illa om alla mina vänner och försökte hindra mig från att berätta för någon om oss. Jag har alltid haft depressioner, hamnade på psyk efter att jag som 20 åring inte orkade längre, detta efter att min mamma försökte förstöra mitt och min familjs liv på ett mycket grymt sätt där en av familjemedlemmarna höll på att få sätta livet till. Sen grät hon i floder när jag anmälde henne och till slut övertalade hon mig att hon var oskyldig och jag kände mig fruktansvärt mot henne. I samma veva hade jag brutit med henne för det blev för tungt och någon månad senare dog hon, dels av sitt missbruk, dels efter sviterna av svår misshandel av hennes sambo.
Jag tog mig vidare i livet, men kände skuld för att jag hade anklagat henne och kände att det var mitt straff att hon dog. Flera år efteråt hittade jag brev skrivna av henne och sambon, där de planerade brottet mot oss. Jag skakade och grät samtidigt. Pappa har funnits och tagot hand om oss, mig o mina syskon, och även om jag säkert borde vara tacksam, så känner jag fruktansvärd ilska och hat mot honom, för jag aldrig fick visa känslor som barn. Ville jag ha en kram, var jag löjlig och blev jag arg, kunde jag packa mina väskor, eller få indragen veckopeng, eller vad det nu kunde vara. Ville pappa att jag skulle gå till kiosken, skulle det ske genast, annars var jag olydig och otacksam, och skulle minsann få se att han också kunde jävlas. Han har alltid haft problem med kvinnor, och efter varje uppbrott, fick jag lida av hans alkoholperioder, då han o vännerna festade och jag inte fick sova. Han ville aldrig umgås med mig, förutom när han var full. Då kunde han säga att" pappa vill bjuda dig på restaurang och ha det trevligt" och följde jag ej med, blev jag utpressad på sätt som jag beskrivit tidigare.En gång tvingade han mig köra i en helt okänd stad med honom skrikande o skrattande bredvid mig, och jag fick panikångest och grät och han skrattade bredvid. Jag hatade honom för detta, men han blev arg för jag var otacksam.

Ja, en mycket begränsad o kort skildring av mitt liv. Idag försöker jag leva mitt liv, men klarar inte av att känna för andra människor när jag mår psykiskt dåligt. Jag är helt tvärtom när jag har en bra period och jag är utbildad och har många nära vänner, så de ser inte mitt problem just då. Vid depressioner, blir jag egoistisk, sårar andra, ser ingen framtid och drar mig undan för att inte göra andra illa. Jag charmar de flesta och är duktig på att manipulera omgivningen. Jag avskyr alltihopa och har sökt hjälp flera gånger, men får till svar att jag är ung och frisk. "Det ordnar sig lilla vän". Går i kbt som jag själv betalar, men har inte råd att gå ofta, och även terapeuten verkar bli trollbunden av allt jag säger. Jag har en stor kärlek, värme och social förmåga inom mig, men vid destruktiva perioder, är de som bortblåsta. Jag älskar min familj och mina vänner över allt annat, och jag vill må bra. Jag vill ha hjälp, men får ingen.