Min pappa tog också livet av sig när jag var 18. jag är 22 nu. Och jag kände mig så ensam och så knäpp, för jag visste ingen som råkat ut för samma sak... Jag gråter när jag läser vad du skrivet, men jag vet att det går att må bra ändå. Jag saknar min pappa jättemycket, men jag är ändå så glad över de åren vi hade. Det är jobbigt såklart att fylla tomrummet efter honom, vi stod varandra väldigt nära. jag gick aldrig och tittade på honom på bårhuset... har alltid undrat om jag gjorde rätt? Det sista han sa var: ha det så bra! när vi pratade i telefon... och jag tycker att det är jobbigt när någon avslutar med just de orden... jag hittade honom död en dag när jag kom hem ifrån skolan, och sen dess är jag alltid lite rädd att jag ska hitta någon död när jag ska gå in i ett hus. men just då när jag hittade honom kände jag bara starkt: pappa har det bra, han är i himlen nu.

Tack för att du delade med dig av din historia!!!